Sanningen

Varför är det okej för allaandra att tycka att jag är dålig och att jag inte duger och att jag inte är bra nog men JAG får inte säga att det är så? Och varför är det helt normalt att andra inte lyssnar på mig men om jag på pekar det så har jag fel?
Så det är som att ALLA andra får ha kritik och tycka att jag inte duger. Men om JAG tycker att jag inte duger så är det fel fel fel? Även fast det ÄR så och det finns massa be vis att ANDRA inte tycker att jag duger. Men ifall jag försöker förklara att det känns som jag är värde lös pågrund av hur andra är och hur andra tycker då ska jag bara inte bry mig vad andra tycker. Fast om andra säger att jag INTE är värde lös då SKA jag lyssna på dom vad dom tycker? För då heltplötsligt så kan man tycka o lika bara?
Och samma sak om jag säger att andra inte lyssnar på mig eller att dom inte fattar då har jag fel. Men andra gör saker som be visar att dom INTE lyssnar och INTE fattar så får inte jag på peka det ändå för då är det ändå jag som har fel ENLIGT ANDRA.
Dett är exakt dethär jag inte fattar. Måste jag bara spela dum i huvudet och som att jag inte fattar helt uppen bara över tydliga saker? Varför?

 

[Pratsch]

Varför är det okej för allaandra att tycka att jag är dålig och att jag inte duger och att jag inte är bra nog men JAG får inte säga att det är så? Och varför är det helt normalt att andra inte lyssnar på mig men om jag på pekar det så har jag fel?
Så det är som att ALLA andra får ha kritik och tycka att jag inte duger. Men om JAG tycker att jag inte duger så är det fel fel fel? Även fast det ÄR så och det finns massa be vis att ANDRA inte tycker att jag duger. Men ifall jag försöker förklara att det känns som jag är värde lös pågrund av hur andra är och hur andra tycker då ska jag bara inte bry mig vad andra tycker. Fast om andra säger att jag INTE är värde lös då SKA jag lyssna på dom vad dom tycker? För då heltplötsligt så kan man tycka o lika bara?
Och samma sak om jag säger att andra inte lyssnar på mig eller att dom inte fattar då har jag fel. Men andra gör saker som be visar att dom INTE lyssnar och INTE fattar så får inte jag på peka det ändå för då är det ändå jag som har fel ENLIGT ANDRA.
Dett är exakt dethär jag inte fattar. Måste jag bara spela dum i huvudet och som att jag inte fattar helt uppen bara över tydliga saker? Varför?

Jag tycker inte att det är okej att tycka att någon annan inte duger eller inte är bra nog. För jag vill ändå tro att de allra flesta gör så gott de kan. Så det är jättetråkigt att läsa att du känner att andra tycker så om dig.

Sen förstår jag att det blir förvirrande med alla olika råd och att du kanske blir frustrerad?

Tyvärr har jag just nu svårt att formulera mig och få fram vad jag vill säga gällande resten av ditt inlägg. När jag försöker blir det inte bra. Har du någon du kan prata och resonera med irl?

 

[manda]

Jag tror att hela samhället länge har varit dåligt på lyssnande. Att skolan lär ut debatt- och argumentationsteknik men inte lyssnande och samtal. Hela politiken är debatt och inget lyssnande. Det finns många exempel. Att träna om sig själv till att lyssna, både på sig själv och andra kräver jättemycket jobb. Bland annat kräver det att faktiskt tåla jobbiga känslor och eftersom många inte tränat på det så kan vi inte det så bra.

Det är väldigt förutsägbart här i din tråd till exempel att så fort du utrycker att du känner dig fel eller något sådant så måste många svara att du inte alls är det. Jag tycker i och för sig inte heller att du är fel, men din upplevelse och dina tankar räknas ju lika mycket fast de skiljer sig från mina. Kanske skulle det t.o.m. gå att lösa upp lite av ”felkänslan” av att prata om den och utgå från att din känsla betyder lika mycket som den andras. Med nyfikenhet kring varför andra känner som de känner, tänker som de tänker och säger som de säger så kan själva den nyfikenheten bli ett verktyg som gör världen lite ”större” och mindre ensam, och samtal mer som möten och mindre som debatter där det handlar om att ha bäst argument.

