Det är en sak som jag tycker är väldigt fascinerande med ridningen nu! Det är ju så att min skadade arm fortfarande är väldigt svag och lite dysfunktionell. Jag fick för mig att jag måste rida på ”specialhästar” pga det, dvs hästar som Dell som är känsliga och lättsamma och kan ridas med små hjälper. Men så fick jag rida Ägrim några gånger, och konstigt nog fanns det inga tendenser alls hos honom att hänga sig på i min hand – vilket han definitivt har gjort många gånger förut. Inte ens Vera stretade ju emot handen när jag red henne. Och den här veckan stod jag uppskriven på Sahara. Sahara är ett stort, tungt, sävligt och kraftigt fuxsto, och inte direkt en häst som jag skulle tänka på som en häst som går att rida med små och svaga hjälper...
Men återigen blev jag väldigt positivt överraskad! Jag KAN ju inte ta i tygeln och hålla den som jag brukar, har inte alls den kraften i armen, och det måste hästarna känna. Jag kan hålla armen på plats, handen buren och sluten runt tygeln och jag kan krama och leka med fingrarna runt tygeln. Men inte ”hålla emot” nånting. Men det märkliga är att det funkar faktiskt jättebra ändå!
Jag måste lägga väldigt mycket fokus på att rida med säte och bål, magmusklerna får sig en körare varje gång jag rider en lektion, och istället för att tänka på att jag har en hand så måste jag hela tiden koncentrera mig på att fånga upp med säte och försöka rida för att centrera hästen runt min egen centerpelare, som måste vara väldigt stabil.
Och hästarna köper det!
Precis som Ägrim så köpte Sahara min hand rakt av, och hade ett väldigt lätt och fint stöd i munnen.
Väldigt intressant och fascinerande!
Jag upplevde det visserligen som lite svårare att försöka korta upp henne i formen och lyfta upp henne från bogarna, där hon gärna vill hamna, utan att kunna använda mina händer. Men visst hade jag möjlighet att påverka henne i den riktningen ändå, med halvhalter, halvhalter, halvhalter och handens position. Det blir ju en väldigt ”teknisk” ridning på nåt vis. Men det känns som att det är grymt nyttigt för mig att ha den här förutsättningen! På ett sätt upptäcker jag nya vyer i ridningen, och jag måste säga att jag gillar den här ridningen bättre. Nu upplever jag mig i vanliga fall inte som en person som drar i tygeln eller är särskilt hård i handen, men tydligen har jag ändå använt tygeln på ett sätt i min ridning som jag inte kan göra nu.
Och det är faktiskt riktigt roligt att utforska!
En väldigt ledsam sak jag fick höra var dock att Cash - en av ridskolans yngre och finare hästar (i den mån man nu kan säga att en häst är ”finare” än en annan, men han var både trevlig att ha att göra med och hade en bra kompetens i både dressyr och hoppning) hade varit tvungen att tas bort tidigare på dagen, på grund av nån jätteovanlig sjukdom som veterinärerna bara hade läst om i böcker förut... Det är så orättvist! Kan inte låta bli att bli ledsen och berörd, trots att jag aldrig hann rida honom särskilt många gånger. Jag hoppade honom några gånger och gillade honom jättemycket i både dressyr och hoppning, det lilla jag hann uppleva. Och nu är han bara borta. Det är så sorgligt! Fina fina hästen!
Min skadade arm har verkligen backat i tillfriskningsprocessen. Helt uppenbart har kortisonet slutat att verka, och axeln värker och är motsträvig och jag får allt svårare att lyfta armen rakt upp. Försöker jag styrketräna så blir det bara värre och gör ondare, så jag kommer inte direkt nån vart med styrketräningen av armen och axeln. Jag MÅSTE bli av med inflammationen i axelleden, annars kommer jag aldrig komma vidare. Ugh, måste nog kontakta min akupunktör trots allt, även om jag inte alls är pigg på idén att leka nåldyna igen och lägga typ hela lönen på behandlingar... Akupunktur har ju hjälpt mig med suspekta saker förut, och det är nog den effektivaste behandlingsform jag känner till för mina diverse besvär. Men tyvärr också en av dom obehagligaste... Men i det här läget känns det som att det åtminstone är värt ett försök.
