Så härligt!

[karamelldrottningen]

Ville bara starta en tråd om hur mysigt det är med katt ändå ! Har inte haft katt så länge men nu undrar jag varför jag inte skaffade nån tidigare . Hon har en så rolig personlighet! Gillar inte nya saker, läskigt. Men väldigt gosig, snackar en del och älskar numer att vara ute . Kommer när man ropar och börjat fånga möss dessutom. Lite sällskapssjuk, ska följa med vart jag än går. Är hon en katt verkligen eller en hund ?! I vilket fall så gillar jag henne bara mer och mer alltefter tiden går .

Har ni varit kattlösa nån gång eller har alla här alltid haft katt/katter?

Tror att jag alltid kommer ha katt från och med nu.

 

[Speedway]

Sv: Så härligt!

Har ju missat denns tråden!

Jag har varit utan katt i totalt 8 år av mitt liv och jag är 45 i år. Har under den tiden haft fyra stycken huskatter.

Första katten kom till våran familj som kattunge när jag var 6 år. En hona som var svart med lite vitt på bröstet och tassarna + en väldigt lurvig svans. Vi kallade henne Iddefix. Henne hämtade vi hemma hos min mormor och morfar som hade gård på landet så hon var född i deras ladugård. Hon var utekatt eftersom vi bodde så till att det fungerade. Favoritsysslan, förutom att fånga möss, var att gå med familjen på promenad.

Katt nummer två skaffade jag när jag flyttade hemifrån. En liten svart honkatt som hette Mimmi. Hon var en omplaceringskatt och var ca 1 år när jag fick hem henne. Väldigt skygg och det tog lång tid att få henne trygg och hon var under hela sitt liv väldigt reserverad mot besökare. Efter ett par år dök en sambo in i vårt liv och han blev en stor idol så när vårt förhållande tog slut så fick hon stanna hos honom. Då var hon 12 år.

Efter det var jag kattlös i två år och det var trååååkigt så när syrrans katt fick ungar, vilket inte borde ha inträffat, så tog jag hand om en av dom. Han var lurvig, creméfärgad med lite vitt och världens sötaste. Döpte honom till Mulle. Förmodligen den snällaste och mest kärvänliga katt jag någonsin har träffat på. Tröttnade aldrig på att gosa. Han dog förra året och jag saknar honom fortfarande.

Tur för mig så har jag nu en liten Pip och det lilla busfröet är ju ganska välkänt på detta forumet redan.

 

[aprilmaj]

Sv: Så härligt!

Ja, visst är det härligt! Jag var kattlös så länge jag bodde i stan, men längtade hela tiden efter att ha katt. Nu när jag bor på landet har jag skaffat två stycken och det är ännu trivsammare än jag mindes det. Sedan är det praktiskt också (eller hur jag ska uttrycka det), för jag räknar med att de ska hålla efter mössen. Hittills har de bara tagit två näbbmöss, men jag ser det som att de praoar än så länge.

 

[astronaut]

Sv: Så härligt!

Manson är den första jag jag tog mig an. Innan var jag inte alls mycket för katter. Nu kan jag knappt föreställa mig ett liv utan honom. Lilla palsternackan .

 

[HotrodKitten]

Sv: Så härligt!

Vi har alltid haft katt hemma när jag var liten. Den ena katten skaffade vi när jag var två och avlivade när jag var 20. Jag trodde jag var fäst vid de katterna, men nu när jag har en egen.. ja, alltså.. jag tycker nog mer om katten än om sambon.
Sambon är uppväxt i ett hem där man hatar katter för de går och bajsar i rabatterna (granne med noll koll på sina katter), men när jag blev sjukskriven kunde inte sambon säga nej längre. Jag behövde ju sällskap. Så vi hämtade hem Ragnar, det gick väldigt fort för han var tingad egentligen men så ångrade de sig och vi fick en förfrågan. Jag ville egentligen ha en hona, en långhårig och sköldpaddsfärgad, för det har alla våra katter varit. Men jag fick en röd, korthårig hane istället. Men ååååååå vad jag älskar den katten! Det är mitt första helt egna djur, och han är det bästa jag vet.

Det är också väldigt kul att se hur sambon helt ändrat sig i sitt "katthat", och framför allt sambons pappa. Han ville knappt komma och hälsa på katten förut, nu kommer svärföräldrarna nästan mer för att hälsa på katten än för att hälsa på oss. De sitter och leker och skrattar åt honom, och sen när de går följer Ragnar dem till dörren och mjauar "hej då". Han säger bara hej då till folk han känner.
Och han jamar till svar när jag nyser. Och kurrar så högt att jag blir imponerad. Han har ett sjukligt pås- och lådberoende, därav påsen på huvudet i filmen nedan. Och han leker lika mycket nu fast han är över två år gammal och kastrerad. Han är underbar!

Klippte ihop en film om våran galning för ett tag sedan, han är verkligen min stora stöd i livet!

Life of Ragnar

 

[Popcorn]

Sv: Så härligt!

Men visst är det mysigt med katt! Dom är helt enkelt underbara dessa små spinnande dunbollar!
Älskar dom bara...