Jag tror helt enkelt många av oss lärt oss så grundligt att inte lyssna på oss själva och på svåra känslor att vi inte klarar att höra andra heller och inte riktigt står ut med deras svåra känslor heller.

Men det är bara mitt sätt att se det. Vi människor är inte perfekta. Att samtala och höra varandra är svårt och inget som vi vuxna, vad jag vet i alla fall, fått träna på tex i skolan. Klart för mig är i alla fall att i ett samtal så kan det aldrig vara en persons fel när budskapet inte når fram. Det handlar om båda som pratar och därför kan aldrig den ena ha allt ansvar för att det ska bli tydligt och förståeligt. Och känslor och åsikter kan aldrig avfärdas som fel. De kommer alltid någonstans ifrån som är relevant.

Det finns en liknelse som är att vars och ens livserfarenheter blir som ”färgade glasögon” som en ser världen genom. Någon kanske har gultonade glasögon, någon annan bruna, en tredje rosa. Så fastän de tittar på samma sak så ser det olika ut. De tror jag bidrar till att säga annat än vad en menar och att tänka att olika svar är snälla, peppande och inlyssnande. Jag tror det också gör att olika personer ”ser” det du säger med olika färg, fastän du har din egen färg och ton på orden som du säger/skriver.

För att sammanfatta så tror jag helt enkelt det är lättare för många att debattera (om rätt och fel) än att samtala och låta alla ha sin egen upplevelse och berättelse. Men jag kan ha fel. Det är bara mitt sätt att försöka få samtal och relationer förståeliga även om de inte är tillfredsställande.

Jag hör din frustration. Den är relevant. Du förklarar den förståeligt. Jag hoppas att dina önskemål om kommunikation kommer infrias mer och mer. Inte bara för dig utan för alla. Alla är värda att höras och allas berättelse är värd att få höras med omsorg och utan rättande. Jag gör mitt bästa att alltid ta din upplevelse på allvar, aldrig rätta dig om hur du känner och att höra vad du menar.

 

[LiviaFilippa]

Jag tycker inte att det är okej att tycka att någon annan inte duger eller inte är bra nog. För jag vill ändå tro att de allra flesta gör så gott de kan. Så det är jättetråkigt att läsa att du känner att andra tycker så om dig.

Sen förstår jag att det blir förvirrande med alla olika råd och att du kanske blir frustrerad?

Tyvärr har jag just nu svårt att formulera mig och få fram vad jag vill säga gällande resten av ditt inlägg. När jag försöker blir det inte bra. Har du någon du kan prata och resonera med irl?

Nej men ändå så verkar det vara okej för domflesta. Och ja jag blir VÄLDIGT frusterad av det.
Och ja det är en personal med mig men jag orkar inte prata med henne.

 

[Blyger]

Kram

 

[LiviaFilippa]

Jag tror att hela samhället länge har varit dåligt på lyssnande. Att skolan lär ut debatt- och argumentationsteknik men inte lyssnande och samtal. Hela politiken är debatt och inget lyssnande. Det finns många exempel. Att träna om sig själv till att lyssna, både på sig själv och andra kräver jättemycket jobb. Bland annat kräver det att faktiskt tåla jobbiga känslor och eftersom många inte tränat på det så kan vi inte det så bra.

Det är väldigt förutsägbart här i din tråd till exempel att så fort du utrycker att du känner dig fel eller något sådant så måste många svara att du inte alls är det. Jag tycker i och för sig inte heller att du är fel, men din upplevelse och dina tankar räknas ju lika mycket fast de skiljer sig från mina. Kanske skulle det t.o.m. gå att lösa upp lite av ”felkänslan” av att prata om den och utgå från att din känsla betyder lika mycket som den andras. Med nyfikenhet kring varför andra känner som de känner, tänker som de tänker och säger som de säger så kan själva den nyfikenheten bli ett verktyg som gör världen lite ”större” och mindre ensam, och samtal mer som möten och mindre som debatter där det handlar om att ha bäst argument.

