Ruttet

Jag har blivit uppsagd helt och hållet från mitt jobb. Anledningen sägs vara arbetsbrist.

När coronan slog till uppstod en massa krishantering på jobbet. Alla på kontoret hade hur mycket som helst att göra för att reda i röran som uppstod. Själv satt jag och hade knappt något att göra alls.

När den mest akuta krisen lagt sig fick jag veta att jag var tvungen att jobba på huvudkontoret framöver. Det var jag tvungen att säga nej till. Jag kan inte flytta tillbaka till Stockholm och veckopendling är också uteslutet. Så jag blev uppsagd.

I förhandlingen med facket ville fackombudet få mig arbetsbefriad under uppsägningstiden. Han menade på att är det arbetsbrist så finns inget att göra, annars är det inte arbetsbrist. Tyvärr lyckades han inte. Jag måste jobba under uppsägningstiden. Denna tid blev 5 månader lång då jag jobbat mer än 6 år på företaget. Det kommer att bli de längsta 5 månaderna i mitt liv. I mitt anställningsavtal stod att jag har 3 månaders uppsägningstid, men lagen säger alltså att det ska vara 5 månader. Jag kan ju alltid hoppas på att få ett annat jobb under uppsägningstiden, så jag kan gå tidigare, men tror inte chansen är så stor.

Det här har lett till att min arbetsmotivation har sjunkit som en sten. Det känns ruttet att jobba trots att det är arbetsbrist.

För övrigt så ska det här inlägget och jag som person inte diskuteras i slutna chattforum, så som har skett. Det är så jävla lågt att göra så, och att sen dessutom hoppa in här och läsa lusen av mig. Till ingen nytta alls. Snarare tvärt om. Det är så fruktansvärt jävla elakt. Men det är väl så att har man en gång varit mobbad så blir man mobbad resten av livet. Det är bara olika personer som genomför mobbingen.

 

[ainasoja]

Men du tycker att andra ska bry sig om att du säger åt dem hur dom ska skriva. Trevligt. Otroligt att du inte tar ansvar för ditt otrevliga beteende här utan istället skyller ifrån dig.

Jag skyller inte ifrån mig men just nu orkar jag inte. Tyvärr.

Men tack för påpekandet. Ska absolut försöka bättra på det så jag inte upplevs som otrevlig.

 

[dobbis]

Jag tycker det är så sorgligt att så många inte visar förståelse för psykisk ohälsa. Man ger råd som om jag vore en frisk person. Kraven och förväntningarna är inte alls anpassade till en som inte är frisk.

.

Du menar så som du inte gjorde med din stackars syster den där julen??
Eller alla andra du tidigare dissa längs med fotknölarna?

 

[Sonic76]

Det är ytterst svårt att veta vad som anses vara höga förväntningar och krav.
Visst du mår dåligt @Magiana men det är det fler som gör och jag tycker inte att alla förslag är särskilt svåra.
Du har ju några val att göra och det är ju tyvärr med en tidsgräns då du blir arbetslös sen.
Och sånt måste göras även om man mår så skit att man inte vill leva. Sånt kan inte vänta.
Men det finns beslut du kan ta tillfälligt och senare ta de lite större besluten. Vad behöver du besluta just nu?
Jag slåss dagligen med massor med saker.
Att jag klarar att jobba är ett mirakel jag tackar för varje dag. Och det lönar sig inte för mig att jobba.
Men det är det enda jag lever för just nu.
Alla är inte så lyckligt lottade det vet jag, jag har haft tur med mina jobbval.
Försök tänka lite utanför boxen och kolla alla jobb som finns.
Kanske dyker upp nåt du inte ens tänkt på

 

[Alexandra_W]

Varför skulle du inte kunna ha boendestöd och psykolog när du börjar jobba heltid tänker du?

Jag har varit i kontakt med ett stort antal personer som haft bådadera när de arbetat eller studerat heltid så det är absolut inte så att man inte får ha det när man är heltidssysselsatt.

 

[Zinfernia]

Jag tycker det är så sorgligt att så många inte visar förståelse för psykisk ohälsa. Man ger råd som om jag vore en frisk person. Kraven och förväntningarna är inte alls anpassade till en som inte är frisk.

För mig går hälsan och rehabiliteringen före allt annat.

