Samsovning - hur länge?

[Nicknytt]

Så att....?

Ja, jag vill inte ge upp direkt - går det att jobba på relationen också samtidigt som barnen kan bli trygga så kommer jag att kämpa för det.

 

[Youma]

Sover föräldern i någon av deras sängar så kan inte den andra sova själv, typ... och då är vår säng störst. Får de inte blir det arga, tjuriga och ledsna barn.

Partnern tycker inte det är optimalt, men barnens trygghet går först (tycker jag såklart med men med rimlighet) och då anser denne att de behöver sova hos sin förälder om de vill det.

Barnen kommer inte att bli trygga om de inte får utveckla sin självständighet, heller.

 

[Luff]

Om du ska bo där så ska du ha eget sovrum. Kidsen lär sluta samsova så småningom om dom är friska.

 

[Lobelia]

Ja, jag vill inte ge upp direkt - går det att jobba på relationen också samtidigt som barnen kan bli trygga så kommer jag att kämpa för det.

Barnen blir varken mer eller mindre trygga av att sova med föräldern, inte i den åldern. Då menar jag tryggheten i stort och inte för stunden. Är det verkligen så att de är otrygga så bör man hitta grundorsaken och inte lappa och laga med att sova hos föräldern. Behövs det så saknar de grundtryggheten. De behöver också dölja det för sina kompisar för att de inte ska reagera på det.

 

[Monkie]

Jag tänker att det blir svårt för dig att driva, om inte din partner tycker det är ett problem.
Det är alltid svårt att råda hur andra familjer ska göra, men jag hade nog i det läget gjort gästrummet till mitt, alternativt skaffat egen lägenhet och bestämt i förväg med partnern och barnen att jag vill boka en sängplats.
Vad säger tonåringarna om dig, känner de att de behöver mer tid med sin förälder och att du konkurrerar om uppmärksamheten, eller handlar det om otrygghet? (som jag anser att man bör jobba med på annat ställe än nattetid i sängen i så fall)

 

[Rialavargen]

När gubben är borta, så kan någon av mina tonårstjejer sova i vår säng. Har tjejerna haft en dålig dag, när jag märker att de mår dåligt så sover jag alltid med dem. Jag vill inte att de ligger ensamma och grubblar. Det fick jag göra och det vill jag inte. Att mina barn får somna tryggt är mycket viktigt för mig.
Jag förstår att ts tycker att det är besvärande. Samtidigt så har barnen tydligen ett stort behov av sin förälder nu.

 

[Badger]

Tack alla som svarat Försöker mig på ett samlat svar...
Det är några år sedan föräldern gick bort, jag vet att de erbjöds hjälp då - men barnen ville inte och partnern stod inte på sig. (inte jag heller, framförde min åsikt till partnern om att de skulle gå fler gånger) Självklart är de oroliga, det är ju en fruktansvärd sak att förlora sin förälder och livet för dom blir aldrig som innan, det är jag medveten om. Fick nog inte fram det i trådstarten. Men anledningen till att jag frågade var för att få synvinklar på hur det "brukar" vara för att kunna hjälpa barnen på bästa sätt! Samt att få reda på om jag var överkänslig som tycker att situationen är jobbig.

Barnen var såklart yngre när föräldern gick bort, men samsovningen fanns med redan innan.

Ska genast framföra till partnern igen att de bör få träffa någon som är utbildad, är kurator/skolsyster på skolan ett bra sätt att börja?

Den yngsta har alltid sovit bredvid en förälder, då de separerade kort efter dennes födsel och ingen av dom har levt med en partner förrän jag kom in i bilden. Med ena föräldern så misstänker jag att denne uppskattade närheten av att sova ihop med barnet och det var nog aldrig tal om egen säng...

De är en av varje sort och de vill inte sova tillsammans. Vi har provat våningssäng som är bredare nere, men nej det funkade inte. Det är föräldern de vill sova med och får de sova i samma säng som föräldern så är det inga konstigheter att sova bredvid varandra. När vi bytte dubbelsäng köpte vi en extra bred därav så upplever de nog att när det inte är så trångt och bökigt.

