Sv: Silversvarta hingstar
När är Silfur Reynir född? E Silfurmani eller? En häst från kvarnbacka?
Silfur-Reynir var född 1994 och Audulf 1995. Jag importerade båda från Danmark sommaren1997 dvs drygt 4 år innan Silfurmáni kom till Sverige hösten/vintern 2001/2002 (Jag betäckte med Silfurmáni i Danmark sommaren 2001 när han fortfarande var i Jyttes ägo). Silfur-Reynir dog i januari 2001 av njur- och leverskador 10 månader efter den akuta ekollonförgiftningen året innan (Han grävde fram gamla mögliga ekollon som legat under vintern) och Audulf avlivades i maj samma år pga benpålagringar i båda bakknäna orsake av att han pressats alltför hårt och ensidigt i tölt alltför tidigt och fortfarande växte.
Till skillnad från Silfur-Reynir som bara var liten, 132, så var Audulf dryga dm högre och stora hästar behöver mer tid på sig att växa klart och man måste vara försiktigare. Men tyvärr tror många tvärtom! Han reds bara 2 månader innan han var trasig och förstörd för livet! Gick 3 månader hemma och bara vilade men pålagringarna accelererade och han hade så ont så han gick mer och mer för sig själv så det var bar till att ta bort honom, blott 6 år gammal. Var jättetufft att förlora dem båda! Audulf hade jättelång kritvit man på båda sidor och var lika mörk som Silfur-Reynir.
Senare i september fick vi avliva den andra hingsten som var i träning samtiddigt hos samma tränare. Han kom hem aggressiv och ont lite överallt, tappat muskler och kg osv. Efter 6 månader kämpande gick han till attack och jag var bra nära att stryka med så han avlivades i hagen. Efter den erfarenheten säger jag att det var första och sista gången någon annan tränade mina hästar!
Men nu lämnar vi det ämnet för det har varit uppe innan och rätt vad det är så är det någon som klagar på att jag nämner det igen,även om jag bara besvarade en fråga. Kan säga som så att den bästa häst jag någonsin suttit på var Silfur-Reynir och han har för alltid en särskild plats i mitt hjärta och tog med sig en stor del av det när han dog.
Men jag är lyckligt lottad som har en son efter honom, i samma underbara färg och med underbart lynne, samt fina avkommor efter honom. Det hade varit värre att förlora honom och inte ha något efter honom. Som när Göran Montan för runt 10 år sedan förlorade sitt fina 1.a klass skimmelsto när hon födde tvillingar efter 7 månader och dog själv på kuppen. Det var hennes första föl och han tyckte det kändes som hon aldrig funnits när han inte hade någon avkomma efter henne. Gud vad vi tyckte synd om Göran och han var verkligen ledsen.
Det är hemskt att mista ett djur man älskar och frågan är om inte det värsta är just om djuret är en häst och är man fäst vid ett djur så glömmer man det aldrig! Men jag glömmer aldrig min första hund som jag växte upp med heller. Hon var en stor, svart jaktlabrador född 1969 och jag var 8 den julen hon kom till familjen. Vi fick avliva henne 1984, 15 år gammal, då var jag 23. Och jag saknar henne fortfarande fast det är över 20 år sedan. Saknar en del människor också givetvis, mormor som dog ett par månader innan samma år, pappa som dog 1995, morfar som dog 1998 och mamma som dog 2005. Vare sig det är djur eller människor så sätter en del individer starka spår i både själ och hjärta och man kommer alltid att sakna dem.
Nu blev det långt igen fast jag inte tänkte det från början. Det liksom bara blir så... Bubblar ur mig och jag är snabb med fingrarna så det säger bara tjoff liksom... Sorry...
Ni är underbara alla tre! Kram på er! 
