Sjuk eller är det "bara" ångest?

[sandra87_]

Sista tråden jag någonsin trodde att jag skulle posta men here goes..

Allt började väl i våras, typ maj, skulle jag tippa på. Började få som ett tryck i huvudet. Mest över tinningarna men även lite i typ bakhuvud osv. Fick även som en klump i halsen. Inga problem att äta eller dricka så antar att det inte var något i vägen. Hörde av mig till VC och fick träffa en läkare som avfärdade det hela med att jag fått en virusinfektion.
I samma veva började det även kännas som att allt var overkligt.
Blev väl lite bättre en kort period men sen började det igen med tryck i huvudet. Jag bestämde mig för att ta ut spiralen jag satte in i vintras då jag tänkte att det kunde vara hormonrelaterat samt skaffade glasögon men tycker inte att det blev någon större skillnad. Började jobba igen efter att ha varit mammledig den 1 september. Tyckte att det blev lite bättre en period men när jag börjat jobba eskalerade det lite igen.
Ringde åter igen VC som trodde på spänningshuvudvärk. Och visst. Är ju spänd i axlar och nacke och har även periodvis ganska ont. Bokat tid hos sjukgymnast och var där förra veckan. Är jättestel i nacken och sitter tydligen väldigt fast där så ska få hjälp med detta nu och hoppas det kan bli lite bättre.
Nu har jag inte lika mkt tryckkänsla i tinningarna utan mer som huvuvärk. Den flyttar sej från tinningarna och till bakhuvudet ibland.
För några veckor sedan fick jag jätteont i bröstet så min vän tog med mig till akuten där de gjorde alla möjliga tester samt ekg. Allt var precis som det skulle dock. Även på de blodprover osv som gjordes.
Det var väl det fysiska i stora drag.

Men psykiskt.. Jag känner mig som ett vrak.
Jag har aldrig haft direkt problem psykiskt så vet inte ens var jag ska ta vägen nu.
Har väl känt mig nere helt utan egentlig anledning sedan typ feb-mars kanske? Fick ta bort min hund sedan 17 år i februari och vet inte om det kan ha utlöst något.
Jag har ingen ork.
Min fantastiska man drar nästan hela lasset med hushållet för jag klarar det helt enkelt inte. Jag jobbar men vill helst bara vara hemma. Jag är i stallet hos mina älskade hästar men har knappt någon lust att rida. Det har ju alltid varit mitt andningshål innan men jag bara orkar inte. Rider ju men inte alls så ofta eller mkt som jag skulle vilja egentligen.
Jag är så jäkla rädd. Rädd för att jag är sjuk, rädd för att det är allvarligt och allra mest är jag rädd för att försvinna från min fina dotter och min älskade man.
Vågar inte ens klicka in mig på typ aftonbladet eller titta på nyheterna på tv då det kan handla om folk som har dött osv. Det drar igång allt värre än någonsin.
Känns helt sjukt att ens skriva detta. Vågar knappt erkänna det. De enda som vet att jag mår skit är min man och mina 2 närmsta vänner. Dom ställer alltid upp men hur mycket ska dom behöva stå ut med?
Jag inser ju själv att jag behöver hjälp. Står på väntelistan till en kurator sedan ett par månader så hoppas jag får komma dit snart iallafall.


Långt och virrigt men tack till er som orkat läsa.

Vet inte vad jag vill riktigt med tråden. Mest skriva av mig och få lite input kanske?
Borde kanske vara anonym men orkar inte krångla med ett konto till.

 

[monster1]

Sista tråden jag någonsin trodde att jag skulle posta men here goes..

Allt började väl i våras, typ maj, skulle jag tippa på. Började få som ett tryck i huvudet. Mest över tinningarna men även lite i typ bakhuvud osv. Fick även som en klump i halsen. Inga problem att äta eller dricka så antar att det inte var något i vägen. Hörde av mig till VC och fick träffa en läkare som avfärdade det hela med att jag fått en virusinfektion.
I samma veva började det även kännas som att allt var overkligt.
Blev väl lite bättre en kort period men sen började det igen med tryck i huvudet. Jag bestämde mig för att ta ut spiralen jag satte in i vintras då jag tänkte att det kunde vara hormonrelaterat samt skaffade glasögon men tycker inte att det blev någon större skillnad. Började jobba igen efter att ha varit mammledig den 1 september. Tyckte att det blev lite bättre en period men när jag börjat jobba eskalerade det lite igen.
Ringde åter igen VC som trodde på spänningshuvudvärk. Och visst. Är ju spänd i axlar och nacke och har även periodvis ganska ont. Bokat tid hos sjukgymnast och var där förra veckan. Är jättestel i nacken och sitter tydligen väldigt fast där så ska få hjälp med detta nu och hoppas det kan bli lite bättre.
Nu har jag inte lika mkt tryckkänsla i tinningarna utan mer som huvuvärk. Den flyttar sej från tinningarna och till bakhuvudet ibland.
För några veckor sedan fick jag jätteont i bröstet så min vän tog med mig till akuten där de gjorde alla möjliga tester samt ekg. Allt var precis som det skulle dock. Även på de blodprover osv som gjordes.
Det var väl det fysiska i stora drag.

