Skadad av att föda.

[Girasol]

Sv: Skadad av att föda.

*kl* nu har jag med intresse följt debatten.
Statistik blir vad man gör den till!! Vi kan även med ganska stor säkerhet konstatera att vi bukefalister inte kommer till att enas om denna fråga angånde förlossnings-sätt.

Jag kan bara konstatera att jag i mina planer om att utbilda mig till barnmorska känner att det är än mer rätt sedan jag läst allas inlägg.

Som barnmorska måste man vara enormt lyhörd, trygg och samtidigt vara den som står för kunskapen, du ska kunna coacha.

Det viktigaste som jag tyvärr tror många missat inom detta yrke alt. tappat efter ett antal år i yrket är att varje kvinnas förlossningsupplevelse är precis exakt så som hon upplever den. För det är bara hon som vet hur det var/är. Att då komma in som en "besserwisser" är inget bra för en hormonstinn nybliven mamma.
Men man måste även veta då man behöver sätta in en liten stöt för att få vederbörande i rätt riktning. Den blivande oroliga mamman har all rätt att få adekvat hjälp, huruvida det sedan resulterar i det ena eller andra låter jag nu vara osagt.
Kan skriva hur mycket som helst..... Men väljer sätta punkt här.



Gira

(som fått för sig att med sitt enorma intresse, sin bakgrund - barnlöshetsutredning, missfall, 4 förlossningar samt kronisk sjukdom som har betydelse för grav/förl. faktiskt skulle bli en tusan till bra BM )

 

[No1]

Sv: Skadad av att föda.

(som fått för sig att med sitt enorma intresse, sin bakgrund - barnlöshetsutredning, missfall, 4 förlossningar samt kronisk sjukdom som har betydelse för grav/förl. faktiskt skulle bli en tusan till bra BM )

[/QUOTE]


Det låter som en ypperlig meriterande självupplevd CV.

Lägg till openminded/fördomsfri och icke dömmande också så blir du säkert en klippa som BM

 

[Girasol]

Sv: Skadad av att föda.



Ja du *ler* om man blir bra vet man ju inte på än länge om man säger så. Oavsett bakgrund. ( Kan göra en återkoppling om sisådär 20 år el. nåt.)
(men i bekanskapskretsen brukar detta vara en stående kommentar från många som vet min bakgrund. )


Gira

 

[Madick]

Sv: Skadad av att föda.

Övriga jag träffat har av olika skäl v a l t snitt (ex tidigare katastrofal vaginal förlossning) och då är det kanske inte så konstigt att de är så nöjda?
De har iaf inte haft några komplikationer av att bli snittade.

Ett ärr på magen och att man inte kan lyfta sitt äldre barn kan vara nog så frustrerande. Vem vet hur de kännt om de vågat prova vaginalt igen, det kanske hade gått helt super och de varit jättenöjda då med?

De du känner som gått igenom både vaginal och snitt, det kan möjligen inte vara så att snitten varit oplanerade?
Känns rimligt att det spelar in i helheten huruvida man upplever det som ngt bra eller icke.

Jag upplevde inte mitt oplanerade snitt som något inte bra DÅ, för jag visste inte hur det kunde vara (som med andra vaginalt). Det var ingen besvikelse efter snittet att det inte blivit som jag tänkt mig, bara en lättnad att det var över (barnet fastnade och kunde inte tränga ner = jag öppnade mig inte trots kraftigt värkstimulerande dropp). Inte förrän efter andra barnet insåg jag hur LÄTT det ska vara efteråt.

Jag tror faktiskt inte jag känner någon med planerat förstasnitt som valt vaginalt senare, så någon sådan jämförelse tror jag är svår att hitta.

 

[Inte_Ung]

Sv: Skadad av att föda.

De du känner som gått igenom både vaginal och snitt, det kan möjligen inte vara så att snitten varit oplanerade?
Känns rimligt att det spelar in i helheten huruvida man upplever det som ngt bra eller icke.

Det har även varit planerade snitt
T.ex. stort barn i säte och tvärläge.
De med oplanerade snitt har fått akutsnitt och inte katastrofsnitt.
Och har just när snitten utförts varit mycket nöjda med det.

