X
Xistens
Jag är en 23-årig tjej som blev hästfrälst vid tre års ålder när jag blev omkringledd på en alldeles för stor fjording 
När jag var fem började jag på min första ridskola och sen dess har jag ridit på lite olika ridskolor med både klassisk inriktning och islandshästinriktning. Jag har också varit på många ridläger.
Hästarna och ridningen har många gånger varit det bästa som funnits, men lika många gånger har det också varit det absolut värsta som funnits.
När jag red klassisk ridning hade jag alltid problem med sitsen, jag kunde inte behålla benen bakom sadelgjorden eftersom de automatiskt åkte framåt och jag kunde definitivt inte ha benen bakom sadelgjorden samtidigt som jag skulle ha armarna intill kroppen och böja på armbågarna. Dessutom var de korta stiglädrena som användes i klassisk ridning obehagliga då de gjorde att jag fick svårt att hålla balansen.
Även hoppningen i den klassiska ridningen var en skräckupplevelse för mig. Det var roligt så länge hindren stod på en raksträcka och inte var mer än typ 40 cm höga, men så fort det kom till att hoppa bana och/eller högre hinder så var jag fullständigt livrädd. Även om jag höll mig i manen under alla år så tappade jag ändå balansen och framför allt kunde jag inte planera mina svängar eller bedöma avstånden mellan hindren, något som ofta resulterade i att hästen vägrade eller sprang vid sidan om. Ridlärarna skällde på mig och jag grät. Jag fick höra att jag skulle "skärpa mig" och "koncentrera mig", men jag gjorde ju det. Jag var koncentrerad som aldrig förr men jag klarade inte av att hålla balansen och jag var totalt oförmögen att bedöma avstånden och planera mina svängar.
Islandshästridningen var bättre på flera sätt; inga hopplektioner utan mest hoppning över små stockar i skogen och framför allt längre stigläder som gjorde det lättare för mig att sitta någorlunda rätt i sadeln, vilket i sin tur underlättade mycket i ridningen. Positivt här var även den enkla utrustningen; tvådelade träns och inga hjälptyglar eller andra extragrejer som oftast fanns med i bilden på de klassiska ridskolorna. Jag kunde nämligen inte få på dessa, och hur många år jag än hade ridit så såg jag inte när jag gjort fel. År efter år fick jag be om hjälp med träns, hjälptyglar och benskydd när mina ridkamrater för länge sedan lärt sig och nu var de som hjälpte andra. Ibland trodde jag att jag hade satt en martingal eller ett par benskydd korrekt och kände mig stolt, men så fort vi kom in i manegen fick ridläraren göra om hela proceduren eftersom jag lik förbannat hade gjort fel.
I islandshästvärlden var nog det värsta de avancerade exemtäckena som ofta skulle på, framför allt på sommaren. Under de tio år jag höll på med islandshästar lärde jag mig inte att sätta på ett exemtäcke och jag kunde absolut inte se hur täcket skulle sitta. Det spelade ingen roll hur många gånger någon annan än visade, jag misslyckades iallafall.
Oavsett vilken typ av ridning jag ägnade mig åt så hade jag alltid problem med att hämta hästen i hagen. Att öppna stängslet kunde ta en kvart, jag fick liksom inte till det och fick jag väl till det så var det inte ovanligt att jag tappade trådarna, snubblade på dem eller råkade göra så att en stackars häst fick sig en elstöt. Att stänga stängslet efter mig med en häst i ena handen var ett gissel år efter år, jag hade ont i magen varenda gång jag skulle hämta en häst i hagen och inte sällan var jag gråtfärdig.
Under de 16 år jag höll på med hästar hann det bli många utskällningar om att jag måste "lyssna", "skärpa mig", "koncentrera mig" och många kommenterar om att "nu har du ridit så länge, nu får du snart lära dig" osv. Jag försökte alltid förklara att "jag gör verkligen så gott jag kan", men det var det ingen som trodde på.
På alla ridläger var jag sist ut ur stallet och trots att jag flera gånger var den som hade i särklass mest häst- och ridvana var det jag som behövde hjälp att få på utrustningen och det var jag som fördröjde uteritterna för att ridläraren var tvungen att rätta till allt jag gjort fel.