Men kom igen nu, hur mycket hänsyn tar du till andra? Du kräver hela tiden att din omgivning ska anpassa sig efter dig och dina behov men du vägrar själv att kompromissa. Kom inte och säg att folk här inte har visat hänsyn för du har fått oerhört mycket stöd genom åren och när du för en gångs skull får mothugg kräver du omedelbart att vi ska ha förståelse för att du är sjuk.

 

[Mia_R]

@Magiana Det är ingen ursäkt att man mår dåligt när man uppför sig illa, det är en förklaring men ingen ursäkt. I alla år som jag läst dina inlägg har du gett ett väldigt otacksamt intryck, långt innan du köpte huset. Jag förstår att din uppväxt har gjort dig till den du är, men du har ett eget ansvar hur du bemöter andra och hur du behandlar din krympande skara vänner. Att sitta och göra ner de som ställt upp och hjälpt dig fysiskt med flytt och annat, att nedvärdera deras omtanke och räkna allt i poäng och att du ska tjäna på det hela för annars ger det inte dig något kommer att sluta med att alla, verkligen alla, kommer vända dig ryggen. Jag tror aldrig jag sett dig be någon annan om ursäkt under alla dessa år på Buke?

Jag har sagt det förr och jag säger det nu i all välmening, för att få en vän måste man vara en vän. Ett förhållande, oavsett om det är familj, vänner, kollegor eller med en partner är ett givande och tagande, inte en match man vinner på poäng.

Du är en vuxen kvinna i 50-årsåldern, act your age.

 

[Alexandra_W]

Jag tycker det är så sorgligt att så många inte visar förståelse för psykisk ohälsa. Man ger råd som om jag vore en frisk person. Kraven och förväntningarna är inte alls anpassade till en som inte är frisk.

För mig går hälsan och rehabiliteringen före allt annat.

Jag kämpar dagligen med min vardag. Tankar om att det vore bäst om jag vore död, förekommer regelbundet. Allt tar emot och är jobbigt, t.o.m. sånt som egentligen är roligt om jag bara vore frisk. Jag har boendestöd för att min vardag ska fungera bättre. Och så går jag hos psykolog.

Jag oroar mig över att jag inte kommer att kunna ha boendestöd och gå hos psykolog när jag börjat jobba heltid. Då måste jag klara mig själv, även om jag inte är kapabel till det. Det känns tungt.

Nu har jag tänkt lite och jag blir inte helt klok på det. Är du frisk och ska jobba heltid nu (även om du såklart inte är frisk-frisk i meningen att du inte känner av depressionen osv). Eller är du sjukskriven på viss del?

För om du är och förbli deltidssjukskriven behöver du ju inte oroa dig nu för boendestöd och psykolog kombinerat med heltidsjobb? Och om du klarar jobba heltid kanske du är såpass mycket bättre då när det händer att du orkar mer utan boendestöd? Och som sagt, det är inga problem få ha boendestöd och psykolog fast man jobbar heltid.

 

[vemsomhelst123]

Du menar så som du inte gjorde med din stackars syster den där julen??
Eller alla andra du tidigare dissa längs med fotknölarna?

Men alltså vad är det här? Jag kan mycket väl förstå magianad uppgivenhet och oro över detta. Hon har ju en gång i livet gjort den resan och upplevt det som att hon behövde göra det helt själv, det måste kännas svintufft att bli uppsagd under de premisserna. Mycket av det hon känner hade säkert jag oxå kunnat känna, förutom att jag saknar hålen i cvt, har en lång utbildning och en god arbetsmarknad. Jag tycker Magiana har tagit till sig de vettiga råd hon fått i denna tråd, men jag hade inte heller varit kapabel till att få massa sanningar slängda på mig om och om igen när jag inte ber om dem. Sen hade jag kanske slutat skriva hur jag kände här för att jag inte orkade, men jag tror det är ett ventialtionssätt som behövs för ts. Vad är det med er som bara trycker och trycker på någon som öppnar sig på nätet?

 

[pepp]

Jag har mått dåligt, jag har skurit mig, har få be folk gömma undan knivar och skrivit avskedsbrev.
Men jag har inte låtit depressionen ta över mig helt, jag vet att jag mår bra av rutiner, t.ex att ta mig till jobbet.

Ligger också apatisk vissa dagar och gör ingenting. Det är okej! Man får ha såna dagar också.