Partnern tycker att jag överreagerar starkt på situationen. Att det är helt självklart att jag ska flytta från min säng om jag tycker det blir trångt. Relationen är verkligen inte bra och som särbos så tror jag den blir ännu sämre men det är ett alternativt jag övervägt ett tag...

Nyfiken fråga. Lyckas de alltså somna själva i sängen på kvällen men blir väldigt upprörda om partnern inte kommer och lägger sig med dem frampå sena kvällen?

Min föreställning om barn och sova är att.
1. minsta går och lägger sig själv och somnar
(1,5) mellan går och lägger sig själv och somnar
2. föräldern går och lägger sig själv och somnar
(2,5) äldsta barnet är en 15 årig nattuggla och kommer och lägger sig efter föräldern.

Om tex den yngsta faktiskt i så fall somnar själv så finns ju goda möjligheter att flytta över till eget rum och egen säng. Eftersom hen alltid somnar i tomt rum i tom säng. För i så fall kan man kanske köpa en rejäl dubbelsäng till hen att sova ensam i. Med jättemånga mjukdjur. (Känns som att det är den yngsta man kan påverka här och hoppas att den äldre följer efter av sig själv. För äldre har det väl gått bortom att man kan hitta på något.)

Eller vill de att föräldern ska ligga med och natta dem båda klockan 21 tills de somnar, gå upp igen och sedan lägga sig klockan 22.30?

Har de egna mysiga rum för dagtid? Med säng i?

Så natta först ena barnet klockan 21, i sängen med barnet.
natta andra barnet med godnattsaga och allt klockan 22, i dess säng.
Flytta in till ditt rum.

Alternativ två natta båda barnen i dubbelsängen och sedan sova i gästrummet med dig.
Men helt ärligt jag skulle totalflytta in i gästrummet för jag skulle nog känna att det var speciellt att sova i samma säng som en äldre tonåring. Då kanske det blir mer avspänt för dem, mindre uhm avundsjuka att någon annan har pappa?

 

[Badger]

borttaget

 

[Nicknytt]

Nyfiken fråga. Lyckas de alltså somna själva i sängen på kvällen men blir väldigt upprörda om partnern inte kommer och lägger sig med dem frampå sena kvällen?

Min föreställning om barn och sova är att.
1. minsta går och lägger sig själv och somnar
(1,5) mellan går och lägger sig själv och somnar
2. föräldern går och lägger sig själv och somnar
(2,5) äldsta barnet är en 15 årig nattuggla och kommer och lägger sig efter föräldern.

Om tex den yngsta faktiskt i så fall somnar själv så finns ju goda möjligheter att flytta över till eget rum och egen säng. Eftersom hen alltid somnar i tomt rum i tom säng. För i så fall kan man kanske köpa en rejäl dubbelsäng till hen att sova ensam i. Med jättemånga mjukdjur. (Känns som att det är den yngsta man kan påverka här och hoppas att den äldre följer efter av sig själv. För äldre har det väl gått bortom att man kan hitta på något.)

Eller vill de att föräldern ska ligga med och natta dem båda klockan 21 tills de somnar, gå upp igen och sedan lägga sig klockan 22.30?

Har de egna mysiga rum för dagtid? Med säng i?

Så natta först ena barnet klockan 21, i sängen med barnet.
natta andra barnet med godnattsaga och allt klockan 22, i dess säng.
Flytta in till ditt rum.

Alternativ två natta båda barnen i dubbelsängen och sedan sova i gästrummet med dig.
Men helt ärligt jag skulle totalflytta in i gästrummet för jag skulle nog känna att det var speciellt att sova i samma säng som en äldre tonåring. Då kanske det blir mer avspänt för dem, mindre uhm avundsjuka att någon annan har pappa?

Nej den yngsta går inte och lägger sig förrän föräldern gör det... att somna utan någon bredvid sig är i princip stört omöjligt. Likaså att gå och lägga sig innan föräldern. Den äldsta kan somna själv, men vill hen sova hos föräldern så kommer hen när föräldern ska lägga sig.

Jag har lagt mig i gästrummet senaste kvällarna, yngsta tog min plats i dubbelsängen direkt.
Lägger sig föräldern bredvid den yngsta i dennes säng och sedan går och lägger sig i dubbelsängen när yngsta har somnat, så har barnet inom en timme vaknat och sagt att denne inte kan sova.

