_FiA_
Trådstartare
Behöver era kloka råd nu känner jag..
varnar för att det blir långt..
Jag har diagnosen svårt Tvångssyndrom som en del av er här inne redan vet, jag var riktigt sjuk i det och till slut så fick jag hjälp när jag kom till öppenvårdspsykiatrin, fick börja hos en Psykolog med KBT terapi. Jag hade nått nedersta botten och det fanns bara en sak att göra, kämpa arslet av mig i terapin eller ta livet av mig. Jag valde det första. Jag gav terapin mitt allt och ett års tid gick jag hos henne, jag blev väldigt mycket friskare tack vare att jag kämpade så mycket och verkligen gjorde alla övningar och exponeringar för allt som jag tyckte var riktigt jobbigt. Efter ett år så meddelar hon att hon är gravid och kommer snart att gå på mamma ledighet och att jag då kommer få en ny psykolog. Jag fick en annan tjej och jag var väldigt orolig att hon inte skulle vara lika bra, eller att vi inte skulle passa ihop, men hon var precis lika duktig som den andra, till och med bättre. Jag blev ännu friskare, och efter ett halvår med henne så kunde jag för första gången någonsin känna mig nästan normal! Jag har inte varit så lycklig som jag var den sommaren på många många år, Vilket var helt galet med tanke på hur sjuk jag varit. Psykologen började känna att jag var färdig med terapin, vilket jag inte alls kände själv att jag var. Jag mådde ju så mycket bättre med terapi, så varför skulle jag sluta?! Det där besöket en gång i veckan hade räddat mitt liv och det var SÅ värt det att kämpa! Men hon försäkrade mig om att det var precis så här alla känner när man ska avsluta en terapi, alla är rädda men det kommer gå galant. Hon sa att alla får en utfasning där man ses mer och mer sällan, först en gång varannan vecka sen en gång i månaden osv.. men så säger hon också att hon ska flytta till en annan stad och att detta kommer då ske med en ny psykolog för min del.
Jag blev inte alls glad över detta, men vad hade jag för val? Hur som helst så fick jag träffa den nya, och det var en kille i min egen ålder, efter två sessioner inser jag att vi inte alls passar ihop. Och att jag dessutom är obekväm när det är en snygg kille i min egen ålder, och jag håller inne med saker. Hur som helst så åkte jag på influensa och kunde inte komma på ett möte så jag ringde mottagningen (hade inte hans nummer) och talar om för dom att dom ska meddela honom detta och att jag vill att han hör av sig med en ny tid. Det gjorde han aldrig så jag hörde av mig två gånger till , men ingenting händer. Jag bokar då in ett läkarbesök och talar om för läkaren att jag inte är nöjd med psykologen, då vi inte passar ihop och att han inte hör av sig eller verkar bry sig. Läkaren säger att det ju är viktigt att man har en passande psykolog och att jag själv inte behöver berätta för psykologen att jag inte vill gå till honom mer, utan det skulle läkaren göra åt mig. Han sa också att han skulle sätta upp mig på väntelistan för terapi hos någon annan. Detta var i Februari. jag var från och med nu alltså utan terapi, och samtidigt i detta så träffade jag min pojkvän.
Utan att jag märkte det själv riktigt så slutade jag exponera mig och utsätta mig för saker.. jag ville på något sätt inte visa den sidan för min nya pojkvän han hade ju bara sett mig när jag inte hade ångest. Jag styrde och ställde mycket utan att han ens märkte/märker det själv, jag har liksom kontrollen. Jag har alltså mer och mer tappat terapin och gått tillbaka till mitt gamla mönster. Och jag kan inte fatta att jag lät mig själv hamna här igen!! men det var ju det här jag visste skulle hända när terapin tog slut!! Vissa grejer har jag fortsatt att utsätta mig för, jag är inte riktigt lika sjuk som jag var i början, men ändå mycket sämre än förra sommaren.
Jag ringde igår till mottagningen och ville veta hur jag låg till i kön, då säger sköterskan att jag inte ens är med i kön?! Då har alltså Läkar idioten inte satt mig i kön trots att han sa det, sen sa hon också att Psykologen har undrat varför jag missade våran session osv, trots att jag ju hade ringt och talat om att jag var sjuk?! Sen säger hon att det är ett års väntetid minst i kö för terapi? . 1 år?! Jag är ju redan inne i svängen så att säga, ska jag behöva vänta ett år då för att få terapi igen, och jag kommer ju bara bli sämre och tappa mer och mer om man inte fångar upp detta nu.
Förlåt om det här blev väldigt långt, men är det någon som har någon ide vad jag kan göra nu, vad gäller med vårdgarantin? Om man redan har haft psykologer, hamnar man liksom på noll i vårdkön i alla fall? Och eftersom läkaren inte satte in mig i kön i Februari när han sa att han hade gjort det, borde inte dom lägga in mig före i kön nu från Februari? Det är väl inte mitt fel att han inte gör sitt jobb som han ska.