Jag tror helt enkelt många av oss lärt oss så grundligt att inte lyssna på oss själva och på svåra känslor att vi inte klarar att höra andra heller och inte riktigt står ut med deras svåra känslor heller.

Men det är bara mitt sätt att se det. Vi människor är inte perfekta. Att samtala och höra varandra är svårt och inget som vi vuxna, vad jag vet i alla fall, fått träna på tex i skolan. Klart för mig är i alla fall att i ett samtal så kan det aldrig vara en persons fel när budskapet inte når fram. Det handlar om båda som pratar och därför kan aldrig den ena ha allt ansvar för att det ska bli tydligt och förståeligt. Och känslor och åsikter kan aldrig avfärdas som fel. De kommer alltid någonstans ifrån som är relevant.

Det finns en liknelse som är att vars och ens livserfarenheter blir som ”färgade glasögon” som en ser världen genom. Någon kanske har gultonade glasögon, någon annan bruna, en tredje rosa. Så fastän de tittar på samma sak så ser det olika ut. De tror jag bidrar till att säga annat än vad en menar och att tänka att olika svar är snälla, peppande och inlyssnande. Jag tror det också gör att olika personer ”ser” det du säger med olika färg, fastän du har din egen färg och ton på orden som du säger/skriver.

För att sammanfatta så tror jag helt enkelt det är lättare för många att debattera (om rätt och fel) än att samtala och låta alla ha sin egen upplevelse och berättelse. Men jag kan ha fel. Det är bara mitt sätt att försöka få samtal och relationer förståeliga även om de inte är tillfredsställande.

Jag hör din frustration. Den är relevant. Du förklarar den förståeligt. Jag hoppas att dina önskemål om kommunikation kommer infrias mer och mer. Inte bara för dig utan för alla. Alla är värda att höras och allas berättelse är värd att få höras med omsorg och utan rättande. Jag gör mitt bästa att alltid ta din upplevelse på allvar, aldrig rätta dig om hur du känner och att höra vad du menar.

TACK att du iallafall verkar fatta det jag menar! Och det är inte ens att jag känner mig fel alltid heller utan ifall jag försöker förklara varför det kanske känns som att ANDRA tycker att jag är fel så bara måste det bli mot sagt också. Som att det är helt o möjligt att lyssna på mig o avsett hur jag försöker.
Men ja jag tror också att det skulle kunna vara iallafall liiite bättre ifall jag kunde ut trycka saker och prata om och inte bara bli mot sagd om allt.
Och ja du kanske har rätt att många inte kan lyssna på hur andra känner utan som att det bara måste bli som en disskution om allt. Och det är SKIT jobbigt tycker jag för detenda som jag vill är bara att JAG kunde räknas och bli lyssnad på och att nån fattar. Men det känns som det är 99 % o möjligt och att desto mera jag försöker desto o möjligare blir det.

 

[manda]

TACK att du iallafall verkar fatta det jag menar! Och det är inte ens att jag känner mig fel alltid heller utan ifall jag försöker förklara varför det kanske känns som att ANDRA tycker att jag är fel så bara måste det bli mot sagt också. Som att det är helt o möjligt att lyssna på mig o avsett hur jag försöker.
Men ja jag tror också att det skulle kunna vara iallafall liiite bättre ifall jag kunde ut trycka saker och prata om och inte bara bli mot sagd om allt.
Och ja du kanske har rätt att många inte kan lyssna på hur andra känner utan som att det bara måste bli som en disskution om allt. Och det är SKIT jobbigt tycker jag för detenda som jag vill är bara att JAG kunde räknas och bli lyssnad på och att nån fattar. Men det känns som det är 99 % o möjligt och att desto mera jag försöker desto o möjligare blir det.

Vad skönt att du känner igen lite i hur jag tänker. Det gör mig glad!

Det är ju väldigt svårt och jobbigt att inte ”äga” utfallet av sina handlingar. Och så är det ju typ alltid. Det finns alltid andra faktorer som påverkar och inverkar. Vi kan (ibland) styra hur vi handlar, men aldrig hur resultatet blir. Inte ens i ett vanligt samtal för den andra påverkar också.