Det är tiden efteråt som de inte har varit nöjda med.
Att inte kunna lyfta, att ha ont i snittet och att de har såsat om såren.

De som har fått snitt den första förlossningen har varit nöjda med snittet - tills efter den första vaginala förlossningen.
Och DÅ och oftast först då, så har de insett hur mycket bättre de mådde när de slapp snittet.
Inte så att snittet varit besvärligt - utan att den vaginala varit så lättsam.

De som fött vaginalt och utan större komplikationer, de har varit riktigt deprimerade efter snitt vide senare förlossning.
Då de p.g.a. snitten har hindrats att ha det bra den första tiden med nya bebisen och inte heller kunna ta hand om sina äldre barn som de har velat.

En dålig vaginal förlossning med komplikationer skall inte jämföras med ett komplikationsfritt snitt.
Vissa har större problem med att föda vaginalt än andra.
Trångt bäcken, stort barn, dålig kondition, otränad och fet samt andra faktorer kan påverka förlossningen negativt.
Det man behöver göra är ju att hitta de kvinnor som riskerar en svår vaginal förlossning.
Självklart så är det lättare att föda ett barn på mellan 2,5-3,5 kg än ett på 4,5 kg.
Och barnets storlek vet man ju före förlossningen.
Samma sak när det gäller trånga bäcken.
Eller fellägen.
Eller kvinnas fysiska skick.

Att föda barn vaginalt på ett bra sätt, det kräver faktiskt att man har litet kraft att sätta till.
Dålig kondition är definitivt ett problem.
Det gäller ju också att orka.

På Engelska så heter föda "labour" vilket ju betyder arbete.
Vilket är mycket talande för vad det är - arbete.

 

[ameo]

Sv: Skadad av att föda.

Jag tror faktiskt inte jag känner någon med planerat förstasnitt som valt vaginalt senare, så någon sådan jämförelse tror jag är svår att hitta.

Jag hade faktiskt som utgångspunkt att inrikta mig på en vaginal förlossning efter mitt första snitt.
För den som missat tidigare berättelser om detta drar jag det en gång till. Jag sade ifrån redan vid inskrivningen att jag var rädd för förlossningen och fick veta att jag skulle kallas till "Amandagruppen" (heter så i vårt landsting, Aurora hos andra) för att få hjälp att bearbeta min rädsla. Jag ville börja med det så snart som möjligt, men omständigheter som semester och liknande gjorde att det trots detta tog ytterligare 3 månader innan jag fick komma på första träffen där. Jag sade också ifrån att jag skulle vilja ha ett besked i ryggen, att jag skulle vara garanterad ett snitt OM jag inte klarade av att bearbeta min rädsla. Jag ville alltså jobba med det, men för att jag skulle kunna koppla av och ta till mig det som sades hade jag behövt ha det där beslutet i ryggen - vilket jag inte fick... Tiden gick och mer och mer panik fick jag, inte kan man bearbeta någon rädsla då... :smirk: När det var 2½ månad kvar till bf hade jag fortfarande inte fått något som helst besked i frågan - jag som hade bett om det 5 månader tidigare. DÅ blev min barnmorska på MVC förbannad och ringde upp dem inne på förlossnngen och frågade vad f*n de hölll på med! Dagen efter fick jag mitt beslut per telefon. Men då var det alldeles för kort tid kvar till bf, för att jag skulle hinna först slappna av lite och sen bearbeta den rädsla som hunnit växa sig ännu större under tiden... Därför blev det snitt första gången.
Och ja, jag var jättenöjd efter detta snitt, inte för att det var enkelt och bekvämt - det är det verkligen inte! - utan för att det kändes som det bästa för mig just i det läge som var.