Apropå nån som skrev "har du nånsin varit deprimerad"
Jag tror flera här har varit i "samma sits" och vill komma med goda råd utifrån egen erfarenhet.

 

[Fruentimber]

Jag tycker det är så sorgligt att så många inte visar förståelse för psykisk ohälsa.

Flera av de som skrivit och gett råd har erfarenhet av psykisk ohälsa. Flera av råden går absolut att kombinera med psykisk ohälsa. Men till syvende och sist så är det ju du själv som sitter med beslutet om att agera eller ej. Ingen annan. Jag tror inte heller att psykisk ohälsa är hela förklaringen till ditt bemötande av råd och tips som du har fått genom året/åren.

Jag är en mycket bekväm människa. Jag vältrade mig i min oro, depression och sorg länge, för tillslut var mitt dåliga mående min trygghet. Den fasta punkt jag hade. Det enda jag visste. För att må bättre, var jag tvungen att bli obekväm, och de stegen ville jag (naturligtvis) inte ta. Min omgivning var tvungen att bli obekväm och min sambo fick tillslut vara den som satte ner foten. Det är trist när det ska behöva gå så långt. Men någonstans måste det också finnas en vilja till att må bättre. Att vilja något annat. Och då krävs det förändring. Alternativet är att fortsätta sitta och vältra sig i sitt dåliga mående, med allt vad det innebär.

 

[godisklubba]

@Magiana jag kan verkligen inte sitta på händerna längre. Jag blir verkligen inte klok på dig.

Det är inte det att vi inte har förståelse för psykisk ohälsa. Många av oss som skrivit i tråden har någon gång upplevt någon form av psykisk ohälsa. Vi vet hur det känns och hur jäkla skitjobbigt det kan vara.

Det vi inte har förståelse för däremot, är ditt otacksamma sätt att bemöta folk på. Ditt sätt att dra på dig offerkoftan så fort inte allt går PRECIS som du vill och ditt sätt att behandla alla som någonsin försökt hjälpa dig här på Buke. Du måste väl förstå att folk tröttnar någon gång? Du har själv sagt att du inte har hur mycket tålamod som helst att vänta på den perfekta medryttarhästen, nya jobbet osv. Vi andra har inte heller hur mycket tålamod som helst, när det kommer till att hjälpa någon som har på sig offerkoftan i varje tråd, varje inlägg och hela tiden (outtalat) skriker ut att det är mest synd om sig själv.

ALLT, precis ALLT är ju i din mening omöjligt. Allt som inte är/blir 100% och lite till, som du vill. Det går inte. Du kräver och räknar med att folk ska hjälpa dig, men du däremot kan (vill) inte hjälpa dem när de behöver hjälp så länge du inte kan vinna något på det. Förstår du inte att folk har tröttnat/tröttnar?

Du kan inte under några omständigheter tänka dig att pendla mer än 30min per dag, men du bor i urskogen. Hur får du ihop den ekvationen när ingen annan får ihop den? Jag personligen skulle nog inte ens vilja kalla 30min för pendling... speciellt om man, som du påstår dig göra, bor i urskogen.

Det är också omöjligt att flytta. Alltså, kom igen nu. Du är inte centrum av universum, jobben, städerna, sjukvården, apoteken och whatever kommer inte flytta till dig. Vill du ha nära till allt så får du bo någon stans som inte är urskogen, förslagsvis närmare/i en stad.

I mina ögon så ställer du helt omöjliga krav på allt och alla runtomkring dig eller som någonsin haft med dig att göra. Så för att vara helt ärlig förstår jag varför folk skrivit som de gjort i den här tråden, varför folk inte längre orkar hjälpa dig IRL och varför din bekantskapskrets IRL minskar.

 

[tuaphua]

Nu vet jag ju inte hur övriga som svarar mår. Men jag personligen tycker det är lite obehagligt att gå på som det görs i tråden mot en person som har självmordstankar.
Jag förstår inte hur man tror det hjälper. Eller om man faktiskt gör det för att hjälpa. Om det är för ens egen skull kanske man kan ventilera någon annanstans och låta bli att läsa.

