Jag vill nog gärna tro att de som arbetar på SVT är professionella nog att inte låta sina egna partisympatier påverka dem i deras yrkesroll, precis som jag gärna vill tro att du på ditt jobb kan hålla isär dina egna politiska åsikter med ditt yrkesuppdrag.
När jag påbörjade journalisthögskolan (som jag aldrig avslutade) hade journalistyrket ett förhållandevis ganska högt anseende.
Någonting har hänt sedan dess.
Idag tillhör journalisten den yrkeskategori som har ett anmärkningsvärt lågt förtroende hos svenskarna.
2012 hade 24% av befolkningen förtroende för journalister.
Dvs. 76%(!) har inget eller lågt förtroende för journalister som samlad yrkeskategori!
Helt i klass med bilhandlare, mäklare, mobiltelefonsförsäljare och astrologer.
Det finns färskare förtroendebarometrar att tillgå.
Utan att ens kika på dessa vågar jag gissa att tilltron till journalister har minskat ytterligare.
Förhoppningsvis har jag fel.
Tidigare delade jag din uppfattning om medias neutralitet julgrisen.
Detta trots att jag arbetat på redaktioner där klara direktiv -om ingång och vinkel- delades ut innan jobbet ens var påbörjat.
Jag tolkade inte det, där och då, som en neutralitetskonflikt.
Det var helt enkelt bara ett sätt att få vågskålarna i balans.
Efter att ha följt och granskat medias roll, speciellt i det politiska rummet, är jag numera ledsamt nog av en helt annan åsikt.
Det är flera journalister, och fd. politiker, som de senaste åren har gått ut och berättat om "mörkläggningen".
Ann-Charlotte Morteus, Expressen, är en av dem.
Det är jag som är åsiktskorridoren
Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration.
Minnet är förrädiskt, men jag tror att min korridorbyggarkarriär började på allvar 2002, i samband med FP:s krav på språktest. Det var ungefär vid samma tid som kväljande dunster av islamofobi nådde oss från Danmark. Jag, som många andra, fruktade att den danska sjukan skulle smitta. Nu gällde det att rida spärr.
Samtidigt började SD att synas på kartan. Bara tanken att Sverige skulle kunna få ett så vedervärdigt parti i riksdagen var outhärdlig. Och därtill förolämpande. Sverige var ju Sverige, det exceptionella undantaget, den humanitära stormakten.
Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.
Här ingick alla texter som ifrågasatte Sveriges förmåga att klara stor invandring på kort tid. Sådana texter sorterade jag inte under "arbetsmarknad", "bostadsmarknad", "välfärd" eller "utbildningsväsen", det vill säga politik. Jag sorterade dem under moraliska brott: "rasism", "egoism", "ondska".
Arbetet med korridoren gick bra, tack. Fast jag uppfattade det inte som en korridor. Åsiktskorridoren har samma magiska egenskaper som Doctor Whos Tardis: När man är inne i dess värme verkar den oändligt stor; lika stor som Sanningen. Det är först när man med akut samvetsångest tar ett steg ut som man upptäcker hur smal den är. Och krympande.
Under tiden i korridoren fick jag mycket rasistmejl. Men så började andra mejl komma, sorgsna, oroliga meddelanden från anständiga människor. Särskilt ett grep mig. Det var lågmält: "Ann-Charlotte, om jag är rädd att invandringspolitiken inte fungerar, men absolut inte vill rösta på SD, vad ska jag göra? Vem ska jag rösta på? Snälla, svara."
Jag svarade inte. Att samtala med någon som gick och tänkte på "volymer" var tabu. Som att dansa vals med Kent Ekeroth.
Men det var ett moraliskt och intellektuellt nederlag att inte svara. Det gnagde i mig.
Annat började också gnaga. När Expressens Anna Dahlberg för ett par år sedan skrev att bostäder började bli ett problem i migrationens kölvatten, ansågs hon fiska i grumliga vatten. Det hade blivit helt illegitimt att tala om rent praktiska, i längden oundvikliga, problem.
Klimatet började kännas väl osunt.
Men så har det fortsatt. Härom dagen debatterade en folkpartist och en miljöpartist på Twitter. Liberalen undrade hur kommunerna ska klara ytterligare 400 000 asylsökande på några år. MP-politikern svarade: Sån retorik göder de mörka krafterna.
Enkla fakta klassas alltså som ondsint "retorik". Verkligheten är - fascistisk?
Så blir det när diskussion om migration (politik) helt likställs med rasism (moral). Och när rättmätig kritik av SD:s ideologi börjar riktas även mot dem som vill tala om migrationens praktiska konsekvenser.
Sverige blev inte som Danmark, tack och lov. Kanske hjälpte åsiktskorridoren. Men priset blev högt: självcensur på bred front, rädsla för att undersöka verkligheten förbehållslöst, minskad tilltro till argumentens makt. Och som resultat en fördummad offentlighet, moralfebriga politiker och samhällsproblem som borde ha uppmärksammats och åtgärdats för länge sedan.
Det blev en dyr korridor.
http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/det-ar-jag-som-ar-asiktskorridoren/