Det första jag tänkte var att är det inte konstigt att dom hästar man inte gillar – dom måste man rida flera gånger?! Får man en häst man trivs på då får man minsann bara rida den en gång. Men när man får en häst som inte är så himla kul, då ska man minsann harva på den flera veckor i sträck...
Jag stod alltså uppskriven på den stora trötta mörkbruna herr W igen. När jag kom till stallet så stod hans skötare i boxen och borstade på honom. Han var bra lerinpackad över hela kroppen, så jag gick in och hjälpte till att borsta. Och det märktes att W reagerade starkt på min energi. Hans skötare verkade vara en klok och vettig tjej som var mjuk och inkännande mot hästen, och det var ett ödmjukt lugn i boxen innan jag kom. Själv var jag nog ganska uppe i varv och på lite sprudlande humör, så jag var nog ganska intensiv i min energi... När jag stormade in i boxen så började W stirra upp sig och snurra runt i boxen och ville inte alls att jag skulle borsta på honom.
Skötartjejen försökte tala och bete sig lugnande mot W för att stilla hans oro, och egentligen måste jag hålla med om att jag tyckte att hon agerade rätt. Men jag hade inte riktigt tid med det, utan jag struntade lite i hans oro och följde bara lugnt men envist efter honom och fortsatte mitt borstande på honom, trots att han började vandra runt i boxen och försökte komma bort från mig. Efter ett tag så ”gav han sig” och fann sig i min närvaro och borstning och stannade upp. På ett sätt så tänkte jag att det kanske kunde vara positivt att han stirrade upp sig lite, för då kanske han skulle ha lite mer energi till ridpasset...
Och jag måste nog motvilligt erkänna att det faktiskt var ganska bra att jag fick sitta på W en gång till. Jag vet tyvärr inte riktigt vad det var jag gjorde annorlunda, men jag var åtminstone lite mer beredd på att han var extremt trög och var väldigt på honom redan från början (och så hade jag ju råkat stressa upp honom redan i boxen...). Och det gick enormt mycket bättre den här gången. Det var till och med riktigt roligt!
Jag var på på på på hela tiden, slet och jobbade och försökte vara intensiv och bestämd. Försökte hålla upp huvudet på honom (han ville bra gärna dyka ner framåt) och försökte aktivera och hålla så hög fart som möjligt. Lektionens övning var slutor längs diagonalen, och i högervarvet gick det riktigt bra. I västervarvet var han en annan häst, där fick jag aldrig riktigt igenom ställningen ens... ”Hyfsat” oliksidig med andra ord. Men jag levde på högervarven, och mot slutet av lektionen så både rörde han sig av sig själv och kom upp lite med hals och huvud självmant, kortade upp sig, fick en riktigt trevlig form och jag kunde till och med skjuta på honom och öka traven utan problem. I galoppen var han jättetrevlig, där satt jag bara och gledred (åtminstone i högervarv).
Det kändes så himla roligt och jag kände mig enormt nöjd med mig själv, som ju faktiskt kunde rida honom trots allt... Jämfört med förra veckans katastrof... Av någon anledning hade han respekt för mina hjälper den här gången (det hade han inte överhuvudtaget sist).
Kändes riktigt gôtt i hela kroppen efteråt!
Jag stod alltså uppskriven på den stora trötta mörkbruna herr W igen. När jag kom till stallet så stod hans skötare i boxen och borstade på honom. Han var bra lerinpackad över hela kroppen, så jag gick in och hjälpte till att borsta. Och det märktes att W reagerade starkt på min energi. Hans skötare verkade vara en klok och vettig tjej som var mjuk och inkännande mot hästen, och det var ett ödmjukt lugn i boxen innan jag kom. Själv var jag nog ganska uppe i varv och på lite sprudlande humör, så jag var nog ganska intensiv i min energi... När jag stormade in i boxen så började W stirra upp sig och snurra runt i boxen och ville inte alls att jag skulle borsta på honom.
Skötartjejen försökte tala och bete sig lugnande mot W för att stilla hans oro, och egentligen måste jag hålla med om att jag tyckte att hon agerade rätt. Men jag hade inte riktigt tid med det, utan jag struntade lite i hans oro och följde bara lugnt men envist efter honom och fortsatte mitt borstande på honom, trots att han började vandra runt i boxen och försökte komma bort från mig. Efter ett tag så ”gav han sig” och fann sig i min närvaro och borstning och stannade upp. På ett sätt så tänkte jag att det kanske kunde vara positivt att han stirrade upp sig lite, för då kanske han skulle ha lite mer energi till ridpasset...
Och jag måste nog motvilligt erkänna att det faktiskt var ganska bra att jag fick sitta på W en gång till. Jag vet tyvärr inte riktigt vad det var jag gjorde annorlunda, men jag var åtminstone lite mer beredd på att han var extremt trög och var väldigt på honom redan från början (och så hade jag ju råkat stressa upp honom redan i boxen...). Och det gick enormt mycket bättre den här gången. Det var till och med riktigt roligt!
Jag var på på på på hela tiden, slet och jobbade och försökte vara intensiv och bestämd. Försökte hålla upp huvudet på honom (han ville bra gärna dyka ner framåt) och försökte aktivera och hålla så hög fart som möjligt. Lektionens övning var slutor längs diagonalen, och i högervarvet gick det riktigt bra. I västervarvet var han en annan häst, där fick jag aldrig riktigt igenom ställningen ens... ”Hyfsat” oliksidig med andra ord. Men jag levde på högervarven, och mot slutet av lektionen så både rörde han sig av sig själv och kom upp lite med hals och huvud självmant, kortade upp sig, fick en riktigt trevlig form och jag kunde till och med skjuta på honom och öka traven utan problem. I galoppen var han jättetrevlig, där satt jag bara och gledred (åtminstone i högervarv).
Det kändes så himla roligt och jag kände mig enormt nöjd med mig själv, som ju faktiskt kunde rida honom trots allt... Jämfört med förra veckans katastrof... Av någon anledning hade han respekt för mina hjälper den här gången (det hade han inte överhuvudtaget sist).
Kändes riktigt gôtt i hela kroppen efteråt!
