Saknad

Fan vad jag saknar att ha en familj. Det har hunnit går 5 år nu. Jag fick ett julkort av mamma. Kanske vill hon att allt ska bli som vanligt igen. Det kan inte bli så. Jag kan inte ta den risken.

 

[Gnist]

Fan vad jag saknar att ha en familj. Det har hunnit går 5 år nu. Jag fick ett julkort av mamma. Kanske vill hon att allt ska bli som vanligt igen. Det kan inte bli så. Jag kan inte ta den risken.

Då är det ju du som aktivt väljer bort en relation med din familj, en relation som du innerst inne vill ha och förmodligen också behöver.

Varför inte ta emot "olivkvisten" och med små små steg bygga upp nån typ av relation igen?

 

[ginnies]

Om du fick ett kort så kan du väl skicka tillbaka ett och skriva typ tack för kortet det värmde. Eller nåt sånt.

 

[ginnies]

Det blev fel smiley

 

[karamelldrottningen]

Relationer är svåra. Inte alltid. Men när de är det så är de verkligen det. Alla har vi något i bagaget. Ingen är perfekt.
Vet inte om det finns något som heter ”som vanligt” när som vanligt inte längre existerar eller kanske aldrig har gjort det?
Det enda som med säkerhet är glasklart är att inget varar för alltid. Relationer föds, de levs och de dör. Men ändå finns de alltid nära på något sätt. När det är en sådan betydelsefull person vare sig man vill det eller inte.

 

[Wille]

Då är det ju du som aktivt väljer bort en relation med din familj, en relation som du innerst inne vill ha och förmodligen också behöver.

Varför inte ta emot "olivkvisten" och med små små steg bygga upp nån typ av relation igen?

Jag vågar inte. Risken är att jag skulle skadas i relationen så som redan skett.

Och mina syskon vill inte ha med mig att göra. Den ena har sagt det rakt ut. Den andra svarar inte på tilltal.

 

[Gnist]

Jag vågar inte. Risken är att jag skulle skadas i relationen så som redan skett.

Det är en risk man tar med alla relationer och din mamma verkar ju vilja ha nån typ av kontakt.

 

[Wille]

Det är en risk man tar med alla relationer och din mamma verkar ju vilja ha nån typ av kontakt.

Jag orkar inte bli skuldbelagd för vad andra har gjort. Jag orkar heller inte bli skuldbelagd för sånt jag inte kunnat råda över.

Det jag tagit med mig är att allting alltid är mitt fel. Och jag orkar inte mer.

 

[Motacilla]

Kanske du kunde sikta på en relation som till en början är av det lättare slaget? Där ni pratar mest om trevliga saker och håller ämnena på en "lagom" nivå. T.ex trädgårdsskötsel och katter är ju något jag tänker att du kan prata om.

Att börja reda ut gamla oförrätter(?) är sällan värt det om det inte finns en genuin vilja till förståelse för de egna felen från båda håll. Värt att komma ihåg att efter flera år har alla cementerat sin uppfattning om vad som hänt och få vill ändra sig.

Alla familjemedlemmar är inte heller kapabla att ta emot ens sorger och lidande. Så man får acceptera människor som de är, och se det positiva i dem i alla fall.

Du har ju skrivit att du vill ha en familj att ha kontakt med. Nu vill din mamma uppenbarligen ha kontakt med dig. Då är det upp till dig vad som väger tyngst: strävan efter att ha familj eller det som gör att du hellre drar dig undan.

 

[Wille]

Kanske du kunde sikta på en relation som till en början är av det lättare slaget? Där ni pratar mest om trevliga saker och håller ämnena på en "lagom" nivå. T.ex trädgårdsskötsel och katter är ju något jag tänker att du kan prata om.

Att börja reda ut gamla oförrätter(?) är sällan värt det om det inte finns en genuin vilja till förståelse för de egna felen från båda håll. Värt att komma ihåg att efter flera år har alla cementerat sin uppfattning om vad som hänt och få vill ändra sig.

