En kompis skickade ett tips till mig på en medryttarannons. Det såg ut som den ”perfekta” medryttarhästen för mig, verkligen. Jag blev eld och lågor. Jag behövde bara svara på annonsen.
...Jag behövde bara svara på annonsen...
Jag förstod inte vad som hände, men jag kunde inte förmå mig att göra det. Som jag längtar efter att rida igen! Som jag skulle vilja umgås med hästar igen! Och så kunde jag bara inte svara på annonsen.
Det blev åtminstone ett utmärkt tillfälle att verkligen fråga mig själv vad problemet var. Jag behövde ju bara svara på annonsen, varför gjorde jag då inte det?!
Först så visste jag inte, fattade faktiskt inte själv. Men när jag hade tänkt typ tusen varv fram och tillbaks och resonerat ändlösa haranger med mig själv, så lyckades jag i alla fall hitta var skon klämde.
Jag är rädd för min kropp.
Dom senaste åren har jag bara blivit sämre (känns det som i alla fall), med mer smärta i kroppen och mer problem. Nu är det snart 2½ år sedan sist som jag red regelbundet, och ärligt talat så är jag rädd att min kropp inte pallar att göra det, för jag har allt svårare att röra på mig.... Jag kan bara inte binda upp mig att hjälpa någon annan under dom förutsättningarna. Jag vet ju inte om min kropp fixar det!
Trots att det var ledsamt att komma fram till det, så var det ändå som en sten som släppte. Plötsligt fattar jag varför jag inte kommit igång med ridning igen i vår som jag lovade mig. Jag har ju inte begripit vad det berott på tidigare, utan bara velat fram och tillbaka mellan ridskola och medryttarhäst och inte kommit fram till vad jag vill.
Men nu förstår jag. Och när den insikten gick upp för mig så skapade jag mig genast en plan, förstås. :-) Jag är bra på planer! ”Jag har en plan” – alltid!... ;-)
Nu vill jag först testa om min kropp pallar att rida regelbundet igen. Gör den det så ska jag gå vidare och leta medryttarhäst. Men först ska jag alltså testa på ridskola. Så jag har kontaktat två ridskolor nu. Får se vilken som först får en ledig plats.
Spännande!
(typiskt att terminen i stort sett skulle hinna ta slut innan jag kom fram till det här!...)
Nu är jag i alla fall klar med vårterminens pluggande (hoppas jag). Jag har lämnat in mitt projektarbete och hemtenta. Bara att vänta på resultatet.
Jag har under vårterminen läst en distanskurs på 33%s-fart på Uppsala universitet. Det handlade om kemikalier i miljön. Jag har haft SÅ galet roligt, det har varit SÅ enormt intressant! :-)
Om jag klarar den här kursen så är det ytterligare en milstolpe i mina projekt att bevisa för mig själv att ingenting är omöjligt. När jag gick i skolan som tonåring så hade jag inte riktigt dom bästa förutsättningarna, mitt liv var lite struligt då. Så jag fick inte ens fullständigt slutbetyg i gymnasiet. Jag blev ”hotad” med att jag då aldrig skulle kunna läsa vidare på högskola, men herregud, det sket väl jag fullständigt i då. Jag ville bara ut och jobba.
Därför har min bild av högskolestudier hela tiden varit att det inte är något för mig, lite typ att jag är ”not worthy”... Inte så att det stört mig, men jag har bara inte tänkt tanken att det överhuvudtaget var möjligt för mig. Det var helt enkelt något som inte låg inom räckhåll, något jag aldrig skulle få veta nånting om.
Men så kom det sig att jag fick ett tillfälligt jobb på en högskola, insåg att antagningsreglerna ändrats sen jag gick i gymnasiet på hedenhös tid, fick kunskap och insikt i hur det funkade att studera på högskola, fick inspiration, och bokade på skoj upp mig på att göra ett högskoleprov. Fick väldigt bra resultat på högskoleprovet, testade på vinst och förlust att skicka in en ansökan till en liten lättsam distanskurs – och blev antagen!
Att jag inte var behörig för högskolestudier hade tydligen ”vuxit bort” med åren... :-)
Sedan fick jag blodad tand, och anmälde mig till den här kursen jag gått nu. Den har varit mycket mer krävande än den första kursen jag gick, och den har bara varit delvis på distans, så jag har behövt åka till skolan och vara där. Samtidigt har jag jobbat 100%, och jag var faktiskt ganska orolig i vintras om jag överhuvudtaget skulle palla med att jobba och plugga. Men det har gått bra! Och det har varit så himla roligt och intressant! Och jag känner mig bara SÅ bra! :-)
”JAG HAR NU KLARAT AV NÅNTING SOM JAG TIDIGARE TRODDE VAR OMÖJLIGT!!”