 

[Lobelia]

Nej den yngsta går inte och lägger sig förrän föräldern gör det... att somna utan någon bredvid sig är i princip stört omöjligt. Likaså att gå och lägga sig innan föräldern. Den äldsta kan somna själv, men vill hen sova hos föräldern så kommer hen när föräldern ska lägga sig.

Jag har lagt mig i gästrummet senaste kvällarna, yngsta tog min plats i dubbelsängen direkt.
Lägger sig föräldern bredvid den yngsta i dennes säng och sedan går och lägger sig i dubbelsängen när yngsta har somnat, så har barnet inom en timme vaknat och sagt att denne inte kan sova.

Hur har det varit tidigare? Okej att för en vuxen ha samma läggtider som en yngre tonåring men som en 5 eller 10-åring? Har ni någon egentid tillsammans alls?

Det låter knepigt och som en stor begränsning för barnet. I den åldern behöver barnet frigöra sig och ha egna äventyr som även inbegriper övernattning. Och barnet behöver sova längre än en vuxen.

Som sagt det är i mina ögon ett förälderproblem. Klart det blir jobbigt att ändra vanan men det är föräldern som behöver bestämma sig och genomföra det.

Jag tror att som det är nu så handlar det både om att få sova med föräldern och att ta din plats. Det är en bonus att vara mer viktig än dig hur bra relation ni än har.

 

[MiniLi]

Barnen kommer inte att bli trygga om de inte får utveckla sin självständighet, heller.

Fast så funkar det inte för barn. Barn blir självständiga på ett sunt sätt när de känner trygghet, inte tvärt om.

 

[MiniLi]

Jag tänker att barn i normalfallet utvecklas om de är trygga och att barnen själva då kommer till en punkt när de vill sova själva. Här verkar det finnas mycket otrygghet och då blir det ju svårare.

Att tvinga otrygga barn att sova själva kommer inte bli bra, så du får nog gilla läget om du vill stanna i relationen. Men lyft med föräldern att barnen kanske behöver hjälp för att utveckla mer trygghet? Och då menar jag inte framtvingad självständighet genom att tvinga ledsna barn att sova själva.

Svårt att säga vad otryggheten beror på. Kanske att de förlorat ena föräldern, kanske skiljsmässan, kanske något i dynamiken med en eller båda föräldrar?

 

[Badger]

Nej den yngsta går inte och lägger sig förrän föräldern gör det... att somna utan någon bredvid sig är i princip stört omöjligt. Likaså att gå och lägga sig innan föräldern. Den äldsta kan somna själv, men vill hen sova hos föräldern så kommer hen när föräldern ska lägga sig.

Jag har lagt mig i gästrummet senaste kvällarna, yngsta tog min plats i dubbelsängen direkt.
Lägger sig föräldern bredvid den yngsta i dennes säng och sedan går och lägger sig i dubbelsängen när yngsta har somnat, så har barnet inom en timme vaknat och sagt att denne inte kan sova.

Fast barn behöver väl sova nära 10 timmar? hoppas förälderns sover mycket mer än 8 timmar per dygn. Eller de 6 jag brukar ligga på själv.

Jag har svårt att förstå hur ni gör när ni reser bort och så? Nattar barnvakten?

Eller egentligen har jag svårt att förstå hur förhållandet är liksom, för ni har mindre "egentid" än min man och jag, som när barnet gått och lagt sig har ett par timmar kvar eller har barnvakt och går på bio eller något ibland och uhm andra saker. Antar att någon date måste skett någon gång i början.

 

[Badger]

Fast så funkar det inte för barn. Barn blir självständiga på ett sunt sätt när de känner trygghet, inte tvärt om.

Njaej, det tycker jag låter lite väl kategoriskt. Jag kan nog tycka att vissa barn kan behöva en liten putt mot att testa nya saker och sedan växa i självförtroende när de har lyckats. Men bli mer osäkra om man bekräftar att de har rätt i sin rädsla.

Nu vet jag inte om det här men gällande tex gå hem själv från aktivitet tex.

Du klarar det, mamma möter på halva vägen.