Jag var definitivt inte okej med det när jag var tonåring. Inte riktigt nu heller, inte alltid. Men jag har tränat mig mycket på att se vad som ÄR möjligt för mig att påverka och vad som inte är det. Och att grunda min nöjdhet med mig själv, bara på det som är möjligt att påverka/mina handlingar inte på resultatet (som nästan aldrig går att styra själv). Det är min strategi. Den kanske inte är för dig. Samtidigt ville jag berätta om den, för jag känner så himla mycket igen frustrationen och sorgen över att inte nå fram med min berättelse/mitt sätt att se.

 

[LiviaFilippa]

Vad skönt att du känner igen lite i hur jag tänker. Det gör mig glad!

Det är ju väldigt svårt och jobbigt att inte ”äga” utfallet av sina handlingar. Och så är det ju typ alltid. Det finns alltid andra faktorer som påverkar och inverkar. Vi kan (ibland) styra hur vi handlar, men aldrig hur resultatet blir. Inte ens i ett vanligt samtal för den andra påverkar också.

Jag var definitivt inte okej med det när jag var tonåring. Inte riktigt nu heller, inte alltid. Men jag har tränat mig mycket på att se vad som ÄR möjligt för mig att påverka och vad som inte är det. Och att grunda min nöjdhet med mig själv, bara på det som är möjligt att påverka/mina handlingar inte på resultatet (som nästan aldrig går att styra själv). Det är min strategi. Den kanske inte är för dig. Samtidigt ville jag berätta om den, för jag känner så himla mycket igen frustrationen och sorgen över att inte nå fram med min berättelse/mitt sätt att se.

Det är bara att jag KAN INTE bara ut gå från migsjälv. För jag på verkas ändå väldigt mycket från hur andra är och hur relationer är liksom. Som är väldigt jobbigt för jag både be höver ha relationer med andra och jag på verkas jätte mycket av det ändå så är det SÅÅÅ svårt och att jag inte kan saker och inte fattar saker som är helt uppen bart för domflesta.
Så jag är som beroende av att prata med andra eller skriva men jag KAN det liksom inte.

 

[Mauen]

Jag tror också det beror på att människan gärna vill lösa problem. Så är det någon som har det jobbigt med nåt så ska det lösas. Istället för att man bara lyssnar på personen och försöker förstå hur den känner.

 

[manda]

Det är bara att jag KAN INTE bara ut gå från migsjälv. För jag på verkas ändå väldigt mycket från hur andra är och hur relationer är liksom. Som är väldigt jobbigt för jag både be höver ha relationer med andra och jag på verkas jätte mycket av det ändå så är det SÅÅÅ svårt och att jag inte kan saker och inte fattar saker som är helt uppen bart för domflesta.
Så jag är som beroende av att prata med andra eller skriva men jag KAN det liksom inte.

Usch så jobbigt

 

[LiviaFilippa]

Jag tror också det beror på att människan gärna vill lösa problem. Så är det någon som har det jobbigt med nåt så ska det lösas. Istället för att man bara lyssnar på personen och försöker förstå hur den känner.

Fast mycket så KAN ju ingen annan lösa det iallafall eller så är detenda som nånannan kan göra som kanske kan hjälpa iallafall liiite är att lyssna och försöka fatta. Men ändå så är det ingen som lyssnar och fattar och domflesta tror att dom vet bättre motför mig hur jag känner och tänker.

 

[LiviaFilippa]

Usch så jobbigt

Ja det är skit jobbigt

 

[Blyger]

Jag tror också det beror på att människan gärna vill lösa problem. Så är det någon som har det jobbigt med nåt så ska det lösas. Istället för att man bara lyssnar på personen och försöker förstå hur den känner.

Det här känner jag igen mycket.
Både att jag kan bli sur/arg/störd över att det händer mig och att jag ibland (tyvärr) gör det själv.

 

[Mauen]

Fast mycket så KAN ju ingen annan lösa det iallafall eller så är detenda som nånannan kan göra som kanske kan hjälpa iallafall liiite är att lyssna och försöka fatta. Men ändå så är det ingen som lyssnar och fattar och domflesta tror att dom vet bättre motför mig hur jag känner och tänker.

