P
pumpqin
Den här tråden skapar jag mest för att ventilera mina tankar och känslor.
Den 4/2-2008 avlivade vi vår Jack Russel Terrier, Casper / Knas, då han endast var 2 år och 1 vecka gammal. Anledningen till avlivningen var att han var döv och vart opålitlig då han vart rädd för allt och alla. Han föddes döv, men såldes till oss med "utmärkt hörsel" på vetrinär intyget.
Under de första månaderna trode vi att han var en väldigt nonchalant, orädd och bråkig hund, som aldrig någonsin lyssnade på oss. Efter en valpkurs, som vi fakitskt klarade (relativt) bra, bestämde vi oss för att göra ett nytt hörseltest. Det visade att han var helt döv.
Det är ett otroligt jobb att ha en döv hund hemma. Inte nog med att man hela tiden var tvungen att akta så att man inte skrämde honom, man var även tvungen att passa honom då nya människor kom, eftersom han vart otroligt rädd för dom.
Till slut fungerade det inte längre, han gick till attack och vart väldigt rädd. Vi bestämde oss för att avliva honom, för att han skulle slippa vara på sin vakt hela tiden och för att vi inte ville att han skulle attackera någon igen. Vi kunde inte lämna bort honom då han var väldigt fäst vid oss och mådde otroligt dåligt när han var någonstans utan oss.
Idag, snart två månader senare, är jag fortfarande inte helt överens med mig själv och min mamma om att det var rätt beslut att avliva honom. Jag tror att det delvis kan ha varit "tonårstrots" och om jag hade fått bestämma helt själv skulle jag ha gett honom åtminstonde ett år till. Men mamma ville inte att det skulle hända något allvarligt och att vi skulle bli tvunga att avliva honom pga det.
Oj, det vart ett väldigt långt inlägg och jag har inte kommit till det jag vill ha sagt än.. Svammel svammel.
Jag saknar honom, otroligt mycket. Det känns som att huset är helt tomt och det går inte många timmar utan att jag tänker på honom. Sånna saker som, "passa maten så inte Knas tar den", "stäng dörren till badrummet" osv. Vardagliga saker som sitter i ryggraden, och som kändes "jobbiga" då, men som jag saknar otroligt mycket nu.
Promenaderna, jag saknar honom. Det går inte att beskriva med ord hur mycket han betytt för mig och tomheten är helt absurd.
Vad ska jag ta mig till? Vi vill inte skaffa en ny hund, men det är så otroligt tomt? Det är som en vägg mellan alla familjemedlemmar nu, då alla "sörjer" på sitt sätt och ingen vill prata om honom.
Hur har ni gått vidare? Vad ska jag ta mig till?
Den 4/2-2008 avlivade vi vår Jack Russel Terrier, Casper / Knas, då han endast var 2 år och 1 vecka gammal. Anledningen till avlivningen var att han var döv och vart opålitlig då han vart rädd för allt och alla. Han föddes döv, men såldes till oss med "utmärkt hörsel" på vetrinär intyget.
Under de första månaderna trode vi att han var en väldigt nonchalant, orädd och bråkig hund, som aldrig någonsin lyssnade på oss. Efter en valpkurs, som vi fakitskt klarade (relativt) bra, bestämde vi oss för att göra ett nytt hörseltest. Det visade att han var helt döv.
Det är ett otroligt jobb att ha en döv hund hemma. Inte nog med att man hela tiden var tvungen att akta så att man inte skrämde honom, man var även tvungen att passa honom då nya människor kom, eftersom han vart otroligt rädd för dom.
Till slut fungerade det inte längre, han gick till attack och vart väldigt rädd. Vi bestämde oss för att avliva honom, för att han skulle slippa vara på sin vakt hela tiden och för att vi inte ville att han skulle attackera någon igen. Vi kunde inte lämna bort honom då han var väldigt fäst vid oss och mådde otroligt dåligt när han var någonstans utan oss.
Idag, snart två månader senare, är jag fortfarande inte helt överens med mig själv och min mamma om att det var rätt beslut att avliva honom. Jag tror att det delvis kan ha varit "tonårstrots" och om jag hade fått bestämma helt själv skulle jag ha gett honom åtminstonde ett år till. Men mamma ville inte att det skulle hända något allvarligt och att vi skulle bli tvunga att avliva honom pga det.
Oj, det vart ett väldigt långt inlägg och jag har inte kommit till det jag vill ha sagt än.. Svammel svammel.
Jag saknar honom, otroligt mycket. Det känns som att huset är helt tomt och det går inte många timmar utan att jag tänker på honom. Sånna saker som, "passa maten så inte Knas tar den", "stäng dörren till badrummet" osv. Vardagliga saker som sitter i ryggraden, och som kändes "jobbiga" då, men som jag saknar otroligt mycket nu.
Promenaderna, jag saknar honom. Det går inte att beskriva med ord hur mycket han betytt för mig och tomheten är helt absurd.
Vad ska jag ta mig till? Vi vill inte skaffa en ny hund, men det är så otroligt tomt? Det är som en vägg mellan alla familjemedlemmar nu, då alla "sörjer" på sitt sätt och ingen vill prata om honom.
Hur har ni gått vidare? Vad ska jag ta mig till?