När jag så blev gravid igen tog jag direkt kontakt med barnmorskan jag gått och samtalat med gången innan (gynläkaren ga mig, för övrigt, klartecken för snitt igen redan vid inskrivningen, utan att jag ens frågade efter det! - hon ansåg att inget hade kunnat ändras på så kort tid sen förra barnets födelse). Min inställning var att jag verkligen skulle göra ett seriöst försök att bearbeta min rädsla, när jag dessutom hade mitt snittbeslut i bakfickan.
Men si det blidde inte som jag hade tänkt mig, för när jag kom till KK i vecka 13 eller nåt för att göra fostervattenprov, så hade läkaren (av en slump var det samma som jag gick hos på MVC) läst mer noga i mina journaler och hittat anteckningen om att de hade fått klippa upp livmodern lite extra första gången, för att kunna få tag i barnets huvud och få ut henne. Så DÅ satte hon punkt för alla funderingar på vaginalförlossning, för efter ett "L-snitt" får man inte gå igenom ett värkarbete pga rupturrisken...
Inför det tredje snittet hade jag dessutom faktiskt en konstig känsla i kroppen att jag nog skulle klara av att klämma ut den ungen vaginalt om så vore, det kändes då inte alls så skrämmande. Men det var säkert bara för att jag visste att jag inte fick...

 

[No1]

Sv: Skadad av att föda.

Labourday

Alltså, jag håller med dig.
Jag förnekar inte vaginalsförlossnings fördelar, när den går enligt regelboken.

Jag har inga barn och försöker inte frälsa någon och lägger ingen värdering i hur jag anser att andra ska välja vid en förlossning.
Det jag tycker är tråkigt *papegoja* är att det är lite för mkt hallelujahmoment över vaginal förlossning och lite för mycket fördömmande över kejsarsnitt.
Jag förespråkar inte snitt men tycker det florerar så mkt skrämselpropaganda att snitt för många inte ens känns som ett alternativ när det blir ett måste.
Det finns för/nackdelar/risker med båda sätten men naturlig är att föredra med lyckat facit på hand.
Tyvärr vet vi inte innan hur förlossningen gick förräns den är över

 

[No1]

Sv: Skadad av att föda.

Får jag fråga en sak?

Vad är det kvinnor är rädda för när det gäller förlossningsrädsla?

Smärta? Tappa kontrollen? Allmän panik och ngt man bara absolut inte vill vara med om?

 

[ameo]

Sv: Skadad av att föda.

Du får jättegärna fråga!
Det är förmodligen kombination av det du nämner, i olika varianter.

För mig är det lite mer komplext än så, handlar främst om den bit som har med "andra människor rotar i mitt underliv" att göra. Och min största skräck har varit att jag ska spricka sönder ordentligt. Och då inte för att jag ska gå sönder, utan för att OM jag spricker sönder så måste någon sitta och rota i underlivet på mig tills de tråcklat ihop hela skiten. Och DET hade jag mått extremt dåligt av, rent psykiskt. Att jag sen inte går med på att sövas gör ju den saken ännu svårare... :smirk:

Och ja, jag vet att min oro är ganska irrationell... Kanske hade det hjälpt mig om jag hade fått den tid jag behövde för de samtal jag fick, i stället för att det blev som jag beskrev ovan... Men nu blev det som det blev och det är inte utan att jag känner viss sorg för det.

Smärtan är jag övertygad om att jag skulle stå ut med, men visst kan jag erkänna att det skulle kännas lite obehagligt att tappa kontrollen över situationen. Men å andra sidan har man själv inte mycket kontroll över situationen när man ligger på operationsbordet heller... Speciellt inte om man, som jag, får otäcka blodtrycksfall när bedövningen läggs... Första gången hade jag två riktiga "dippar", bland annat precis när de bökade som mest för att få tag i huvudet på barnet för att få ut henne. Jag mådde så ruskansvärt dåligt då, spydde nästan trots att jag inget hade att spy upp , så jag fattade aldrig att det var lite smådramatiskt innan hon väl var ute...

 

[Madick]

Sv: Skadad av att föda.

Jag kan ju inte påstå att jag hade nån direkt förlossningsrädsla, men det jag oroade mig över var ju att jag inte visste hur det skulle vara. Det okända är alltid otäckt.

 

[Fnyfniken]

Sv: Skadad av att föda.

Det är tiden efteråt som de inte har varit nöjda med.
Att inte kunna lyfta, att ha ont i snittet och att de har såsat om såren.

De som har fått snitt den första förlossningen har varit nöjda med snittet - tills efter den första vaginala förlossningen.
Och DÅ och oftast först då, så har de insett hur mycket bättre de mådde när de slapp snittet.

Då de p.g.a. snitten har hindrats att ha det bra den första tiden med nya bebisen och inte heller kunna ta hand om sina äldre barn som de har velat.