Alla familjemedlemmar är inte heller kapabla att ta emot ens sorger och lidande. Så man får acceptera människor som de är, och se det positiva i dem i alla fall.

Du har ju skrivit att du vill ha en familj att ha kontakt med. Nu vill din mamma uppenbarligen ha kontakt med dig. Då är det upp till dig vad som väger tyngst: strävan efter att ha familj eller det som gör att du hellre drar dig undan.

Jag tror inte alls att det kommer att gå att ha en relation med dem. Tyvärr. Och det är jag jätteledsen för. Det som hänt gör för ont. Och jag är för rädd att det kommer att upprepa sig.

Mamma skrev två brev till mig förra hösten. Jag har inte läst dem. Men jag började läsa det första brevet en gång. Jag läste en rad. Den innehöll en anklagelse om att jag inte har förstått. Förstått vad? Att det var mest synd om min familj när jag blev utmattad/sjuk? Att jag gjorde fel som inte valde vilka symptom jag fick då? Jag kan bara beklaga att jag gick sönder, men tänker inte be om ursäkt för det. Jag har ju inget att ångra. Det var inte mitt fel att jag blev sjuk/utmattad.

Och vad är en relation med familjen värd om jag inte blir sedd? Vad är det värt när jag bara blir anklagad och skuldbelagd när jag inte håller måttet? Och jag känner mig inte respekterad. Det har jag aldrig blivit.

Det är för farligt för mig att ha kontakt med min familj. De kan skada mig så mycket.

 

[Saeta]

Jag tror inte alls att det kommer att gå att ha en relation med dem. Tyvärr. Och det är jag jätteledsen för. Det som hänt gör för ont. Och jag är för rädd att det kommer att upprepa sig.

Mamma skrev två brev till mig förra hösten. Jag har inte läst dem. Men jag började läsa det första brevet en gång. Jag läste en rad. Den innehöll en anklagelse om att jag inte har förstått. Förstått vad? Att det var mest synd om min familj när jag blev utmattad/sjuk? Att jag gjorde fel som inte valde vilka symptom jag fick då? Jag kan bara beklaga att jag gick sönder, men tänker inte be om ursäkt för det. Jag har ju inget att ångra. Det var inte mitt fel att jag blev sjuk/utmattad.

Och vad är en relation med familjen värd om jag inte blir sedd? Vad är det värt när jag bara blir anklagad och skuldbelagd när jag inte håller måttet? Och jag känner mig inte respekterad. Det har jag aldrig blivit.

Det är för farligt för mig att ha kontakt med min familj. De kan skada mig så mycket.

Du har såklart all rätt att känna så här, ingen kan ta ifrån dig det. Men jag tänker lite att det kanske inte behöver handla om vem det är/varit med synd om? Ni har sårat varandra och det har tagit hårt på er. Kanske kan ni försöka enas kring det, och börja bygga upp relationen igen? Att bli sårad av sin familj är fruktansvärt (been there) och att få höra att man själv varit den som sårat är lika hemskt.
Din mamma verkar ju vilja ha kontakt. Hon försöker ju. Tycker du att det är jobbigt och inte vill ha kontakt med henne/resten av din familj så kanske du ska säga det? Om du inte vill ge det en chans.

Sen kan man inte rå för att man är sjuk, men det är aldrig en ursäkt till att bete sig illa. Om någon blir sårad av något jag gör som har med mina sjukdomar att göra så är det ändå något jag har gjort. Även fast man inte menar något illa så kan man göra illa. Och du känner ju ånger, annars hade du inte tänkt på det så här lång tid efteråt. Kanske kan du prova att be om ursäkt för hur du betedde dig? Om du inte redan gjort det.

 

[Wille]

Du har såklart all rätt att känna så här, ingen kan ta ifrån dig det. Men jag tänker lite att det kanske inte behöver handla om vem det är/varit med synd om? Ni har sårat varandra och det har tagit hårt på er. Kanske kan ni försöka enas kring det, och börja bygga upp relationen igen? Att bli sårad av sin familj är fruktansvärt (been there) och att få höra att man själv varit den som sårat är lika hemskt.
Din mamma verkar ju vilja ha kontakt. Hon försöker ju. Tycker du att det är jobbigt och inte vill ha kontakt med henne/resten av din familj så kanske du ska säga det? Om du inte vill ge det en chans.

