Ridlektion och en läst bok

Bara en enda ridlektion denna vecka också, och jag vet att det är bra för min arm men det känns lite futtigt... Nästa vecka är jag dock inbokad på två lektioner igen!
Jag var inte alls missnöjd med hästvalet som stod på mig denna vecka, men en av dom andra eleverna ville hemskt gärna byta häst så då hamnade jag på fina Dell. Min gamla kärlek, kantiga fullblodskorsning och vita springare! Mycket bra val för min arm dessutom, eftersom han är så himla lätt och fin i munnen.

Jag fick en ingivelse och tog med mig spö upp på honom. Han kan bli spänd bara av att man håller ett spö i handen, och grejen med honom är att han kan bli spänd i ryggen och väldigt kort – hög hals, knäcka av i nacken och trippa fram med korta steg och trummande ben. Han är lite stötig att sitta på också och när han var yngre var han pigg, så jag misstänker också att folk gärna har lockats att dra ihop honom för att ta ner farten på honom. Sen har han lärt sig det och går gärna självmant i det läget. Men vad jag vill med Dell är först och främst att han ska börja röra sig genom hela kroppen och ta för sig i stegen, och att få fram halsen på honom i lite mer rundning, för att sedan i det läget kunna fånga upp honom och få en samling där jag bibehåller hans runda hals och rörelse i kroppen. Så det var dagens mål.

Det funkade bra med att bara hålla i spöet. Det kändes som att jag fick igång mer rörelse i kroppen på honom – mer än bara de trummande benen – och han tog för sig framåt och till och med flåsade och blev svettig. Och han kom fint in i handen på mig med lätt stöd och bibehållen rundning på halsen – inte någon ”nackknäck” – och jag kunde även korta upp honom lite i det läget. Men det var inte helt gratis utan jag fick jobba lite för att bibehålla honom i mitt önskade läge, även om han generellt är en väldigt lättsam och okomplicerad häst. Det var i alla fall väldigt roligt och jag var mycket nöjd, trivs ju så himla bra på Dell! Mycket roligt – tummen upp!!

Jag har precis lyssnat klart på en bok som fick mig att fundera en hel del. Boken var Havrefarsan av Leffe Delo. Jag tyckte att boken var rolig och gripande men tung. En kille som växt upp med väldigt trasiga föräldrar får en trasig men hästintresserad dotter och skriver en utlämnande självbiografi. Strul strul.
Och jag kan inte låta bli att fundera på flera saker. Det ena är att det är så hårt inpräntat i mig att man ska skämmas för trasighet och trassel, inte låtsas om att det finns, för det FÅR helt enkelt inte finnas (jaha, men det finns ju?). Och eftersom min egen livsstig inte alltid varit helt jämnt asfalterad alla gånger så har jag dragits med ett paket självförakt, och haft en känsla av att jag inte kan låtsas om mina egna erfarenheter och åsikter, för dom är för fula för att få finnas... Men varje gång jag hör någon stå för sin trasiga och trassliga livsstig så får jag en underlig känsla inombords – någon slags lättnad och lockelse att acceptera att jag faktiskt hade det trassligt när jag var ung. Det existerade faktiskt och är en del av mig och mina erfarenheter, och det FÅR finnas!
(eller?...)

Sen funderar jag på det här med gränser. Jag tycker att det är mycket i boken som i min värld är helt oacceptabelt. Det är oacceptabelt hur Leffe hade det som liten, det är oacceptabelt att människor får bete sig så mot ett barn, det är oacceptabelt hur Leffes dotter har det i skolan, det är oacceptabelt hur dotterns mamma agerar, och det är oacceptabelt hur dottern agerar. Men i deras värld låter dom det bara hända, utan att göra något direkt åt det. ”Jaha, nu är det såhär, usch vad livet suger”...

Jag kan i och för sig förstå att det är svårt att sätta gränser när man aldrig själv fått lära sig gränsdragning. Och jag kan definitivt instämma i att det är både smärtsamt och skitsvårt att sätta gränser och dessutom se till att dom efterlevs. Och att som förälder förmå att sätta gränser mot sina barn verkar vara ett helt eget kapitel, eller kanske en helt egen bok - eller varför inte ett helt eget uppslagsverk?... Jag vet att jag som barnlös egentligen inte får ha åsikter i ämnet, men grejen är att jag pratar med vänner som har egna barn och som också tycker att det är viktigt med gränser och som tycker att ”gränslösa” föräldrar är hopplösa. Och om jag jämför mina föräldravänner som är strikta i sin gränsdragning med dom föräldravänner som INTE vill/kan sätta gränser mot sina barn, så är ju barnen till den första gruppen i alla fall extremt mycket trevligare att som utomstående umgås med!!