Men psykiskt.. Jag känner mig som ett vrak.
Jag har aldrig haft direkt problem psykiskt så vet inte ens var jag ska ta vägen nu.
Har väl känt mig nere helt utan egentlig anledning sedan typ feb-mars kanske? Fick ta bort min hund sedan 17 år i februari och vet inte om det kan ha utlöst något.
Jag har ingen ork.
Min fantastiska man drar nästan hela lasset med hushållet för jag klarar det helt enkelt inte. Jag jobbar men vill helst bara vara hemma. Jag är i stallet hos mina älskade hästar men har knappt någon lust att rida. Det har ju alltid varit mitt andningshål innan men jag bara orkar inte. Rider ju men inte alls så ofta eller mkt som jag skulle vilja egentligen.
Jag är så jäkla rädd. Rädd för att jag är sjuk, rädd för att det är allvarligt och allra mest är jag rädd för att försvinna från min fina dotter och min älskade man.
Vågar inte ens klicka in mig på typ aftonbladet eller titta på nyheterna på tv då det kan handla om folk som har dött osv. Det drar igång allt värre än någonsin.
Känns helt sjukt att ens skriva detta. Vågar knappt erkänna det. De enda som vet att jag mår skit är min man och mina 2 närmsta vänner. Dom ställer alltid upp men hur mycket ska dom behöva stå ut med?
Jag inser ju själv att jag behöver hjälp. Står på väntelistan till en kurator sedan ett par månader så hoppas jag får komma dit snart iallafall.


Långt och virrigt men tack till er som orkat läsa.

Vet inte vad jag vill riktigt med tråden. Mest skriva av mig och få lite input kanske?
Borde kanske vara anonym men orkar inte krångla med ett konto till.

Någon typ av försenad förlossningsdepression?

 

[Gimlan]

Boka en tid hos läkare, du har symptom som kan tolkas som en depression.

 

[Zanza]

Min första tanke är sköldkörteln,har det tagits prover på det? Vanligare än man tror och många drabbas just efter en graviditet. Kolla upp det om det inte redan har gjorts.

 

[sandra87_]

Tanken depression har faktiskt dykt upp här med. Kan de komma av förlossningen så långt efter? Dottern kom i juli -14.
Går man till en vanlig läkare för detta eller var börjar man?

@Zanza sist jag var på vårdcentralen togs det bl a prov på den och det var inga konstigheter där. Tog även typ blodvärde, socker? och nåt mer som jag inte minns riktigt vad det hette.

 

[Mammadutt]

Tycker det låter som att du gör det du kan... Du ber om hjälp, stöd och tar stegen som är nödvändiga...

Det är kanske helt enkelt så att du är kemiskt ur balans? (Depression)

Hur har du fått sova som föräldraledig? För mig är det absolut det viktigaste i livet: sömnen.

Och ja VC ska kunna hjälpa dig om du är deprimerad, jag fick god hjälp av bvc-läkaren när mitt mående drog neråt när dottern var liten. Du kan prata med mvc/bvc alltså om du misstänker förlossningsdepression...

 

[Fan of Bill]

Jag är så jäkla rädd. Rädd för att jag är sjuk, rädd för att det är allvarligt och allra mest är jag rädd för att försvinna från min fina dotter och min älskade man.

Ångest är ytterst obehagligt, men det är inte farligt. Det infinner sig en sjukdomskänsla, men sen händer det inte "mer" än att du mår skit och otroligt dåligt av det. Så försök att inte bli rädd av det. Jag förstår att du är rädd för att försvinna från din dotter och man, men det gör du inte, inte av ångesten.

