L
longwaydown
Varning för lång text, jag hoppas verkligen att nån orkar läsa och kan peppa mig till det ena eller det andra...
Jag har nu haft min nordsvensk i två och ett halvt år, han fyller åtta till våren. När jag fick honom var han bara inriden, sen dess har det varit en låång och jobbig väg, upp och ner. Numera är han en någorlunda fin dressyrhäst, men som pga sin dåliga bärighet i galoppen och främst då vänster knappt kan få godkänt resultat i en LC:1a, trots att hans skritt, trav och lydighet lätt hade klarat LB. Plus att han blir diskriminerad av flera av domarna här i trakten.
Jag är bara sjutton år gammal och kunde ingenting om hästutbildning när jag fick honom. Allt han är, och allt jag är, är tack vare min underbara tränare. Hon har peppat mig när allt har varit skit, och hon har fått mig att känna mig så stolt när det har gått bra. Jag tror det är tack vare henne mitt stora dressyrintresse har kommit. Jag vill bli riktigt duktig på dressyr! Samtidigt har jag verkligen börjat tycka om att vara en del av hästens utbildning, och har bestämt mig för att så snart som det går söka till hippologprogrammet. Jag vill jobba med hästar.
Nu börjar vi närma oss problemet. Jag tittar på hästannonser varje dag, bara för att förundras över hur fina hästar det finns. "Tänk om", liksom. Ibland när jag ser en extra fin berättar jag om den för min mamma, planterar en tanke om en till häst. Häromdagen sa hon då "men är du redo att skiljas från ****?". Det fick mig att tänka. Jag tror inte jag är redo för det, för han är egentligen en underbar häst som alltid får massa komplimanger om hur snygg han är. Men jag vill mer. Jag vill rida högre klasser, jag vill utvecklas och uppleva saker. Jag vill inte traggla på i 2,5 år och sedan inte ens ta mig runt en LC godkänt. Jag blir frustrerad över hur sakta det går, när man ser filmer på femåringar som är hur fina som helst och vinner sina LB och LA-klasser. Jag har som sagt inget emot att utbilda en häst, det har varit kul, men jag tycker det går för sakta. Jag har inte särskilt bra tålamod, har aldrig haft, men den här erfarenheten har tränat upp det rejält.
Sälj hästen och köp en annan, tänker ni då. Jo, det verkar som om det hade varit möjligt. Mamma verkar ju okej med tanken att jag "byter häst". Ibland när jag har berättat om att jag vill rida en riktigt duktig häst för att prova på den sidan också, har hon sagt att hon verkligen vill unna mig det och att det skulle vara kul för henne också, att se mig utöva min älskade dressyr utan begränsningar. Men jag vet inte om jag skulle palla att förlora min vän, hur jobbig han än kan vara, hur mycket han än skrapar på stallgången och sladdar i kurvorna i galoppen. Dessutom skäms jag över att jag ger upp så lätt. Jag vet inte hur jag skulle kunna se min tränare i ögonen och säga att jag inte orkar mer, att jag kastar bort allt det hon gett mig.
Det känns nästan som om jag har hamnat i en liten depression över det här, vilket är så himla olikt mig. Jag är en glad och positiv person, men det här börjar ta kål på mig. Så kan någon, snälla, tipsa mig? Vad skulle ni ha gjort? Väldigt tacksam för hjälp!
Jag har nu haft min nordsvensk i två och ett halvt år, han fyller åtta till våren. När jag fick honom var han bara inriden, sen dess har det varit en låång och jobbig väg, upp och ner. Numera är han en någorlunda fin dressyrhäst, men som pga sin dåliga bärighet i galoppen och främst då vänster knappt kan få godkänt resultat i en LC:1a, trots att hans skritt, trav och lydighet lätt hade klarat LB. Plus att han blir diskriminerad av flera av domarna här i trakten.
Jag är bara sjutton år gammal och kunde ingenting om hästutbildning när jag fick honom. Allt han är, och allt jag är, är tack vare min underbara tränare. Hon har peppat mig när allt har varit skit, och hon har fått mig att känna mig så stolt när det har gått bra. Jag tror det är tack vare henne mitt stora dressyrintresse har kommit. Jag vill bli riktigt duktig på dressyr! Samtidigt har jag verkligen börjat tycka om att vara en del av hästens utbildning, och har bestämt mig för att så snart som det går söka till hippologprogrammet. Jag vill jobba med hästar.
Nu börjar vi närma oss problemet. Jag tittar på hästannonser varje dag, bara för att förundras över hur fina hästar det finns. "Tänk om", liksom. Ibland när jag ser en extra fin berättar jag om den för min mamma, planterar en tanke om en till häst. Häromdagen sa hon då "men är du redo att skiljas från ****?". Det fick mig att tänka. Jag tror inte jag är redo för det, för han är egentligen en underbar häst som alltid får massa komplimanger om hur snygg han är. Men jag vill mer. Jag vill rida högre klasser, jag vill utvecklas och uppleva saker. Jag vill inte traggla på i 2,5 år och sedan inte ens ta mig runt en LC godkänt. Jag blir frustrerad över hur sakta det går, när man ser filmer på femåringar som är hur fina som helst och vinner sina LB och LA-klasser. Jag har som sagt inget emot att utbilda en häst, det har varit kul, men jag tycker det går för sakta. Jag har inte särskilt bra tålamod, har aldrig haft, men den här erfarenheten har tränat upp det rejält.
Sälj hästen och köp en annan, tänker ni då. Jo, det verkar som om det hade varit möjligt. Mamma verkar ju okej med tanken att jag "byter häst". Ibland när jag har berättat om att jag vill rida en riktigt duktig häst för att prova på den sidan också, har hon sagt att hon verkligen vill unna mig det och att det skulle vara kul för henne också, att se mig utöva min älskade dressyr utan begränsningar. Men jag vet inte om jag skulle palla att förlora min vän, hur jobbig han än kan vara, hur mycket han än skrapar på stallgången och sladdar i kurvorna i galoppen. Dessutom skäms jag över att jag ger upp så lätt. Jag vet inte hur jag skulle kunna se min tränare i ögonen och säga att jag inte orkar mer, att jag kastar bort allt det hon gett mig.
Det känns nästan som om jag har hamnat i en liten depression över det här, vilket är så himla olikt mig. Jag är en glad och positiv person, men det här börjar ta kål på mig. Så kan någon, snälla, tipsa mig? Vad skulle ni ha gjort? Väldigt tacksam för hjälp!