Ska jag behöva vänta ett år?

[_FiA_]

@_FiA_ Jag förstår din rädsla för att blotta dina problem även om du nämnt de för din pojkvän. Samtidigt tänker jag såhär: att om detta nu skulle vara mannen i ditt liv så måste det här ske förr eller senare, snarare förr som det låter nu. Hade min sambo haft sådan problematik när vi varit ihop under ett år så skulle jag tveklöst hugga in och hjälpa till att bana vägen! För att jag älskar honom så. Därför tror jag på att du ska låta honom få vara en del av HELA dig. Även om det innebär dina problem. Man får ett så mycket starkare och finare band mellan varandra när man delar med sig. Ibland kan det nästan vara sårande att inte bli insläppt.

Men som du är nu är du i alla fall i kön nu? Jag tycker som du själv skriver, ska prova tillämpa de råden du fått, kan och vet fungerar. Dessutom meddela hur till dina närmsta, ha nya mål att jobba mot, kanske belöna dig och din pojkvän med något? Jag upplever att om man säger till andra vad man har för mål eller krav på vad man ska utsättas för så kämpar man lite extra, för man vill klara det!

Jag vet inte vad för tvång du har. Jag tog mig ur en grotesk socialfobi för ett par år sedan. Jag försökte undslippa och planera saker för att slippa utsättas. Men det är just vad som behövs! För varje gång går det lite bättre, ibland är det smart att göra en jobbig sak systematiskt, dvs på samma sätt varje gång så kan man känna trygghet i det. Förbereda sig själv med att då ska jag göra det, och sen gör vi så..någonstans på vägen blir det lättare! Min socialafobi finns kvar men jag utsätter den varje dag och det är väldigt mycket bättre. Men om jag drar mig tillbaka? Då räcker det med bara ett par dagar tills allt känns läskigt igen

Du är välkommen att höra av dig till mig om du vill bolla med någon.

Tack för ditt svar!
Jag bestämde mig för att ha ett riktigt snack med pojkvännen, berättade allt och han var underbar och ska stötta mig. Han sa också att det är ju viktigt att jag vågar berätta allt och inte undanhålla något, för min egen skull!
Jag har också bestämt mig för att kämpa mig ur svackan på egen hand. Dagen efter jag skapade denna tråden så tog jag tag i allt och satt mig ner och skrev ner allt jag lärde mig i terapin och skrev ner alla exponeringar som jag gjorde under terapi-tiden. Sen gjorde jag ett schema när jag ska göra alla sakerna. Och sedan i lördags så har jag haft exponeringar varje dag. Satsade fullt ut och började faktiskt med en riktigt jobbig en, hade sjuk jäkla ångest hela lördagen skakade och svettades enormt. Dessutom var det 30 grader varmt, har nog aldrig svettats eller haft sådan ångest på riktigt länge. Men vet ni.. jag klarade det. Och det var så grymt värt det, jag hade en grymt rolig dag efter det. Och jag följer schemat som jag gjort upp. Min familj stöttar mig också och håller koll att jag inte börjar undvika saker igen.

Precis som du skriver så börjar man undvika saker eller slutar utsätta sig så ramlar man ju ner igen, och det är lätt att det känns riktigt jobbigt igen. Så det har blivit för mig.

Min pappa vill bjuda iväg mig och pojkvännen på en resa till Stockholm med hotell och gröna lund, skulle ju vara skitkul , men känns lite väl jobbigt just nu. Så det målet har jag nu att bli så pass bra att vi tar oss iväg!

 

[MiniLi]

Vårdgarantin tror jag främst gäller hur lång tid det får gå innan man får ett första samtal i psykiatrin. Det har inget att göra med kö till specifika behandlingar när man sas redan är inne i systemet. Men det kan ju vara värt att kolla upp. I mitt landsting finns något som heter typ vårdlots eller liknande som man kan kontakta som patient när man vill ha hjälp med liknande grejer. Kanske finns något sånt hos dig?

Med det sagt. Så himla tråkigt att det är så lång kö och att det har strulat för dig!
Jag jobbar inom psykiatrin och får lite tankar..
Hur funktionsnedsatt är du? Jag förstår att du är försämrad men hur mycket påverkar detta ditt liv just nu?
Kan de inte erbjuda någon annan typ av samtal, ex stödsamtal med ngn annan än psykolog men som ändå kan stötta dig när du fortsätter jobba med dina verktyg?
Avslutades din kontakt med psykiatrin då när det inte blev ngt med den manliga psykologen eller står du fortfarande som pågående?

Om jag vore dig skulle jag inte hoppas för mycket på att få komma till just annan psykolog innan det är din tur i kön, men däremot skulle jag vilja en ny bedömning av de aktuella behoven och, om man bedömmer att du fortfarande anses höra till specialistpsykiatrin och anses vara i behov av psykolog, stödkontakt/uppföljning under tiden tills din behandling kan återupptas.

En annan tanke är att det kanske är en idé att vända sig till vårdcentral? Det blir ju vanligare och vanligare att de har psykologer som säkert kan stötta i ditt fall. Eller typ ungdomshälsan/unga vuxna om du tillhör den ålderskategorin?