Om det är som du säger skulle jag aldrig lärt mig åka buss själv, aldrig någonsin att jag skulle ha åkt buss i 15 minuter till min faster istället för att cykla i 1 timma om hon inte puttat mig och förklarat och berättat och visat och sett till att jag gjorde det medan magen kändes som is och att jag lyckades, när jag var tio eller så. Jag menar jag skulle inte åka buss än idag, det är aldrig mindre jobbigt att åka buss än att cykla.

Och vårt barn, vi tänkte han skulle klara att åka buss själv snart, han är osäker och orolig och vi pratar om det, och en vacker dag är vädret för kallt och isigt för att cykla och det kommer nog bli bra till slut, precis som han lärde sig cykla och älskar att cykla.

Dvs jag vill slå ett slag för de naturligt oroliga barnen, inte de här fräcka och härliga barnen som alltid tar för sig, lär sig läsa själva, kräver att lära sig cykla och faller och ramlar och hoppar upp och kämpar medan föräldern ser på. Som alltid känner sig härligt naturligt trygga till slut och åker på tågluff och liftar med lastbilschaufförer. Alla blir liksom inte sådär härligt trygga till slut utan måste testa och skaffa trygghet liten bit i taget.

Nu verkar ju ts sambos barn supertrygga och självständiga på alla andra plan, så det är kanske inte där skon klämmer. Utan det var en protest mot det allmänna i posten .

 

[MiniLi]

Njaej, det tycker jag låter lite väl kategoriskt. Jag kan nog tycka att vissa barn kan behöva en liten putt mot att testa nya saker och sedan växa i självförtroende när de har lyckats. Men bli mer osäkra om man bekräftar att de har rätt i sin rädsla.

Nu vet jag inte om det här men gällande tex gå hem själv från aktivitet tex.

Du klarar det, mamma möter på halva vägen.

Om det är som du säger skulle jag aldrig lärt mig åka buss själv, aldrig någonsin att jag skulle ha åkt buss i 15 minuter till min faster istället för att cykla i 1 timma om hon inte puttat mig och förklarat och berättat och visat och sett till att jag gjorde det medan magen kändes som is och att jag lyckades, när jag var tio eller så.

Och vårt barn, vi tänkte han skulle klara att åka buss själv snart, han är osäker och orolig och vi pratar om det, och en vacker dag är vädret för kallt och isigt för att cykla och det kommer nog bli bra till slut, precis som han lärde sig cykla och älskar att cykla.

Ja men det är ju något annat. Klart att barn behöver förberedelse och uppmuntran. Men jag svarade på ett inlägg där det stod att barn inte blir trygga om de inte får ”utveckla sin självständighet” och det resonemanget blir bakvänt. Trygghet kommer först. De här barnen verkar ju sakna sin grundtrygghet och det kan man inte förändra genom att försöka träna dem till självständighet.

 

[Badger]

Ja men det är ju något annat. Klart att barn behöver förberedelse och uppmuntran. Men jag svarade på ett inlägg där det stod att barn inte blir trygga om de inte får ”utveckla sin självständighet” och det resonemanget blir bakvänt. Trygghet kommer först. De här barnen verkar ju sakna sin grundtrygghet och det kan man inte förändra genom att försöka träna dem till självständighet.

Jo men det var det jag protesterade mot för mig har trygghet aldrig kommit före självständighet.

Självständighet har alltid gett mig trygghet. Att klara någonting jag var rädd att göra har alltid gjort mig lite tryggare i mig själv. Varje gång en vuxen snarare har bekräftat rädslan har den vuxit.

Men jag vet kanske inte vad du menar med trygghet helt enkelt.

Så mitt svar är att du inte kan kategoriskt säga att trygghet kommer först alltid för alla barn och i alla lägen, för människor är olika. Det skulle dessutom göra alla barn som saknar trygga föräldrar för alltid förlorade.

(Sedan vet väl såklart jag inte om jag hade "trygga föräldrar" eller är förlorad, och jag vet väl självklart inte om mitt barn har "trygga föräldrar". Jag förstår inte hur folk kan anse att de kan veta sådant.)