Jag förstår att man kan bli frustrerad. Men för mig känns det här behovet av att säga ngt som eventuellt TS inte är rustad för att ta emot nu som lite too much.
Om man mår så dåligt måste man göra de förändringar som krävs för att man ska kunna må bättre. Men det finns ju skäl till varför inte psykvård skickar iväg någon med depression, panikångest, fobier etc och säger "låt det inte ta över/bara gör/skärp dig". Det funkar ju inte. Man måste jobba gradvis. Och det försöker ju ändå TS göra ihop med psykolog.

Är man inte frisk kan det vara för mkt med resväg på 40 min till jobb tex.

Sen fattar jag också att det kanske finns en hel del aktiva val att göra som hade underlättat på olika vis. Men är man sjuk så kanske man bara inte orkar. Speciellt inte om man ska leva helt själv.

Jag vill ju också ge råd, jag vill hjälpa etc. Men jag har ju ingen som helst rätt att tvinga en annan vuxen göra vad jag tycker är bra. Man kan försöka prata om det och man kan leverera "hårda sanningar" på olika sätt. Förmår man inte hålla det lite halvtrevligt så kanske man kan hoppa över diskussioner med folk som mår så himla dåligt.

Sen visst måste man jobba om man är arbetsför! Absolut!
TS kanske med nöd och näppe klarar av att jobba för att det är just ingen resväg eller vad det nu kan vara för andra skäl. Och att ta sig an uppgiften att lära sig söka jobb, söka jobb etc kanske känns övermäktigt och läskigt om man är så pass deprimerad.
Att bara monotont utföra vana sysslor kan ju kännas mkt mindre ansträngande än att lära in nytt, tolka massa intryck etc.
Visst ska man jobba och anstränga sig om man är arbetsför. Men frågan är väl hur stora ansträngingar en person är kapabel till och hur pass arbetsför man egentligen är.

 

[pepp]

@Magiana jag kan verkligen inte sitta på händerna längre. Jag blir verkligen inte klok på dig.

Det är inte det att vi inte har förståelse för psykisk ohälsa. Många av oss som skrivit i tråden har någon gång upplevt någon form av psykisk ohälsa. Vi vet hur det känns och hur jäkla skitjobbigt det kan vara.

Det vi inte har förståelse för däremot, är ditt otacksamma sätt att bemöta folk på. Ditt sätt att dra på dig offerkoftan så fort inte allt går PRECIS som du vill och ditt sätt att behandla alla som någonsin försökt hjälpa dig här på Buke. Du måste väl förstå att folk tröttnar någon gång? Du har själv sagt att du inte har hur mycket tålamod som helst att vänta på den perfekta medryttarhästen, nya jobbet osv. Vi andra har inte heller hur mycket tålamod som helst, när det kommer till att hjälpa någon som har på sig offerkoftan i varje tråd, varje inlägg och hela tiden (outtalat) skriker ut att det är mest synd om sig själv.

ALLT, precis ALLT är ju i din mening omöjligt. Allt som inte är/blir 100% och lite till, som du vill. Det går inte. Du kräver och räknar med att folk ska hjälpa dig, men du däremot kan (vill) inte hjälpa dem när de behöver hjälp så länge du inte kan vinna något på det. Förstår du inte att folk har tröttnat/tröttnar?

Du kan inte under några omständigheter tänka dig att pendla mer än 30min per dag, men du bor i urskogen. Hur får du ihop den ekvationen när ingen annan får ihop den? Jag personligen skulle nog inte ens vilja kalla 30min för pendling... speciellt om man, som du påstår dig göra, bor i urskogen.

Det är också omöjligt att flytta. Alltså, kom igen nu. Du är inte centrum av universum, jobben, städerna, sjukvården, apoteken och whatever kommer inte flytta till dig. Vill du ha nära till allt så får du bo någon stans som inte är urskogen, förslagsvis närmare/i en stad.

I mina ögon så ställer du helt omöjliga krav på allt och alla runtomkring dig eller som någonsin haft med dig att göra. Så för att vara helt ärlig förstår jag varför folk skrivit som de gjort i den här tråden, varför folk inte längre orkar hjälpa dig IRL och varför din bekantskapskrets IRL minskar.

TACK!
+ @Fruentimber Så bra inlägg

 

[tuaphua]

@Magiana

Känner du att det är för långt med 40 min bilfärd kanske det kan gå att kompromissa i arbetstid ngt? Dvs att du inte jobbar heltid?

