Nytt nick osv. Ja ni fattar... Jag behöver hjälp med att reda i dessa tankar med andra. Jag är bonusförälder åt två härliga ungar, den ena något år in i tonåren och den andra något yngre (tänk 11-15 år ungefär). De har bara en förälder kvar, så de bor hos oss på heltid. Båda barnen har bra kontakt med släkten runt föräldern som inte finns kvar.
Men... den yngsta har sovit i föräldrarnas sängar hela livet och vill inte sova själv. Vi har kommit så långt att denne sover i egen säng för det mesta, men med premissen att sängen står i vårt sovrum. Några gånger per vecka sover barnet tillsammans med föräldern. Vill helst inte sova över hos kompisar, men ska en kompis sova över hos oss så sover de i eget rum efter barnets önskemål.
Ibland vill den äldre (någon gång i veckan) sova hos sin förälder, vilket innebär att jag får sova i soffan eller gästrummet. Eller trängas på en kant
Jag själv är uppväxt med att vi barn kunde få sova i föräldrarnas säng vid mardrömmar, sjukdom mm. upp till någonstans runt skolåldern. Sedan kunde föräldern sitta/ligga brevid i ens egen säng en stund. När jag var i den äldstas ålder så skulle jag aldrig kommit på tanken att gå och lägga mig tillsammans med mina föräldrar. Så, det är här jag går lost! Vad är rimligt?! Är jag uppväxt med föräldrar som varit tuffa, snälla eller normala kring samsovning? Är vår situation som brukligt? Kanske är det så att jag kommer från förhållanden som varit för tuffa och detta är mer normalt...
Hjälp mig! Hur ser ni på det? Vad tycker ni är rimligt? När sov era barn själva?
Detta tär på min och partnerns relation och jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Enda gången vi skulle kunna vara ensamma i sovrummet är när barnen är i skolan känns det som... Jag mår dåligt och tycker situationen är jättejobbig, känner mig väldigt ofta bortvald och vet inte om det är mig det är fel på? Kanske är det såhär som det brukar vara?
Men... den yngsta har sovit i föräldrarnas sängar hela livet och vill inte sova själv. Vi har kommit så långt att denne sover i egen säng för det mesta, men med premissen att sängen står i vårt sovrum. Några gånger per vecka sover barnet tillsammans med föräldern. Vill helst inte sova över hos kompisar, men ska en kompis sova över hos oss så sover de i eget rum efter barnets önskemål.
Ibland vill den äldre (någon gång i veckan) sova hos sin förälder, vilket innebär att jag får sova i soffan eller gästrummet. Eller trängas på en kant
Jag själv är uppväxt med att vi barn kunde få sova i föräldrarnas säng vid mardrömmar, sjukdom mm. upp till någonstans runt skolåldern. Sedan kunde föräldern sitta/ligga brevid i ens egen säng en stund. När jag var i den äldstas ålder så skulle jag aldrig kommit på tanken att gå och lägga mig tillsammans med mina föräldrar. Så, det är här jag går lost! Vad är rimligt?! Är jag uppväxt med föräldrar som varit tuffa, snälla eller normala kring samsovning? Är vår situation som brukligt? Kanske är det så att jag kommer från förhållanden som varit för tuffa och detta är mer normalt...
Hjälp mig! Hur ser ni på det? Vad tycker ni är rimligt? När sov era barn själva?
Detta tär på min och partnerns relation och jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Enda gången vi skulle kunna vara ensamma i sovrummet är när barnen är i skolan känns det som... Jag mår dåligt och tycker situationen är jättejobbig, känner mig väldigt ofta bortvald och vet inte om det är mig det är fel på? Kanske är det såhär som det brukar vara?