Efter sisådär en tio, elva år i hästvärlden började jag på allvar tro att jag var dum, att jag var mindre intelligent än andra. Jag kom ju aldrig någonstans.
För tre år sedan, när jag var 20 år, bestämde jag mig för att hästar nog inte var min grej ändå, och slutade. Vid det laget hade jag fått upp ögonen för teatern och den kom att bli min nya passion. Men jag slutade aldrig att tänka på hästarna och jag kände hela tiden suget efter en riktigt lång galopp i skogen en ljummen sommardag.
Mina problem med att göra praktiska saker ställer till bekymmer för mig även i andra situationer och nyligen fick jag reda på att jag troligtvis har dyspraxi (jag ska göra en noggrannare psykologutredning), ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Detta har ingenting med intelligensen att göra utan innebär att man har svårt med motoriken, koordinationen och att kontrollera sin kropp. Detta förklarar så otroligt mycket. Det förklarar varför jag inte kunde sitta korrekt i sadeln, varför hoppning var en skräckupplevelse, varför täcken och benskydd var ett gissel och varför jag inte såg när jag gjorde fel. Jag har fått veta att jag inte alls är dum, jag har bara ett funktionshinder.
Jag skulle så gärna vilja rida igen men jag är osäker på om det är en bra idé. Jag känner att jag isåfall måste hitta en ridskola eller annat stall där det finns förståelse för mitt funktionshinder, där ingen skäller ut mig eller idiotförklarar mig när jag gör fel. Jag behöver hitta ett stall där jag får hjälp med utrustningen, alternativt att det är okej att det tar lång tid och där man har överseende med att jag har svårt att sitta korrekt, att jag lär mig långsamt osv. Självklart vill jag kunna sitta rätt, kunna hantera täcken, benskydd, sadla och tränsa i normal takt etc., men jag vet inte ännu om mitt funktionshinder (som troligtvis är av en svårare variant) ger mig dessa förutsättningar.
Vad tycker ni? Är det en bra idé att försöka närma mig hästar och ridning igen? Och är det isåfall någon som vet ett bra stall (inriktning spelar inte så stor roll) i Stockholmsområdet där det skulle kunna finnas förståelse för mitt funktionshinder och där jag kan få extra hjälp med det som är svårt? Jag är tacksam för alla tips
När jag var fem började jag på min första ridskola och sen dess har jag ridit på lite olika ridskolor med både klassisk inriktning och islandshästinriktning. Jag har också varit på många ridläger.Hästarna och ridningen har många gånger varit det bästa som funnits, men lika många gånger har det också varit det absolut värsta som funnits.
När jag red klassisk ridning hade jag alltid problem med sitsen, jag kunde inte behålla benen bakom sadelgjorden eftersom de automatiskt åkte framåt och jag kunde definitivt inte ha benen bakom sadelgjorden samtidigt som jag skulle ha armarna intill kroppen och böja på armbågarna. Dessutom var de korta stiglädrena som användes i klassisk ridning obehagliga då de gjorde att jag fick svårt att hålla balansen.
Även hoppningen i den klassiska ridningen var en skräckupplevelse för mig. Det var roligt så länge hindren stod på en raksträcka och inte var mer än typ 40 cm höga, men så fort det kom till att hoppa bana och/eller högre hinder så var jag fullständigt livrädd. Även om jag höll mig i manen under alla år så tappade jag ändå balansen och framför allt kunde jag inte planera mina svängar eller bedöma avstånden mellan hindren, något som ofta resulterade i att hästen vägrade eller sprang vid sidan om. Ridlärarna skällde på mig och jag grät. Jag fick höra att jag skulle "skärpa mig" och "koncentrera mig", men jag gjorde ju det. Jag var koncentrerad som aldrig förr men jag klarade inte av att hålla balansen och jag var totalt oförmögen att bedöma avstånden och planera mina svängar.
