SD är ett märkligt parti. Förutom att de historiskt (nåja, 1988 i alla fall) bildades ur organisationen Bevara Sverige Svenskt (som formellt lades ned drygt ett år tidigare), så har deras partiföreträdare på senare tid ertappats med järnrör i händerna och sprängmedel i hemmet. Gång på gång visar sig nära kopplingar till Vit makt-rörelsen och till hemsidor där rasistisk propaganda sprids fritt. Otaliga olämpliga uttalandet görs när inte partitoppens putsning kunnat förhindra det (t ex när de trott att de varit anonyma eller att inget sett eller hört). Partiets interna klimat har även beskrivits av f d aktiva, nu senast en kille som hoppat av från SDU, men det finns fler.
Gång på gång är SD:s företrädare i blåsväder och allt rinner av dem. Hur kan ett parti lyckas hålla ett sånt tjockt teflonlagar runt sig? Hur kan så många människor lyckas att inte se genom ytan?
Hur kan man ha förtroende för ett parti som är fullt av personer med sådana här åsikter? Som slåss på stan, som hänger med nazister, som själva har bakgrund inom vit makt-rörelsen, som inte ens har ordning i de egna leden och som inte hymlar med att de är ögontjänare. HUR kan så många ha förtroende för ett sådant parti? Går ingenting in? Vill man ha dessa människor vid makten?
Har kvinnor som tycker att jag får skylla mig själv om min make misshandlar mig, förtroendekapital nog för att bestämma över mitt liv? Har män som inte tycker att det är så farligt att vifta med järnrör på stan, förtroendekapital nog att stifta lagar i mitt land? Har personer som inte tycker att antalet nollor är så viktigt i ett ekonomiskt resonemang, förtroendekapital nog för att få besluta över mitt lands och EU:s budget? Uppenbarligen tycker en skrämmande stor andel av väljarna det, vilket övergår mitt förstånd…
(http://jesperwhu.blogg.se/2015/july/darfor-lamnade-jag-sd.html)Vidare under valrörelsen kom även uttalanden från företrädare som kallade människor för parasiter, n-ord och allt möjligt. SD säger sig ha en nolltolerans mot ideologiskt avvikande åsikter. Visst kan man ha en formell nolltolerans, men i SDs fall sträcker den sig inte längre än att man undviker att uttrycka vissa åsikter på sociala medier. Men även om värderingarna inte alltid uttrycks så i media så finns de likväl där. Det finns nog SD:are som tycker som jag; att det här inte hör hemma i partiet. Men minst lika många, om inte fler, tycker att det är fullt acceptabelt. De flesta bryr sig inte om att medlemmar och företrädare har så här unkna åsikter och värderingar, så länge de inte uttrycker dem.
Gång på gång är SD:s företrädare i blåsväder och allt rinner av dem. Hur kan ett parti lyckas hålla ett sånt tjockt teflonlagar runt sig? Hur kan så många människor lyckas att inte se genom ytan?
Hur kan man ha förtroende för ett parti som är fullt av personer med sådana här åsikter? Som slåss på stan, som hänger med nazister, som själva har bakgrund inom vit makt-rörelsen, som inte ens har ordning i de egna leden och som inte hymlar med att de är ögontjänare. HUR kan så många ha förtroende för ett sådant parti? Går ingenting in? Vill man ha dessa människor vid makten?
Har kvinnor som tycker att jag får skylla mig själv om min make misshandlar mig, förtroendekapital nog för att bestämma över mitt liv? Har män som inte tycker att det är så farligt att vifta med järnrör på stan, förtroendekapital nog att stifta lagar i mitt land? Har personer som inte tycker att antalet nollor är så viktigt i ett ekonomiskt resonemang, förtroendekapital nog för att få besluta över mitt lands och EU:s budget? Uppenbarligen tycker en skrämmande stor andel av väljarna det, vilket övergår mitt förstånd…