Ridlektion

Efter förra lektionen på ridskolan så hade ridläraren sagt att hon skulle meddela den som sätter hästarna att jag behöver rida några lättare hästar nu i början när jag ska komma igång efter min armskada. Därför studsade jag ganska rejält när jag såg att jag stod på Vera.

Vera är en mörkfux, en rödhårig donna, riktigt snygg men riktigt knepig. Jag har aldrig kommit underfund med henne, trots att jag fått rida henne en del tidigare och faktiskt har upplevt något riktigt härligt moment på henne nångång för många år sen. Men för det mesta blir det bara pannkaka mellan mig och Vera. Hon har till och med stegrat sig mot mig i boxen en gång för att hon var så förbannad på min närvaro... Hon är också väldigt ojämn i humöret, man vet aldrig vad man ”får”. Hon är en av de få hästar som jag önskar kunde få friställas från sin tjänst på ridskolan, för hennes egen skull. De flesta hästar på ridskolan känns hyfsat harmoniska, men inte Vera. Men å andra sidan så har ridskolan väldigt bra koll på sina hästar och väldigt harmoniska hästar överlag, så jag måste ju lita på att de känner Vera bättre än jag och gör det bästa för henne. Jag är ju verkligen inget proffs på hästskötsel!....

Förra vintern har jag för mig att det sades att hon var ”värre än vanligt”, och det gick nästan inte att rida lektionens övningar med henne för att hon bara var så überspänd och gick emot alla hjälper. Nu har jag ju varit borta från ridskolan ett tag, men en annan elev i ridgruppen sa att hon hört att Vera återigen var hemsk och omöjlig. Jag tyckte att det var ett väldigt märkligt val att sätta mig på Vera, men samtidigt så tänkte jag att det kanske fanns nån poäng med det också. Jag är ju i alla fall extremt mjuk som ryttare nu när jag inte har några muskler...

Det som var nytt med Vera var i alla fall att man inte fick göra iordning henne i boxen längre. Men spolspiltorna var upptagna, och jag försökte jaga runt efter nån lösning, så tillslut var det bara 10-15 minuter kvar till lektion när jag fick möjlighet att börja fixa till henne. Jag har i alla fall från tidigare lärt mig att det inte är nån idé att bli arg på Vera, för då tvärlåser hon sig. Så även om hon ser livsfarlig ut så är det bara att vara lugn och mjuk. Och hon verkar egentligen inte vilja något illa för hon står mest och hugger sig själv, till och med så att hela hennes bringa var full av gamla märken. Hon verkar vara extra känslig där hon är rakad, så jag försökte att damma av henne bara det värsta - med händerna i första hand och borsten i andra hand - och vara snabb och mjuk vid iordningfixandet.

Min mjuka sinnesstämning låg kvar hela passet. Jag har verkligen skruvat ner mina förväntningar och har inga krav alls på prestation, nu efter olyckan. Jag har ju liksom inga muskler!... Jag sa till Vera att hon kunde vara lugn, för vi skulle bara jogga runt lite okomplicerat. Och faktiskt så slappnade hon ganska snabbt av, åtminstone från det überspända läget till bara ett halvspänt. Ridläraren hade sagt innan lektionen att hon tänkte sätta på en snodd på Vera för att underlätta för min arm, men någon snodd behövdes aldrig. Vera gick i en låg och fri form mesta delen av lektionen, så någon stjärnkikare var det inte tal om.

Vera är rädd om sin högra mungipa och biter sig gärna fast i högra tygeln, så den är det ingen idé att jobba för mycket med i början. Och min vänsterarm har som sagt inga muskler. Jag kände att jag hade behövt fånga upp henne lite mer på vänster, då hade vi nog kunnat få en riktigt fin form. Några enstaka gånger tog jag i allt jag hade med vänsterarmen (vilket inte är mycket ) och lyckades fånga upp henne mer där, och då fick jag även kontakt med hennes högra sida och hon blev mjuk och rund i formen. Men det var tyvärr mer än min arm orkade med, så jag var tvungen att släppa det läget.

Vera var i alla fall pigg och trevlig under det spända, och jag tyckte att det kändes som att hon ville väl och ville försöka. Hon hade dessutom fått en ny sadel – en syntetdressyr. Den var UNDERBAR! Varför har inte alla hästar en sån?!? Lätt att lägga på och ljuvlig att sitta i – mjuk och skön!
Det var faktiskt ett trevligt pass trots allt. Lite synd bara att jag inte kunde fånga upp henne mer, men jag var glad och nöjd över att hon var någorlunda avslappnad.

När jag gick in med henne i stallet igen efter lektionen så tog jag det lugnt och lät henne stanna och titta på och utforska grejer. Och hon var jättesöt! Stack bl.a. in halsen i varje tom box vi gick förbi och stod och snusade där ett tag, som att hon ”kollade inredningen” i sina kompisars bostäder! Man kunde nästan se hur hon funderade över: ”undrar hur det skulle kännas att bo här?” Sötvera!