Men du behöver hjälp och det är vårdcentralens uppgift att stå dig bi i detta, så ta snarast kontakt där igen och gå igenom dina symptom och händelser i kroppen med läkare. Säg precis hur du upplever det.

Lycka till!

 

[susanne]

Den snabbaste vägen till psykologhjälp är nog via BVC. Ring/gå dit och berätta.

 

[Karma]

Det låter onekligen som ångest, skulle jag tro. Du behöver komma i kontakt med vården, ångesten lättar när man kan sätta fingret på att det är just ångest och att man inte ska dö.

Din bröstsmärta känner jag dock igen. Åkte in på akuten för många år sen med så ont i bröstet att jag trodde att jag skulle få en hjärtattack och dö. Väl där, inga problem. Bara att åka hem utan förklaring.

Förklaringen kom dock någon dag senare, det är "låsta" revben som klämmer och känns totalvidriga, verkligen som att det kramar om inne i bröstet. Såhär många år senare har jag fortfarande problem med dom (och vidare problem rygg nacke osv) men nu är det inte längre farligt eftersom jag vet vad det är.

 

[sandra87_]

Tycker det låter som att du gör det du kan... Du ber om hjälp, stöd och tar stegen som är nödvändiga...

Det är kanske helt enkelt så att du är kemiskt ur balans? (Depression)

Hur har du fått sova som föräldraledig? För mig är det absolut det viktigaste i livet: sömnen.

Och ja VC ska kunna hjälpa dig om du är deprimerad, jag fick god hjälp av bvc-läkaren när mitt mående drog neråt när dottern var liten. Du kan prata med mvc/bvc alltså om du misstänker förlossningsdepression...

Sömnen har varit ok tycker jag. Var tufft med vaknätter och ammning i princip hela nätterna första 3-4 månaderna men sedan började dottern sova hela nätter och har gjort så sedan dess med några få undantag vid typ förkylningar och så.
Jag har dock svårt att sova i tid och är trött för det mesta. Finns en lite rädsla att något ska hända så jag inte vaknar igen. Sjuka tankar jag vet!


Tack snälla ni andra! Får nog ta och höra av mig till VC igen då. Tar emot lite då det känns som de bara avfärdar en som larvig men får helt enkelt tala om att jag inte orkar mer snart.

Det är ju så sjukt men varje liten grej förstoras upp för mig just nu. Har lite huvudvärk t ex går jag konstant och funderar på vad det beror på och då blir det ju såklart värre. Har jag mensvärk i mitten av cykeln börjar jag nojja över det fast jag logiskt vet att det mkt väl kan vara t ex ägglossning jag känner av.. Jg registrerar verkligen allt och börjar oroa mig för allt möjligt.

Förra veckan fick jag vad ja antar kan ha varit en panikattack i mataffären. Gick i godan ro och storhandlade själv för en gångs skull. Faktiskt inga konstiga tankar alls utan gick o plockade varor o funderade lite på maträtter osv när det helt plötsligt känns som att benen inte bär. Kändes som jag skulle svimma och jag blev såklart skiträdd. Vet knapp hur ja lyckades men jag betalade och tog mej ut.
Satte mej i bilen och bara försökte andas och drack lite Festis. Blev bättre och jag kunde åka hem. Var väldigt läskigt just då men nu kan jag logiskt tänka att det förmodligen inte var något farligt.

 

[Petruska]

Om prover etc är normala, så tycker jag att det låter som depression, utmattning eller ångest (i någon kombination).

Jag tänker vårdcentralen, eventuell medicinering och så en samtalskontakt. Vårdcentraler brukar väl ha psykologer, annars finns det ju andra vägar (då blir det dock en kostnadsfråga att ta ställning till).

 

[Hermelin]

Bra att du tagit steg för att komma och prata med någon. Det är en bra början. Men det låter som helt galet lång väntetid för att få prata med en kurator? Det måste gå att få en tid snabbare. Kanske via företagshälsan?

 

[sandra87_]

All prover som har tagits har ju varit normala men jag har ändå svårt att acceptera det och sluta oroa mig.

Är helt sjukt att det får va så lång väntetid tycker jag med. Har gått ca 2 månader nu och det var vad han trodde det skulle ta så hoppas jag får komma dit snart. Har inte riktigt ekonomin att göra det privat.

Företagshälsan har jag inte provat men kanske kan få gå den vägen. Får egentligen bara gå dit om det är arbetsrelaterat om jag fattat det rätt, men kommer ju kanske sluta med att jag rasar totalt och en sjukskrivning till slut om jag inte får hjälp och det borde ju ligga i företagets intresse då att slippa det hopas jag.