Sen kan man inte rå för att man är sjuk, men det är aldrig en ursäkt till att bete sig illa. Om någon blir sårad av något jag gör som har med mina sjukdomar att göra så är det ändå något jag har gjort. Även fast man inte menar något illa så kan man göra illa. Och du känner ju ånger, annars hade du inte tänkt på det så här lång tid efteråt. Kanske kan du prova att be om ursäkt för hur du betedde dig? Om du inte redan gjort det.

Nej, jag känner ingen ånger. Vad skulle jag ångra liksom? Har ju inte gjort något fel.

Ska man alltid be om ursäkt för om man råkar ha någon känsla som är obehaglig för andra? Måste man alltid prestera på topp? Annars är det skit och elände. Ska man skämmas för sina känslor om de är obehagliga för andra? Måste jag känna mig som en dålig människa för att jag haft känslor jag inte kunnat rå för? Räcker det inte med att jag ändå är en dålig människa? Får jag inte ha känslor som anses negativa utan jag ska bara ha positiva känslor? Det sätter mig i en jävla sits att jag hela tiden ska be om ursäkt för att jag finns.

Jag är liksom en dålig människa. Punkt. Jag ska skämmas hela tiden för att jag inte är den där lyckade människan alla vill vara med.

Nej, jag bad inte om ursäkt när jag bröt benet heller. Och inte när jag hade panikångest. Jag anser inte att sjuka människor ska be om ursäkt för sina symptom. Man kan inte dela in symptom i bra symptom och dåliga symptom. Det bara är som det är.

Beklagar, men jag kan inte ta på mig skuld för att jag inte kunde välja bort att ha vissa symptom. Även om andra anser att jag är en dålig människa som inte gjorde det. Men andra förväntar sig kanske att jag ska erkänna att jag är en dålig människa. Då kan jag ju lika gärna dö på en gång. Så dålig som jag är. Det ska liksom verkligen gnuggas in.

 

[Gnist]

Nej, jag känner ingen ånger. Vad skulle jag ångra liksom? Har ju inte gjort något fel.

Ska man alltid be om ursäkt för om man råkar ha någon känsla som är obehaglig för andra? Måste man alltid prestera på topp? Annars är det skit och elände. Ska man skämmas för sina känslor om de är obehagliga för andra? Måste jag känna mig som en dålig människa för att jag haft känslor jag inte kunnat rå för? Räcker det inte med att jag ändå är en dålig människa? Får jag inte ha känslor som anses negativa utan jag ska bara ha positiva känslor? Det sätter mig i en jävla sits att jag hela tiden ska be om ursäkt för att jag finns.

Jag är liksom en dålig människa. Punkt. Jag ska skämmas hela tiden för att jag inte är den där lyckade människan alla vill vara med.

Nej, jag bad inte om ursäkt när jag bröt benet heller. Och inte när jag hade panikångest. Jag anser inte att sjuka människor ska be om ursäkt för sina symptom. Man kan inte dela in symptom i bra symptom och dåliga symptom. Det bara är som det är.

Beklagar, men jag kan inte ta på mig skuld för att jag inte kunde välja bort att ha vissa symptom. Även om andra anser att jag är en dålig människa som inte gjorde det. Men andra förväntar sig kanske att jag ska erkänna att jag är en dålig människa. Då kan jag ju lika gärna dö på en gång. Så dålig som jag är. Det ska liksom verkligen gnuggas in.

Det är ju inte sjukdom i sig man ber om ursäkt för, utan för hur man betett sig/agerat mot andra. Är man otrevlig så är man liksom.

 

[Luff]

Vad som händer är att någon av parterna säger ursäkta/förlåt för att jag ...... men jag känner si eller så. Då säger andra parten förlåt/ursäkta att jag reagerade så på att du sa/gjorde si eller så. Alldeles vanligt i en relation. Bägge säger förlåt och bägge tar på sig ansvar. Men någon måste börja. Jag tycker det verkar som din mamma försökt.