Så för trådämnet, jag tror oftast på att i små steg försöka putta mot självständighet och kanske därmed ökat självförtroende. Men såklart håller jag med alla som tycker att psykologer är bra har rätt också. Och håller med dig om att olika typer av tvång såklart är kört. Utan i det här fallet så är barnen liksom förhållandet och det får man acceptera.

 

[MiniLi]

Jo men det var det jag protesterade mot för mig har trygghet aldrig kommit före självständighet.

Självständighet har alltid gett mig trygghet. Att klara någonting jag var rädd att göra har alltid gjort mig lite tryggare i mig själv. Varje gång en vuxen snarare har bekräftat rädslan har den vuxit.

Men jag vet kanske inte vad du menar med trygghet helt enkelt.

Så mitt svar är att du inte kan kategoriskt säga att trygghet kommer först alltid för alla barn och i alla lägen, för människor är olika. Det skulle dessutom göra alla barn som saknar trygga föräldrar för alltid förlorade.

(Sedan vet väl såklart jag inte om jag hade "trygga föräldrar" eller är förlorad, och jag vet väl självklart inte om mitt barn har "trygga föräldrar". Jag förstår inte hur folk kan anse att de kan veta sådant.)

Jag pratar om utvecklingspsykologi, hur barn utvecklas. Trygghet leder till sund självständighet.
Sen kan man ju utveckla självständighet på andra sätt, men vi mår generellt betydligt bättre om vår självständighet kommer av att vi känner trygghet jämfört med om vi blir tränade till att klara saker själva (vilket inte har något med trygghet att göra).

 

[Badger]

Utan i det här fallet så är barnen liksom förhållandet och det får man acceptera.

Alltså det kommer vara så här lång tid såklart och det får man väl acceptera eller inte ha förhållande.

 

[Badger]

Jag pratar om utvecklingspsykologi, hur barn utvecklas. Trygghet leder till sund självständighet.
Sen kan man ju utveckla självständighet på andra sätt, men vi mår generellt betydligt bättre om vår självständighet kommer av att vi känner trygghet jämfört med om vi blir tränade till att klara saker själva.

Men vissa barn är blyga det är så, alla är inte det där pushiga barnet. Det blyga barnet har kanske lika underbara föräldrar som det pushiga barnet. Men det blyga barnets föräldrar måste kanske hjälpa barnet att stärka sitt självförtroende i små steg och heja på.

Sedan såklart om utvecklingspsykologi, alla har olika utgångspunkt så ett recept ger inte samma resultat på alla. Ett barn kanske behövs hållas tillbaka lite så hen inte springer ut i vägen, ett annat barn behöver kanske uppmuntras att våga försöka. Personlighet finns (gener om du vill).

Vårt samhälle gillar ju det här självständiga barnet som hugger tag i saker (glad och positiv, många bollar i luften, utåtriktad.). Men alla är inte så till personligheten.

 

[Lobelia]

Jag tänker att barn i normalfallet utvecklas om de är trygga och att barnen själva då kommer till en punkt när de vill sova själva. Här verkar det finnas mycket otrygghet och då blir det ju svårare.

Att tvinga otrygga barn att sova själva kommer inte bli bra, så du får nog gilla läget om du vill stanna i relationen. Men lyft med föräldern att barnen kanske behöver hjälp för att utveckla mer trygghet? Och då menar jag inte framtvingad självständighet genom att tvinga ledsna barn att sova själva.

Svårt att säga vad otryggheten beror på. Kanske att de förlorat ena föräldern, kanske skiljsmässan, kanske något i dynamiken med en eller båda föräldrar?

Det finns mycket mer här, en ny partner i familjen som är konkurrent om föräldern exempelvis. Att vilja sova med föräldern behöver inte ha ett dugg med trygghet att göra och även om det har med trygghet att göra att de vill sova där så behöver det inte göra barnen tryggare. Experthjälp kanske behövs för att ta sig ur situationen men för mig låter det mer som att det blivit en vana och barnen behöver vänja sig vid att sova själv.

Hur länge anser du det är okej att sova med föräldern för trygghet förresten 15 år är uppenbarligen inte länge nog, 16? 18? eller kanske 25-35 år? Nu menar jag inte extrem situationer, utan regelbundet under längre perioder som här.