 

[MiniLi]

Tack för ditt svar!
Jag bestämde mig för att ha ett riktigt snack med pojkvännen, berättade allt och han var underbar och ska stötta mig. Han sa också att det är ju viktigt att jag vågar berätta allt och inte undanhålla något, för min egen skull!
Jag har också bestämt mig för att kämpa mig ur svackan på egen hand. Dagen efter jag skapade denna tråden så tog jag tag i allt och satt mig ner och skrev ner allt jag lärde mig i terapin och skrev ner alla exponeringar som jag gjorde under terapi-tiden. Sen gjorde jag ett schema när jag ska göra alla sakerna. Och sedan i lördags så har jag haft exponeringar varje dag. Satsade fullt ut och började faktiskt med en riktigt jobbig en, hade sjuk jäkla ångest hela lördagen skakade och svettades enormt. Dessutom var det 30 grader varmt, har nog aldrig svettats eller haft sådan ångest på riktigt länge. Men vet ni.. jag klarade det. Och det var så grymt värt det, jag hade en grymt rolig dag efter det. Och jag följer schemat som jag gjort upp. Min familj stöttar mig också och håller koll att jag inte börjar undvika saker igen.

Precis som du skriver så börjar man undvika saker eller slutar utsätta sig så ramlar man ju ner igen, och det är lätt att det känns riktigt jobbigt igen. Så det har blivit för mig.

Min pappa vill bjuda iväg mig och pojkvännen på en resa till Stockholm med hotell och gröna lund, skulle ju vara skitkul , men känns lite väl jobbigt just nu. Så det målet har jag nu att bli så pass bra att vi tar oss iväg!

Duktig du är! Heja!

 

[nexxa]

@_FiA_ Alltså ursäkta svordom men fy fan vad GRYM du är som bara tar tag i det direkt. Tycker det visar att du har en riktig jävlar anamma inom dig, vilja kommer man långt på! Skitbra att du minns tipsen från terapin också och kan utgå från den mallen Det är förbaskat dumt att du försvann i kön för ett slarv från din läkare och de ska nog vara glada över att du är stark och stretar på.

Din pappas erbjudande låter ju som du själv säger, ett roligt mål att arbeta sig mot Att ha saker att se fram emot vilken skala det än må vara i tror jag är viktigt både för att utmana sig själv men också belöna och se fram emot något

Det måste känts som en lättnad att berätta för pojkvännen med? Att man kan hjälpas åt och bära på det, då har han kanske också förståelse för hur han ska eller inte ska agera i vissa situationer.

 

[ch791022]

Tack för ditt svar!
Jag bestämde mig för att ha ett riktigt snack med pojkvännen, berättade allt och han var underbar och ska stötta mig. Han sa också att det är ju viktigt att jag vågar berätta allt och inte undanhålla något, för min egen skull!
Jag har också bestämt mig för att kämpa mig ur svackan på egen hand. Dagen efter jag skapade denna tråden så tog jag tag i allt och satt mig ner och skrev ner allt jag lärde mig i terapin och skrev ner alla exponeringar som jag gjorde under terapi-tiden. Sen gjorde jag ett schema när jag ska göra alla sakerna. Och sedan i lördags så har jag haft exponeringar varje dag. Satsade fullt ut och började faktiskt med en riktigt jobbig en, hade sjuk jäkla ångest hela lördagen skakade och svettades enormt. Dessutom var det 30 grader varmt, har nog aldrig svettats eller haft sådan ångest på riktigt länge. Men vet ni.. jag klarade det. Och det var så grymt värt det, jag hade en grymt rolig dag efter det. Och jag följer schemat som jag gjort upp. Min familj stöttar mig också och håller koll att jag inte börjar undvika saker igen.

Precis som du skriver så börjar man undvika saker eller slutar utsätta sig så ramlar man ju ner igen, och det är lätt att det känns riktigt jobbigt igen. Så det har blivit för mig.

Min pappa vill bjuda iväg mig och pojkvännen på en resa till Stockholm med hotell och gröna lund, skulle ju vara skitkul , men känns lite väl jobbigt just nu. Så det målet har jag nu att bli så pass bra att vi tar oss iväg!

Grymt starkt att börja hitta vägar att ta tag i problemen själv!

/Camilla

 

[mandalaki]

Otroligt starkt gjort! Där ser man, du var mogen att ta tag i det på egen hand. Det är nog så man måste bedöma terapin - den gör kanske inte att man aldrig mer trillar i fällan, men den ger en verktyg att ta sig ur fällan på egen hand.

 

[lizan]

Heja dig!!!!!!!!!

 

[_FiA_]

Tack vad gulliga ni är!. Jo visst har jag ett jävlar anamma, det var det som tog mig så pass långt i terapin. Jag gav verkligen mitt allt!

Fick förresten ett brev idag från han psykologen som jag inte trivdes med, där det stod "hej, vanligtvis brukar man vänta 6 månader efter avslutad terapi innan fortsatt uppföljning av en psykolog, så du står på väntelista från 1 mars 2014." mottagningen kontaktar dig när det är dags"

skumt med tanke på att dom inte ens sa att jag stod på listan! men då står jag alltspå kö sen mars, det var ju positivt iaf...