 

[Saeta]

Nej, jag känner ingen ånger. Vad skulle jag ångra liksom? Har ju inte gjort något fel.

Ska man alltid be om ursäkt för om man råkar ha någon känsla som är obehaglig för andra? Måste man alltid prestera på topp? Annars är det skit och elände. Ska man skämmas för sina känslor om de är obehagliga för andra? Måste jag känna mig som en dålig människa för att jag haft känslor jag inte kunnat rå för? Räcker det inte med att jag ändå är en dålig människa? Får jag inte ha känslor som anses negativa utan jag ska bara ha positiva känslor? Det sätter mig i en jävla sits att jag hela tiden ska be om ursäkt för att jag finns.

Jag är liksom en dålig människa. Punkt. Jag ska skämmas hela tiden för att jag inte är den där lyckade människan alla vill vara med.

Nej, jag bad inte om ursäkt när jag bröt benet heller. Och inte när jag hade panikångest. Jag anser inte att sjuka människor ska be om ursäkt för sina symptom. Man kan inte dela in symptom i bra symptom och dåliga symptom. Det bara är som det är.

Beklagar, men jag kan inte ta på mig skuld för att jag inte kunde välja bort att ha vissa symptom. Även om andra anser att jag är en dålig människa som inte gjorde det. Men andra förväntar sig kanske att jag ska erkänna att jag är en dålig människa. Då kan jag ju lika gärna dö på en gång. Så dålig som jag är. Det ska liksom verkligen gnuggas in.

Nej, det kan bara du svara på. Ångrar du dig inte så är det så.

Du ber inte om ursäkt för att du finns, utan för att någon har blivit sårad av hur du betedde dig.

När jag flög av min häst och hamnade på akuten så bad jag om ursäkt för att jag inte kunde ta mina fodringar i stallet. Oavsett orsak, så blev ju andra drabbade. Jag bad inte om ursäkt för att jag flög av och inte kunde gå. Det är ju något man inte kan rå för. Jag kunde inte heller rå för att jag inte kunde ta mina fodringar. Men att visa att man är ödmjuk och ledsen för att andra drabbas, det kan man göra tycker jag.

Att kunna be om ursäkt och stå för att man betett sig illa är viktigt. För vi alla beter oss illa då och då, oftast utan att mena det. Orsaken till hur vi beter oss är inte en ursäkt, bara en förklaring.
"Det var inte meningen att jag trampade på din fot, jag ber verkligen om ursäkt".
Förklaring? Det var halt ute och jag trampade helt enkelt snett så att jag råkade mosa personens tå...
Där och då kan jag välja att skylla på att det var halt och att sånt händer alla. Eller att bara be om ursäkt.

Eller...

Jag betedde mig väldigt illa mot flera personer i min närhet när jag var som mest deprimerad. Där och då förstod jag inte att jag sårade dessa personer. Även fast dom sa det till mig, så kunde jag inte se hur jag faktiskt betedde mig.
Nu i efterhand har jag bett om ursäkt. Det gick hem hos dom flesta. Dom hade överseende med att jag inte kunde rå för hur jag betedde mig. Men att dom såklart blev väldigt besvikna. Någon har jag inte kontakt med längre. Inte bara pga en händelse såklart, men mycket av det har med hur jag betedde mig att göra.

Jag kan inte göra mer än att förstå att jag gjorde fel. Jag får ta konsekvensen av hur jag betedde mig, svälja min stolthet och be om ursäkt. Det kan vara jättesvårt och kännas läskigt. Men det viktigaste är att jag (eller personen som ber om ursäkt) gör det för att jag förstått att jag sårat någon. Inte att jag ber om ursäkt för att JAG vill rentvå mig.

Alkoholism är en sjukdom. Anser du att en alkoholist inte heller ska behöva be om ursäkt för hens agerande?