...Jag behövde bara svara på annonsen...
Jag förstod inte vad som hände, men jag kunde inte förmå mig att göra det. Som jag längtar efter att rida igen! Som jag skulle vilja umgås med hästar igen! Och så kunde jag bara inte svara på annonsen.
Det blev åtminstone ett utmärkt tillfälle att verkligen fråga mig själv vad problemet var. Jag behövde ju bara svara på annonsen, varför gjorde jag då inte det?!
Först så visste jag inte, fattade faktiskt inte själv. Men när jag hade tänkt typ tusen varv fram och tillbaks och resonerat ändlösa haranger med mig själv, så lyckades jag i alla fall hitta var skon klämde.
Jag är rädd för min kropp.
Dom senaste åren har jag bara blivit sämre (känns det som i alla fall), med mer smärta i kroppen och mer problem. Nu är det snart 2½ år sedan sist som jag red regelbundet, och ärligt talat så är jag rädd att min kropp inte pallar att göra det, för jag har allt svårare att röra på mig.... Jag kan bara inte binda upp mig att hjälpa någon annan under dom förutsättningarna. Jag vet ju inte om min kropp fixar det!
Trots att det var ledsamt att komma fram till det, så var det ändå som en sten som släppte. Plötsligt fattar jag varför jag inte kommit igång med ridning igen i vår som jag lovade mig. Jag har ju inte begripit vad det berott på tidigare, utan bara velat fram och tillbaka mellan ridskola och medryttarhäst och inte kommit fram till vad jag vill.
Men nu förstår jag. Och när den insikten gick upp för mig så skapade jag mig genast en plan, förstås. :-) Jag är bra på planer! ”Jag har en plan” – alltid!... ;-)
Nu vill jag först testa om min kropp pallar att rida regelbundet igen. Gör den det så ska jag gå vidare och leta medryttarhäst. Men först ska jag alltså testa på ridskola. Så jag har kontaktat två ridskolor nu. Får se vilken som först får en ledig plats.
Spännande!
(typiskt att terminen i stort sett skulle hinna ta slut innan jag kom fram till det här!...)
Nu är jag i alla fall klar med vårterminens pluggande (hoppas jag). Jag har lämnat in mitt projektarbete och hemtenta. Bara att vänta på resultatet.
Jag har under vårterminen läst en distanskurs på 33%s-fart på Uppsala universitet. Det handlade om kemikalier i miljön. Jag har haft SÅ galet roligt, det har varit SÅ enormt intressant! :-)
Om jag klarar den här kursen så är det ytterligare en milstolpe i mina projekt att bevisa för mig själv att ingenting är omöjligt. När jag gick i skolan som tonåring så hade jag inte riktigt dom bästa förutsättningarna, mitt liv var lite struligt då. Så jag fick inte ens fullständigt slutbetyg i gymnasiet. Jag blev ”hotad” med att jag då aldrig skulle kunna läsa vidare på högskola, men herregud, det sket väl jag fullständigt i då. Jag ville bara ut och jobba.
Därför har min bild av högskolestudier hela tiden varit att det inte är något för mig, lite typ att jag är ”not worthy”... Inte så att det stört mig, men jag har bara inte tänkt tanken att det överhuvudtaget var möjligt för mig. Det var helt enkelt något som inte låg inom räckhåll, något jag aldrig skulle få veta nånting om.
Men så kom det sig att jag fick ett tillfälligt jobb på en högskola, insåg att antagningsreglerna ändrats sen jag gick i gymnasiet på hedenhös tid, fick kunskap och insikt i hur det funkade att studera på högskola, fick inspiration, och bokade på skoj upp mig på att göra ett högskoleprov. Fick väldigt bra resultat på högskoleprovet, testade på vinst och förlust att skicka in en ansökan till en liten lättsam distanskurs – och blev antagen!
Att jag inte var behörig för högskolestudier hade tydligen ”vuxit bort” med åren... :-)
Sedan fick jag blodad tand, och anmälde mig till den här kursen jag gått nu. Den har varit mycket mer krävande än den första kursen jag gick, och den har bara varit delvis på distans, så jag har behövt åka till skolan och vara där. Samtidigt har jag jobbat 100%, och jag var faktiskt ganska orolig i vintras om jag överhuvudtaget skulle palla med att jobba och plugga. Men det har gått bra! Och det har varit så himla roligt och intressant! Och jag känner mig bara SÅ bra! :-)
”JAG HAR NU KLARAT AV NÅNTING SOM JAG TIDIGARE TRODDE VAR OMÖJLIGT!!”