Det du ovan har beskrivit för snitt kan man byta ut mot vaginala skador i mitt fall, och säkert andras också. Jag kunde öht inte sitta, resa mig, gå på toa själv de första 2 veckorna. Bära barnet ska vi inte tala om. Tur att det finns pappadagar.

Vissa har större problem med att föda vaginalt än andra.
Trångt bäcken, stort barn, dålig kondition, otränad och fet samt andra faktorer kan påverka förlossningen negativt.

Att föda barn vaginalt på ett bra sätt, det kräver faktiskt att man har litet kraft att sätta till.

Jag har brett bäcken, litet barn (3 kg) bra kondition (men orkade inte 27 timmar!) förvisso något överviktig men de andra faktorerna var att jag sattes igång samt blev väldigt hårdhänt undersökt av en läkare så at brsitningar i vävnaden gjorde att jag fick ett hematom där under förlossningen, samt att jag bara bossades omkring planlöst.

Hur ska man orka sätta till lite kraft när man jobbat i 24 timmar samt känner att man håller på att sprängas och känner total dödsångest? Jag är övertygad om att jag inte är den enda.

Nästa eventuella barn vet jag inte hur jag ska göra med. Jag ser inte fram emot ett snitt heller. Men å andra sidan tror jag inte att jag skulle fungera i en förlossningssituation med denna i bagaget.

Fny

 

[ameo]

Sv: Skadad av att föda.

Jag kan ju inte påstå att jag hade nån direkt förlossningsrädsla, men det jag oroade mig över var ju att jag inte visste hur det skulle vara. Det okända är alltid otäckt.

Just detta är den vanligaste orsaken till att kvinnor vill ha snitt. Och de allra flesta av dessa föder ändå vaginalt i slutänden, efter att de fått lära sig mer om hur det fungerar.

 

[Inte_Ung]

Sv: Skadad av att föda.

Igångsättning är ju också komplicerande.
Det glömde jag.
Man borde ha en maxtid på det hela.
För mig så tog det mellan 5-7h totalt!
Och över 15 så borde man nog bryta tycker jag.
Inte kan du ha varit i bra skick efter det?
Om vävnaderna inte är "mogna" så ger de inte efter.
Detta är tydligen vanligt vid igångsättning.

Och då så blir det bökigt.
Och allt går bara sönder i stället.
Därför så borde man snitta mera i just de fallen.

 

[trip]

Sv: Skadad av att föda.

De vill ha fram:
1. Det är något i rutinerna som är fel eftersom fallen ökar.
2. Det går att få hjälp, så tjejjer stå på er och sök hjälp.

Jag har själv fått underlivsplastik efter mina 3 barn.
Och det tycker jag att man skall kräva att få om underlivet blivit sarjat under förlossningen.
Det är en enkel operation med utmärkt resultat.

Jag fick skavsår av att rida, så sakerna behövde hängas tillbaka på sin plats.
Och nu är jag som ny.

Hoppar rätt in i tråden...
Hur går man tillväga i ett sånt här fall? Är det kontakt med BM och bara förklara eller ska man söka någon specialist? Hur går operationen till?

Jag har fått trubbel med mitt underliv efter förlossningarna och funderat mycket på om man kan göra något?
Inte kul att ha ett underliv som blir sårigt efter ridning, eller "somnar" (vilket maken tycker låter skitkul )om jag försöker cykla eller använda snäva byxor .

 

[trip]

Sv: Skadad av att föda.

Vidrigt hur du blev behandlad.

Svårt att sätta tidsgränser för det är ju så olika hur man upplever det hela. Man får väl ta hänsyn till hur det fortlöper och i vilket skick mamma/barn är i.

Min första förlossning var lång upp emot 30timmar och jag hade svårt att förmedla hur jag kände... var rädd helt enkelt, vilket säkert gjorde att det drog ut på tiden...
Förlossning nummer två var jag otroligt rädd inför fick gå i samtal innan osv. men då vågade jag förmedla mig själv i vad jag tyckte, tänkte och kände. Hade en BM som bara hade hand om oss då jag var så rädd och blev lovad olika smärtlindringar osv. innan för att våga... Det gick jättebra, kände mig trygg trots min rädsla!
Psykologi och att inge trygghet är en väldigt stor del i förlossningspersonalens arbete...och tyvärr inte ofta förlossningsläkarnas starka sida.