 

[Mia_R]

Att må dåligt är inget frikort för att vara vidrig mot andra, man rår inte alltid för att man mår dåligt och det kan vara en förklaring till varför man gör som man gör, men det är ingen ursäkt utan den får man be andra om.

 

[Hippocampus]

Jag tror inte alls att det kommer att gå att ha en relation med dem. Tyvärr. Och det är jag jätteledsen för. Det som hänt gör för ont. Och jag är för rädd att det kommer att upprepa sig.

Mamma skrev två brev till mig förra hösten. Jag har inte läst dem. Men jag började läsa det första brevet en gång. Jag läste en rad. Den innehöll en anklagelse om att jag inte har förstått. Förstått vad? Att det var mest synd om min familj när jag blev utmattad/sjuk? Att jag gjorde fel som inte valde vilka symptom jag fick då? Jag kan bara beklaga att jag gick sönder, men tänker inte be om ursäkt för det. Jag har ju inget att ångra. Det var inte mitt fel att jag blev sjuk/utmattad.

Och vad är en relation med familjen värd om jag inte blir sedd? Vad är det värt när jag bara blir anklagad och skuldbelagd när jag inte håller måttet? Och jag känner mig inte respekterad. Det har jag aldrig blivit.

Det är för farligt för mig att ha kontakt med min familj. De kan skada mig så mycket.

Men om du kommit fram till att du inte vill ha kontakt med din familj så släpp det. Du vinner inget på att "hänga upp dig" på vad som hänt med de, du vill ju inte ha kontakt, inte bry dig, så radera de ur ditt liv. Det bara dränerar energi att låta det hänga över dig.
Jag hade ju samma sak men efter några år så togs det små försök till kontakt igen. Tillslut blev det som en "tyst överrenskommelse" att vi skulle gå vidare, inte ta upp det som hänt/sagts utan livet är där det är nu. Det har funkat bra, man kan styra tankarna väldigt väl och vi har aldrig varit i närheten av att börja bråka om den saken igen eftersom vi är i en annan fas i livet (det handlade ganska nära det du var med om)
Men för din skull så släpp det. O det har ingenting med att någon tycker du är en dålig människa för det är du inte. Men har du bestämt dig så släpp familjen.

 

[Motacilla]

Även om du inte ångrar dig så kan det ju eventuellt ÄNDÅ vara värt att formulera ett "förlåt/ursäkta att jag hade så kort stubin" /"Ursäkta att jag betedde mig olämpligt "

För att visa att DU FÖRSTÅR att även din mamma och dina syskon har en egen känslovärld och att de kan bli sårade/besvikna av vad DU gör.

Förmågan till mentalisering handlar om att man förstår att andra människor har känslor de också, som påverkas av hur man beter sig, stress, livserfarenhet, annan omgivning osv osv. Men i stort att man förstår att jorden inte snurrar kring en. Man är inte universums mittpunkt för någon annan än sig själv.

 

[karamelldrottningen]

Jag tänker att det första steget skulle vara att faktiskt läsa breven som din mamma skrev tidigare. Även fast det började lite märkligt med första meningen kanske innebörden är något helt annat. Det vet du ju inte förrän du har läst.

 

[Motacilla]

En till sak som jag kom att tänka på. Vet förstås inte om det här gäller dig MEN: ibland har folk en uppfattning om att "om de bara kan nå fram med sin historia, då kommer de att må så mycket bättre." /"bara de hittar en partner så kommer alla problem att försvinna" /"bara NN förstår vad hen gjort så kommer allt att bli mycket bättre."

Men jag tror att det här inte är så framkomligt. För då lägger man makten för sitt mående på nån helt annan — nån som kanske inte alls är intresserad av den rollen.

Tyvärr är det så att var och en är tvungen att hitta självsäkerhet, trygghet och acceptans I SIG SJÄLV. Att ta hjälp av en duktig terapeut är absolut en bra idé, men grunden är att man förstår att MAN måste hitta det här i sig själv. Ingen annan kan ge en detta, oavsett om man har 3500 vänner eller 1 bekant.