Känner mig uppgiven..
varnar för att det blir långt..
Jag har diagnosen svårt Tvångssyndrom som en del av er här inne redan vet, jag var riktigt sjuk i det och till slut så fick jag hjälp när jag kom till öppenvårdspsykiatrin, fick börja hos en Psykolog med KBT terapi. Jag hade nått nedersta botten och det fanns bara en sak att göra, kämpa arslet av mig i terapin eller ta livet av mig. Jag valde det första. Jag gav terapin mitt allt och ett års tid gick jag hos henne, jag blev väldigt mycket friskare tack vare att jag kämpade så mycket och verkligen gjorde alla övningar och exponeringar för allt som jag tyckte var riktigt jobbigt. Efter ett år så meddelar hon att hon är gravid och kommer snart att gå på mamma ledighet och att jag då kommer få en ny psykolog. Jag fick en annan tjej och jag var väldigt orolig att hon inte skulle vara lika bra, eller att vi inte skulle passa ihop, men hon var precis lika duktig som den andra, till och med bättre. Jag blev ännu friskare, och efter ett halvår med henne så kunde jag för första gången någonsin känna mig nästan normal! Jag har inte varit så lycklig som jag var den sommaren på många många år, Vilket var helt galet med tanke på hur sjuk jag varit. Psykologen började känna att jag var färdig med terapin, vilket jag inte alls kände själv att jag var. Jag mådde ju så mycket bättre med terapi, så varför skulle jag sluta?! Det där besöket en gång i veckan hade räddat mitt liv och det var SÅ värt det att kämpa! Men hon försäkrade mig om att det var precis så här alla känner när man ska avsluta en terapi, alla är rädda men det kommer gå galant. Hon sa att alla får en utfasning där man ses mer och mer sällan, först en gång varannan vecka sen en gång i månaden osv.. men så säger hon också att hon ska flytta till en annan stad och att detta kommer då ske med en ny psykolog för min del.
Jag blev inte alls glad över detta, men vad hade jag för val? Hur som helst så fick jag träffa den nya, och det var en kille i min egen ålder, efter två sessioner inser jag att vi inte alls passar ihop. Och att jag dessutom är obekväm när det är en snygg kille i min egen ålder, och jag håller inne med saker. Hur som helst så åkte jag på influensa och kunde inte komma på ett möte så jag ringde mottagningen (hade inte hans nummer) och talar om för dom att dom ska meddela honom detta och att jag vill att han hör av sig med en ny tid. Det gjorde han aldrig så jag hörde av mig två gånger till , men ingenting händer. Jag bokar då in ett läkarbesök och talar om för läkaren att jag inte är nöjd med psykologen, då vi inte passar ihop och att han inte hör av sig eller verkar bry sig. Läkaren säger att det ju är viktigt att man har en passande psykolog och att jag själv inte behöver berätta för psykologen att jag inte vill gå till honom mer, utan det skulle läkaren göra åt mig. Han sa också att han skulle sätta upp mig på väntelistan för terapi hos någon annan. Detta var i Februari. jag var från och med nu alltså utan terapi, och samtidigt i detta så träffade jag min pojkvän.
Utan att jag märkte det själv riktigt så slutade jag exponera mig och utsätta mig för saker.. jag ville på något sätt inte visa den sidan för min nya pojkvän han hade ju bara sett mig när jag inte hade ångest. Jag styrde och ställde mycket utan att han ens märkte/märker det själv, jag har liksom kontrollen. Jag har alltså mer och mer tappat terapin och gått tillbaka till mitt gamla mönster. Och jag kan inte fatta att jag lät mig själv hamna här igen!! men det var ju det här jag visste skulle hända när terapin tog slut!! Vissa grejer har jag fortsatt att utsätta mig för, jag är inte riktigt lika sjuk som jag var i början, men ändå mycket sämre än förra sommaren.
Jag ringde igår till mottagningen och ville veta hur jag låg till i kön, då säger sköterskan att jag inte ens är med i kön?! Då har alltså Läkar idioten inte satt mig i kön trots att han sa det, sen sa hon också att Psykologen har undrat varför jag missade våran session osv, trots att jag ju hade ringt och talat om att jag var sjuk?! Sen säger hon att det är ett års väntetid minst i kö för terapi? . 1 år?! Jag är ju redan inne i svängen så att säga, ska jag behöva vänta ett år då för att få terapi igen, och jag kommer ju bara bli sämre och tappa mer och mer om man inte fångar upp detta nu.
Förlåt om det här blev väldigt långt, men är det någon som har någon ide vad jag kan göra nu, vad gäller med vårdgarantin? Om man redan har haft psykologer, hamnar man liksom på noll i vårdkön i alla fall? Och eftersom läkaren inte satte in mig i kön i Februari när han sa att han hade gjort det, borde inte dom lägga in mig före i kön nu från Februari? Det är väl inte mitt fel att han inte gör sitt jobb som han ska.
Känner mig uppgiven..