För att avsluta lite mer positivt så var det roligt att höra min favoritridlärare prata om ridskoleridning i ridpodden på SR, så jag måste bara få länka in den. Har ni en halvtimme över så lyssna gärna. Jag tycker att det är roligt att ridskoleridningen belyses på ett positivt sätt och med stolthet, och inte bara att ridskolehästar skulle vara ök som det är synd om och att ridskoleryttare skulle vara ett andra klassens hästfolk, vilket är en attityd som till och med jag har känt av ibland... (jag skriver ”till och med jag” för att jag vanligtvis inte rör mig i hästkretsar och umgås med hästfolk, så jag brukar inte ”drabbas” särskilt mycket av interna åsikter)
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/847960?programid=4710
Men återigen blev jag väldigt positivt överraskad! Jag KAN ju inte ta i tygeln och hålla den som jag brukar, har inte alls den kraften i armen, och det måste hästarna känna. Jag kan hålla armen på plats, handen buren och sluten runt tygeln och jag kan krama och leka med fingrarna runt tygeln. Men inte ”hålla emot” nånting. Men det märkliga är att det funkar faktiskt jättebra ändå!
Jag måste lägga väldigt mycket fokus på att rida med säte och bål, magmusklerna får sig en körare varje gång jag rider en lektion, och istället för att tänka på att jag har en hand så måste jag hela tiden koncentrera mig på att fånga upp med säte och försöka rida för att centrera hästen runt min egen centerpelare, som måste vara väldigt stabil.
Och hästarna köper det!
Precis som Ägrim så köpte Sahara min hand rakt av, och hade ett väldigt lätt och fint stöd i munnen.
Väldigt intressant och fascinerande!
Jag upplevde det visserligen som lite svårare att försöka korta upp henne i formen och lyfta upp henne från bogarna, där hon gärna vill hamna, utan att kunna använda mina händer. Men visst hade jag möjlighet att påverka henne i den riktningen ändå, med halvhalter, halvhalter, halvhalter och handens position. Det blir ju en väldigt ”teknisk” ridning på nåt vis. Men det känns som att det är grymt nyttigt för mig att ha den här förutsättningen! På ett sätt upptäcker jag nya vyer i ridningen, och jag måste säga att jag gillar den här ridningen bättre. Nu upplever jag mig i vanliga fall inte som en person som drar i tygeln eller är särskilt hård i handen, men tydligen har jag ändå använt tygeln på ett sätt i min ridning som jag inte kan göra nu.
Och det är faktiskt riktigt roligt att utforska!
En väldigt ledsam sak jag fick höra var dock att Cash - en av ridskolans yngre och finare hästar (i den mån man nu kan säga att en häst är ”finare” än en annan, men han var både trevlig att ha att göra med och hade en bra kompetens i både dressyr och hoppning) hade varit tvungen att tas bort tidigare på dagen, på grund av nån jätteovanlig sjukdom som veterinärerna bara hade läst om i böcker förut... Det är så orättvist! Kan inte låta bli att bli ledsen och berörd, trots att jag aldrig hann rida honom särskilt många gånger. Jag hoppade honom några gånger och gillade honom jättemycket i både dressyr och hoppning, det lilla jag hann uppleva. Och nu är han bara borta. Det är så sorgligt!
Fina fina hästen! Min skadade arm har verkligen backat i tillfriskningsprocessen. Helt uppenbart har kortisonet slutat att verka, och axeln värker och är motsträvig och jag får allt svårare att lyfta armen rakt upp. Försöker jag styrketräna så blir det bara värre och gör ondare, så jag kommer inte direkt nån vart med styrketräningen av armen och axeln. Jag MÅSTE bli av med inflammationen i axelleden, annars kommer jag aldrig komma vidare. Ugh, måste nog kontakta min akupunktör trots allt, även om jag inte alls är pigg på idén att leka nåldyna igen och lägga typ hela lönen på behandlingar...
Akupunktur har ju hjälpt mig med suspekta saker förut, och det är nog den effektivaste behandlingsform jag känner till för mina diverse besvär. Men tyvärr också en av dom obehagligaste... Men i det här läget känns det som att det åtminstone är värt ett försök.För att avsluta lite mer positivt så var det roligt att höra min favoritridlärare prata om ridskoleridning i ridpodden på SR, så jag måste bara få länka in den. Har ni en halvtimme över så lyssna gärna. Jag tycker att det är roligt att ridskoleridningen belyses på ett positivt sätt och med stolthet, och inte bara att ridskolehästar skulle vara ök som det är synd om och att ridskoleryttare skulle vara ett andra klassens hästfolk, vilket är en attityd som till och med jag har känt av ibland... (jag skriver ”till och med jag” för att jag vanligtvis inte rör mig i hästkretsar och umgås med hästfolk, så jag brukar inte ”drabbas” särskilt mycket av interna åsikter)
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/847960?programid=4710