 

[akleja]

All prover som har tagits har ju varit normala men jag har ändå svårt att acceptera det och sluta oroa mig.

Är helt sjukt att det får va så lång väntetid tycker jag med. Har gått ca 2 månader nu och det var vad han trodde det skulle ta så hoppas jag får komma dit snart. Har inte riktigt ekonomin att göra det privat.

Företagshälsan har jag inte provat men kanske kan få gå den vägen. Får egentligen bara gå dit om det är arbetsrelaterat om jag fattat det rätt, men kommer ju kanske sluta med att jag rasar totalt och en sjukskrivning till slut om jag inte får hjälp och det borde ju ligga i företagets intresse då att slippa det hopas jag.

Helt sjukt att du inte kan få hjälp och stöd direkt utan ska behöva stå i kö! Det är samhällsekonomiskt vansinnigt men så tycks det ha blivit i Sverige. Så jag tycker du ska testa företagshälsovården. Du kan beskriva din brist på energi och säga att du känner att du inte klarar att jobba så mycket. Arbetsgivare gillar inte att ha utbrändhetsfall, så har man tur kan det ha effekt. Viktigast är att du träffar en klok stödperson, en terapeut tror jag vore bättre än en kurator. Be gärna om deltid eftersom du är jättetrött (man blir det av att vara rädd). Oavsett vad problemet egentligen är kan du kanske må lite bättre om du går ner i tid och får lite marginaler. Kanske orkar du rida då, att vara med djuren gör gott.

Min terapeut gav mig en förhållningsorder när jag var kass för några år sen - sluta inte rida! Det var ett bra råd så om du orkar kravla dig upp på pållarna emellanåt. Lycka till!!

 

[sandra87_]

Helt sjukt att du inte kan få hjälp och stöd direkt utan ska behöva stå i kö! Det är samhällsekonomiskt vansinnigt men så tycks det ha blivit i Sverige. Så jag tycker du ska testa företagshälsovården. Du kan beskriva din brist på energi och säga att du känner att du inte klarar att jobba så mycket. Arbetsgivare gillar inte att ha utbrändhetsfall, så har man tur kan det ha effekt. Viktigast är att du träffar en klok stödperson, en terapeut tror jag vore bättre än en kurator. Be gärna om deltid eftersom du är jättetrött (man blir det av att vara rädd). Oavsett vad problemet egentligen är kan du kanske må lite bättre om du går ner i tid och får lite marginaler. Kanske orkar du rida då, att vara med djuren gör gott.

Min terapeut gav mig en förhållningsorder när jag var kass för några år sen - sluta inte rida! Det var ett bra råd så om du orkar kravla dig upp på pållarna emellanåt. Lycka till!!

Har just spenderat lite tid med pållarna. Kom så sent från jobbet så hann inte med ridningen idag dock så det får bli imorgon. Det stämmer verkligen att djuren är bra för själen.

Jag jobbar just nu bara 75 % så det är skönt. Men det är så ojämna tider och helger osv så det blir mkt pusslande ändå för att hinna med allt. Har inte brytt mig ett dyft om det innan men nu tycker jag det är jobbigt. Speciellt nu när det har blivit tvära kast med ändrade tider på kort varsel pga flyttade utbildningar och sådär när folk har varit sjuka. Kanske ska ta och prata lite med min närmaste chef och förklara läget lite ytligt iaf. Så kanske hon kan hjälpa till med företagshälsan också. Värt att kolla upp. Om jag samlar mod nog att berätta. Fick en ny chef efter mammaledigheten så känner inte henne så väl.

 

[sandra87_]

Det låter onekligen som ångest, skulle jag tro. Du behöver komma i kontakt med vården, ångesten lättar när man kan sätta fingret på att det är just ångest och att man inte ska dö.

Din bröstsmärta känner jag dock igen. Åkte in på akuten för många år sen med så ont i bröstet att jag trodde att jag skulle få en hjärtattack och dö. Väl där, inga problem. Bara att åka hem utan förklaring.

Förklaringen kom dock någon dag senare, det är "låsta" revben som klämmer och känns totalvidriga, verkligen som att det kramar om inne i bröstet. Såhär många år senare har jag fortfarande problem med dom (och vidare problem rygg nacke osv) men nu är det inte längre farligt eftersom jag vet vad det är.