 

[jennyjenny]

Sv: Skadad av att föda.

Får jag fråga en sak?

Vad är det kvinnor är rädda för när det gäller förlossningsrädsla?

Smärta? Tappa kontrollen? Allmän panik och ngt man bara absolut inte vill vara med om?

Jag kan ju bara svara för mig själv och inte för alla förlossningsrädda. Svaret på din fråga är för mig är ja till alla ovanstående. Jag undrar om det tom är så att min enorma förlossningsskräck är något som påverkar min kropp så mycket att jag inte blir gravid trots försök. Jag är så rädd att bli nekad snitt att jag kan avstå biologiska barn och hellre försöka adoptera.

 

[Madick]

Sv: Skadad av att föda.

Jag är så rädd att bli nekad snitt att jag kan avstå biologiska barn och hellre försöka adoptera.

Ursäkta avviket, men jag kom att tänka på en sak när jag läste det här.

När jag hade som värst ont under första förlossningen (strax innan det beslutades om akutsnitt) så sa jag till läkaren "Adoption känns som ett vettigt alternativ". Dock fick jag till svar att det var lite sent att komma på det då...

 

[Inte_Ung]

Sv: Skadad av att föda.

Jag ringde till gynmottagningen på UAS och fick en tid för undersökning.
Det tog ett tag, men inte så fasligt länge.
Sedan så blev jag kallad till operation.
Jag ville inte bli sövd, så det gjordes under lokalbedövning på mig.
De klippte till och sydde ihop bitarna så att det blev nästan som före förlossningarna.
Och jag blev av med alla besvär efter den.

 

[No1]

Sv: Skadad av att föda.

Jag ringde till gynmottagningen på UAS och fick en tid för undersökning.
Det tog ett tag, men inte så fasligt länge.
Sedan så blev jag kallad till operation.
Jag ville inte bli sövd, så det gjordes under lokalbedövning på mig.
De klippte till och sydde ihop bitarna så att det blev nästan som före förlossningarna.
Och jag blev av med alla besvär efter den.

Men du I_U, din operation låter mest som den är estetisk mer än akut pga problem som sänker dig?
Som jag fått ihop det så hade du inte några problem med smärta, sex eller liknande utan just ridningen?

Jag har väninnor och bekanta som har fått den typen av problem som inte är direkt estetiska utan de kan inte ha sex pga smärta (pga ihopläkningen), de har problem att bajsa pga smärta (pga ihopläkningen), de lider av lindrig inkontinens (min gamla inakorderingsvän rider numer bara med sina närmsta vänner och bara ut i skogen så hon kan slänga sig av hästen när det händer) dessa har inte blivit helt återställda efter operation, om än bättre.
En annan väninna spräckte klitoris.
Hennes klitoris har de försökt operera men hon fick redan från början veta att oddsen var dåliga och kirurgen lyckades inte få till det.

Så, detta med att operera underlivet är väl precis som med alla andra operationer: det handlar om utgångsläget och vad det är som behöver fixas. Har man skadade nerver och problem med ärrvävnad så kan det nog vara väldigt svårt att återställa, har jag en känsla av.

 

[Girasol]

Sv: Skadad av att föda.

Jag kan ju bara svara för mig själv och inte för alla förlossningsrädda. Svaret på din fråga är för mig är ja till alla ovanstående. Jag undrar om det tom är så att min enorma förlossningsskräck är något som påverkar min kropp så mycket att jag inte blir gravid trots försök. Jag är så rädd att bli nekad snitt att jag kan avstå biologiska barn och hellre försöka adoptera.

Har en kompis som var i samma sits som du. Totalt livrädd. Hon ringde BM -mottagningen redan då de började prata om barn och fick gå i samtal med en aurorabm redan innan graviditeten. Hon var även lovad snitt av läkare men efter över ett års traskande till mottagningen så födde hon sin dotter vaginalt!
Kanske detta vore något för dig? Att börja innan bebben är tillverkad? Sedan hur det blir i andra änden går ju inte att sia om!


Lycka till


Gira