Jag har under perioder jobbat så mkt att jag bara orkat jobba och sova. Inte att rekommendera direkt kanske. Men poängen är att det var möjligt just för att jobbet var så kul och för att jag visste att ansträngningarna skulle löna sig framöver.

Ibland är kanske själva yrket inte det som är kul. Sysslorna kanske är trista. Men man kanske har underbara arbetskamrater som gör det hela kul.
Sambon har fått lägga kiropraktiken på is lite nu under Coronatider. Han jobbar nu extra lite på ett ställe där han tjänar en åttondel av sin vanliga lön. Sysslorna är monotona, hjärndödande och trista. Men han har sällskap av skönt folk och han gör en god gärning iom att han tillverkar desinfektionsmedel mot Corona. Så han tar sig dit och känner att det ändå är lite ok.

Kanske kan du hitta det jobbet som inte bara suger en massa energi utan kanske faktiskt ger energi lite grann. Då kanske du orkar jobba mer och orkar längre resväg. Och kanske tom orkar utan boendestöd om det krävs.

 

[pepp]

@tuaphua
Jag förstår hur du tänker, men det är ju samma inlägg gång på gång. @Magiana vet ju att vi reagerar.
Förstår inte riktigt vad hon får ut av det?

Hade hellre skrivit dagbok då om man inte klarar av folks ord.

 

[tuaphua]

@tuaphua
Jag förstår hur du tänker, men det är ju samma inlägg gång på gång. @Magiana vet ju att vi reagerar.
Förstår inte riktigt vad hon får ut av det?

Hade hellre skrivit dagbok då om man inte klarar av folks ord.

Ja, men vad får man ut av att varje gång skriva surigheter?
Jag kan ju känna att om man nu själv är på en lite bättre plats i livet så kanske man bara kan strunta i det om det stör en.

Det kan ju vara skönt att få ventilera sina problem. Och om man inte kan eller vill göra det irl kanske Buke är den kanal som finns.

 

[Saeta]

@tuaphua
Jag förstår hur du tänker, men det är ju samma inlägg gång på gång. @Magiana vet ju att vi reagerar.
Förstår inte riktigt vad hon får ut av det?

Hade hellre skrivit dagbok då om man inte klarar av folks ord.

Jag tror att det kanske handlar om att @Magiana är ensam och har ett behov av att vara social, och att detta är hennes enda ställe där hon kan ventilera sina känslor. Samtidigt som hon ju också vet att många blir provocerade av hennes inlägg.

 

[tuaphua]

Jag tror att det kanske handlar om att @Magiana är ensam och har ett behov av att vara social, och att detta är hennes enda ställe där hon kan ventilera sina känslor. Samtidigt som hon ju också vet att många blir provocerade av hennes inlägg.

Ja, och det känns för mig väldigt märkligt att vilja ta ifrån någon den enda kanalen. För det kan inte skapa så stort lidande hos de som blir frustrerade av trådarna att det liksom ska vara så viktigt att lyfta att någon kanske blir helt isolerad och kanske till och mer ger upp om livet.
Kan någon undvika det genom att skriva av sig, kanske småprata lite här etc så är väl det bara bra.
Det är ju frivilligt att delta, speciellt i en dagbokstråd.

 

[Gnist]

Helt oavsett vad som är personlighet och vad som är sjukdom, så kan det ju vara bra för @Magiana att ha i beaktande att om man är helt/delvis sjukskriven när man blir arbetslös så finns inget krav från arbetsförmedlingen att man ska söka jobb på heltid -om alls- under sjukskrivningen och absolut inte att man ska söka heltidsjobb.
Sen finns också bra möjligheter att få diverse stöd och hjälp från de olika "instanserna" inom arbetsförmedlingen, så att jaga upp sig och känna sig "tvingad" att söka -och få- heltidsjobb i det här läget är imo helt onödigt.

 

[pepp]

Ja, men vad får man ut av att varje gång skriva surigheter?
Jag kan ju känna att om man nu själv är på en lite bättre plats i livet så kanske man bara kan strunta i det om det stör en.

Det kan ju vara skönt att få ventilera sina problem. Och om man inte kan eller vill göra det irl kanske Buke är den kanal som finns.

Det finns fortfarande att göra via andra forum, privat utan råd och tankar.

Jag själv använder dagboken här som hjälp. Men kanske är en av få.