Tycker jag mest ser rika personer i Sverige.
Största delen har ju tom var sitt rum till barnen och ändå relativt få behöver jobba mer än 8h om dagen för att överleva. Få bor i hyddor, går i sandaler på vintern eller ha trasiga kläder Sverige.
Det är förvisso bra att kunna behålla sitt perspektiv, men det är ju inte heller okänt att det finns alldeles för många barn som fryser på grund av att man inte har råd med ordentliga vinterkläder och är hungriga de dagar de inte får skolmat?
Det krävs också en viss nivå av resurser för att kunna vara en del av samhället här. Det här är definitivt inte mitt expertområde, men jag tänker mig att en enklare modell av smartphone tex kan vara bland det viktigaste att äga om man i övrigt kanske till och med är bostadslös?
Jag tycker inte att bli utsatt för brott som tvång, bedrägeri eller våld är del av att ha sin fria vilja.
Det är att vara brottsoffer och då så blir det på ett annat sätt.
Det är det också om man blir rånad, får sin verksamhet saboterad eller blir utsatt för nätbedrägeri.
När jag talar/skriver om att planera sin tillvaro så är inte olika brott som man kan bli utsatt för inräknat i det.
Inte heller olyckor och sjukdom.
Det är ju händelser som står utanför människors kontroll.
Man kan bara planera det som man kan kontrollera.
Och hur kan du då argumentera för att man ska planera? Jag hade definitivt inte tänkt bli kroniskt sjuk strax innan 40, och även om jag hade haft det i bakhuvudet så hade jag inte kunnat göra så mycket för att påverka det? Eller borde jag ha skaffat en partner till vilket pris som helst för att slippa vara ensamstående med svårigheter att orka vanliga hushållssysslor?
Borde hon som blev lämnad på bar backe av sin partner ha förstått det på förhand och valt en bättre partner? Borde hon som blev misshandlad ha stannat?
Borde han som kom från en familj där ingen hade en utbildning och föräldrarna inte gått i närheten av den utbildning som förväntas här ha fattat att han skulle strunta i att hjälpa till med småsyskon och extrajobb för att istället ta studielån i flera år? Förväntas man veta sånt när man är i tidiga tonåren och vara kapabel att strunta i sin egen familj för att hamna på samma nivå som medelsvensson någon gång i framtiden? Eller ska vi kanske omhänderta alla barn och unga som växer upp i familjer där alla som kan behöver bidra till familjens ekonomi och där man kanske saknar socialt kapital?
Snacka om att ha noll perspektiv på hur samhället ser ut, låter mer som en argumentation från Marie Antoinette...
Din mamma hade privilegiet att kunna lära sig flera språk. Min mamma jobbade extra i långvården (som det hette då) på kvällarna, och kämpade med att lära sig engelska som vuxen.
Nu har jag haft förmånen att ändå ha haft föräldrar som krattat manegen för utbildning, men jag är medveten om att det är just en förmån och något som beror på deras ansträngning och vilja. Inte ett läge jag valt för att jag var smart och beräknande som barn. Det finns inte på kartan att de skulle ha kunnat hjälpa mig med läxor eller liknande, men de har satt annat åt sidan för att se till att det funnits böcker, museibesök och transport till och från bibliotek till exempel.
Det är inte någon självklarhet i allas uppväxt.