Ja, det är sant. Men det är nån ”autopilot” som många sätter på när de står inför någons problem.
Det är bra att du säger ifrån.

 

[LiviaFilippa]

Ja, det är sant. Men det är nån ”autopilot” som många sätter på när de står inför någons problem.
Det är bra att du säger ifrån.

Det är ju väldigt dumt att det är så tycker jag. Och att det är som massa hemliga regler hur folk SKA vara och SKA säga för nån bara har be stämt att det är som rätt sätt även fast det kanske inte alls är det egentligen. Så IGEN som det nästan alltid är så är det som som inte passar in i det som är sååå konstiga och o möjliga att bara lyssna på för domflesta.
Och då som endel tycker att jag ska disskutera det med kanske personalen eller psykologen eller nån eller typ rings till bris. Men bara såna som är proffs liksom och jobbar med sånt. Men då är det ju som att bara för man inte funkar exakt rätt för hur man BORDE vara så är man så jävla jobbig så domenda som kan prata med en och som kan lyssna är proffs som får be talt för det.
Och iallafall jag känner mig inte precis som mindre störd och konstig och fel då.

 

[Mauen]

Det är ju väldigt dumt att det är så tycker jag. Och att det är som massa hemliga regler hur folk SKA vara och SKA säga för nån bara har be stämt att det är som rätt sätt även fast det kanske inte alls är det egentligen. Så IGEN som det nästan alltid är så är det som som inte passar in i det som är sååå konstiga och o möjliga att bara lyssna på för domflesta.
Och då som endel tycker att jag ska disskutera det med kanske personalen eller psykologen eller nån eller typ rings till bris. Men bara såna som är proffs liksom och jobbar med sånt. Men då är det ju som att bara för man inte funkar exakt rätt för hur man BORDE vara så är man så jävla jobbig så domenda som kan prata med en och som kan lyssna är proffs som får be talt för det.
Och iallafall jag känner mig inte precis som mindre störd och konstig och fel då.

Jag förstår det.
Jag blir också otroligt frustrerad när ingen tar mina problem på allvar utan bara ska komma med nån snabblösning. Som att problemen inte är verkliga utan nåt som snabbt och enkelt trollas bort. Kvar står man med en klump i magen eftersom man inte blir tagen på allvar.

 

[Blyger]

Det är ju väldigt dumt att det är så tycker jag. Och att det är som massa hemliga regler hur folk SKA vara och SKA säga för nån bara har be stämt att det är som rätt sätt även fast det kanske inte alls är det egentligen. Så IGEN som det nästan alltid är så är det som som inte passar in i det som är sååå konstiga och o möjliga att bara lyssna på för domflesta.
Och då som endel tycker att jag ska disskutera det med kanske personalen eller psykologen eller nån eller typ rings till bris. Men bara såna som är proffs liksom och jobbar med sånt. Men då är det ju som att bara för man inte funkar exakt rätt för hur man BORDE vara så är man så jävla jobbig så domenda som kan prata med en och som kan lyssna är proffs som får be talt för det.
Och iallafall jag känner mig inte precis som mindre störd och konstig och fel då.

Jag håller med om att det är dumt!
..men inte alltid lätt att ändra på gamla vanor.

Vi är många som lyssnar men kanske inte lika bra på att svara, om du förstår hur jag menar?

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår det.
Jag blir också otroligt frustrerad när ingen tar mina problem på allvar utan bara ska komma med nån snabblösning. Som att problemen inte är verkliga utan nåt som snabbt och enkelt trollas bort. Kvar står man med en klump i magen eftersom man inte blir tagen på allvar.

Ja och att man bara miss lyckas med ALLT och att man inte ens får ut trycka som man känner.

 

[LiviaFilippa]

Jag håller med om att det är dumt!
..men inte alltid lätt att ändra på gamla vanor.

Vi är många som lyssnar men kanske inte lika bra på att svara, om du förstår hur jag menar?

Nej det gör jag nog inte

 

[Blyger]

Nej det gör jag nog inte

Ska fundera lite på om/hur jag kan förklara på något annat sätt.