För mig lättade det efter besöket på sjukhuset. Läkaren trodde på oro och rådde mig att söka en kurator han med, men som sagt. Väntetiden är hemsk. Stod på listan redan då men det tar sån tid så jag blir knäpp.

 

[akleja]

Har just spenderat lite tid med pållarna. Kom så sent från jobbet så hann inte med ridningen idag dock så det får bli imorgon. Det stämmer verkligen att djuren är bra för själen.

Jag jobbar just nu bara 75 % så det är skönt. Men det är så ojämna tider och helger osv så det blir mkt pusslande ändå för att hinna med allt. Har inte brytt mig ett dyft om det innan men nu tycker jag det är jobbigt. Speciellt nu när det har blivit tvära kast med ändrade tider på kort varsel pga flyttade utbildningar och sådär när folk har varit sjuka. Kanske ska ta och prata lite med min närmaste chef och förklara läget lite ytligt iaf. Så kanske hon kan hjälpa till med företagshälsan också. Värt att kolla upp. Om jag samlar mod nog att berätta. Fick en ny chef efter mammaledigheten så känner inte henne så väl.

Jag tror den officiella siffran är att 25% av alla drabbas av depression någon gång i livet. Konsumtionen av antidepressiva medel lär vara ca 10% bland vuxna - tror det är en finsk siffra dock. Så du kan lugnt räkna med att din chef varit med förr, i alla fall om hon inte är helt grön. Du väljer självklart vad du berättar, men att va tydlig med att man inte har samma ork som vanligt är inte fel. Kanske kan en viss öppenhet på jobbet göra läget lite enklare. Det kanske finns andra som kan ställa upp på kort varsel etc just nu?

 

[fejt]

Prata med BVC-sköterskan. Be att få fylla i screening för depression och be om råd. Vänta inte på tiden hos kurator utan se till att du får läkartid. Du har varit jätteduktig som observerat dina problem så tidigt. Många går i flera år utan att söka hjälp. Av det du skriver låter det som en klassisk depression med ångestinslag. Det finns jättebra medicin som tillsammans med samtalsstöd visat sig vara den bästa och snabbaste hjälpen för de allra flesta. Många, många drabbas utan uppenbar anledning och när som helst i livet. Be din man ringa vc om det känns tungt att formulera hur du mår. Ofta är en närståendes oro ett mer effektivt sätt att få snabb hjälp. Personligen skulle jag inte gå igenom jobbet i första hand men det är ju upp till dig vad som känns bäst.

 

[susanne]

Kanske ska ta och prata lite med min närmaste chef och förklara läget lite ytligt iaf. Så kanske hon kan hjälpa till med företagshälsan också. Värt att kolla upp. Om jag samlar mod nog att berätta. Fick en ny chef efter mammaledigheten så känner inte henne så väl.

Inte ska du väl behöva berätta för din chef varför du vill gå till företagshälsan, iallafall inga detaljer. Om det känns mer bekvämt kanske du kan gå till personalavdelningen och be att få gå till företagshälsan, så behöver din chef inte vara inblandad alls om du inte vill.

Men jag fasthåller att du bör gå via BVC, småbarnsföräldrar är prioriterade, du har goda chanser att få hjälp mycket snabbt det hållet. Iallafall här så är det psykologer knutna till BVC och till dem kan småbarnsföräldrar få tider snabbt. BVC brukar ha som uppgift att fånga upp de med förlosningsdepression, din kan vara en sen sån (eller bara att den vuxit sig stark nog för att du ska reagera först nu).

 

[sandra87_]

Ska nog ta och börja med en läkare tror jag. Så dumt bara då vi har det väldigt tajt ekonomiskt just nu när jag precis gått in och börjat jobba så hade ju ingen inkomst alls nu i september. Men det får vi väl lösa.

Sitter på jobbet just nu och fryser och mår illa. Vill bara bryta ihop och gråta hela tiden känns det som.
Min kropp bråkar lite vilket såklart triggar och gör mig livrädd. Min mens kom lite för tidigt denna månad och var inte lika riklig som vanligt. Har även haft mensvärk till och från i ett par veckor. Direkt börjar min hjärna spinna på att det är något allvarligt och jag kommer såklart dö av det. Fy fan vad jag hatar detta.

Vi ska inte till BVC med dottern förrän typ januari när hon ska på 1,5 års koll men man kanske kan ringa dit och be om hjälp?