I många av dom kurser i personlig utveckling som jag gått så tjatas det mycket om gränser. Och jag misstänker att det är ett viktigt ämne att kunna hantera. Världen och våra liv ligger i våra händer, och det är dom gränser vi sätter för vad som är OK och inte som formar vår värld. Det är vad vi accepterar och inte accepterar som har stor betydelse för vilka situationer vi hamnar i och hur våra liv ser ut. Om jag inte accepterar mindre än att bo vid havet och ha ett jobb som jag älskar, så kanske jag får offra en hel del på vägen, men tillslut är det ju faktiskt möjligt att jag hamnar där! Vilket jag definitivt inte hade gjort om jag uppgivet hade stannat kvar på ett skitjobb och i en förortslägenhet, och bara gillat läget utan protester...

Men samtidigt upplever jag ett motstånd mot gränsdragningar, som inte bara bygger på att det är ”jobbigt” utan det känns som om det dessutom anses lite ”fult” att dra gränser. Kanske upplever jag det så för att mina egna gränser rent generellt verkar vara mycket striktare än samhällets i allmänhet? Jag ser mycket i samhället som jag tycker är oacceptabelt och jag förstår inte alltid varför vi tillåter saker och ting hända och bli som dom blir. Jag tycker i många lägen att det är viktigare att sätta ner foten och dra en gräns, än att till varje pris försöka undvika att någon kanske skulle råka känna sig kränkt... Jag kan inte se att en gränslös värld är ett alternativ, för då far människor illa!

Men OK, jag vet också att gränsdragning är svårt. Och var går egentligen gränsen mellan det som jag med jävlaranamma och mod kan förändra, och det som jag i slutändan måste acceptera som det är? Finns det en sån gräns, eller sätter vi den själva?...

I boken beskriver Leffe sin dotter med stor kärlek, och jag fattar att det är förbannat jobbigt att vara tonåring och förbannat jobbigt att vara tonårsförälder, och att man ibland går vilse i jobbigheten och gör dumma saker, och att man som tonårsförälder på nåt sätt MÅSTE förlåta och älska sitt barn ändå. Men dottern beter sig på ett sätt som definitivt passerar min gräns för vad som är acceptabelt, och i mina ögon låter hon som en totalt opålitlig psykopatbitch som sätter dit sin farsa på ett riktigt lågt sätt, trots att han försöker göra så mycket han kan för henne. Och det är också lite fascinerande! Här skriver han en utlämnande bok om sig själv och sin dotter, och det är verkliga personer som är hur lätta som helst att spåra upp och ha koll på, och så har han genom att skriva den här boken liksom huggit i sten att hon är en person som är så störd att hon inte drar sig för att svika dom som älskar henne mest med dom allra lägsta metoder. Jag menar vem kommer någonsin att våga lita på henne i framtiden?? Eller är det så att en bok inte spelar någon roll? Att läsarna av boken kanske konstaterar att ”jamen den där bruden verkar ju emotionellt störd”, men att det inte kommer påverka hennes verklighet ett minsta dugg i det stora hela?

När folk beter sig väldigt illa brukar jag tänka att ”om du i framtiden söker jobb på något ställe där jag jobbar, så kommer jag definitivt att se till att du inte får jobbet!”... För man kan ju faktiskt aldrig veta. Kanske tänker man att det inte spelar någon roll att man beter sig illa, för man kommer undan med det. Men vips så kanske man nån gång i livet stöter ihop med någon från sitt förflutna i en situation där man verkligen hade behövt ligga på plus...

Well well, nu springer tankarna iväg med mig. Slutsatsen var i alla fall att jag hade en bra stund med boken, och tyckte att det var tråkigt att den var slut. Språket var inte konventionellt, och det tyckte jag var uppfriskande. Och sen är det ju alltid roligt att bli lite runtknuffad i sina sippa förutfattade meningar också, och vidga sina vyer till en annan verklighet bortom sin egen...