Islandshästridningen var bättre på flera sätt; inga hopplektioner utan mest hoppning över små stockar i skogen och framför allt längre stigläder som gjorde det lättare för mig att sitta någorlunda rätt i sadeln, vilket i sin tur underlättade mycket i ridningen. Positivt här var även den enkla utrustningen; tvådelade träns och inga hjälptyglar eller andra extragrejer som oftast fanns med i bilden på de klassiska ridskolorna. Jag kunde nämligen inte få på dessa, och hur många år jag än hade ridit så såg jag inte när jag gjort fel. År efter år fick jag be om hjälp med träns, hjälptyglar och benskydd när mina ridkamrater för länge sedan lärt sig och nu var de som hjälpte andra. Ibland trodde jag att jag hade satt en martingal eller ett par benskydd korrekt och kände mig stolt, men så fort vi kom in i manegen fick ridläraren göra om hela proceduren eftersom jag lik förbannat hade gjort fel.
I islandshästvärlden var nog det värsta de avancerade exemtäckena som ofta skulle på, framför allt på sommaren. Under de tio år jag höll på med islandshästar lärde jag mig inte att sätta på ett exemtäcke och jag kunde absolut inte se hur täcket skulle sitta. Det spelade ingen roll hur många gånger någon annan än visade, jag misslyckades iallafall.
Oavsett vilken typ av ridning jag ägnade mig åt så hade jag alltid problem med att hämta hästen i hagen. Att öppna stängslet kunde ta en kvart, jag fick liksom inte till det och fick jag väl till det så var det inte ovanligt att jag tappade trådarna, snubblade på dem eller råkade göra så att en stackars häst fick sig en elstöt. Att stänga stängslet efter mig med en häst i ena handen var ett gissel år efter år, jag hade ont i magen varenda gång jag skulle hämta en häst i hagen och inte sällan var jag gråtfärdig.
Under de 16 år jag höll på med hästar hann det bli många utskällningar om att jag måste "lyssna", "skärpa mig", "koncentrera mig" och många kommenterar om att "nu har du ridit så länge, nu får du snart lära dig" osv. Jag försökte alltid förklara att "jag gör verkligen så gott jag kan", men det var det ingen som trodde på.
På alla ridläger var jag sist ut ur stallet och trots att jag flera gånger var den som hade i särklass mest häst- och ridvana var det jag som behövde hjälp att få på utrustningen och det var jag som fördröjde uteritterna för att ridläraren var tvungen att rätta till allt jag gjort fel.
Efter sisådär en tio, elva år i hästvärlden började jag på allvar tro att jag var dum, att jag var mindre intelligent än andra. Jag kom ju aldrig någonstans.
För tre år sedan, när jag var 20 år, bestämde jag mig för att hästar nog inte var min grej ändå, och slutade. Vid det laget hade jag fått upp ögonen för teatern och den kom att bli min nya passion. Men jag slutade aldrig att tänka på hästarna och jag kände hela tiden suget efter en riktigt lång galopp i skogen en ljummen sommardag.
Mina problem med att göra praktiska saker ställer till bekymmer för mig även i andra situationer och nyligen fick jag reda på att jag troligtvis har dyspraxi (jag ska göra en noggrannare psykologutredning), ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Detta har ingenting med intelligensen att göra utan innebär att man har svårt med motoriken, koordinationen och att kontrollera sin kropp. Detta förklarar så otroligt mycket. Det förklarar varför jag inte kunde sitta korrekt i sadeln, varför hoppning var en skräckupplevelse, varför täcken och benskydd var ett gissel och varför jag inte såg när jag gjorde fel. Jag har fått veta att jag inte alls är dum, jag har bara ett funktionshinder.
Jag skulle så gärna vilja rida igen men jag är osäker på om det är en bra idé. Jag känner att jag isåfall måste hitta en ridskola eller annat stall där det finns förståelse för mitt funktionshinder, där ingen skäller ut mig eller idiotförklarar mig när jag gör fel. Jag behöver hitta ett stall där jag får hjälp med utrustningen, alternativt att det är okej att det tar lång tid och där man har överseende med att jag har svårt att sitta korrekt, att jag lär mig långsamt osv. Självklart vill jag kunna sitta rätt, kunna hantera täcken, benskydd, sadla och tränsa i normal takt etc., men jag vet inte ännu om mitt funktionshinder (som troligtvis är av en svårare variant) ger mig dessa förutsättningar.
Vad tycker ni? Är det en bra idé att försöka närma mig hästar och ridning igen? Och är det isåfall någon som vet ett bra stall (inriktning spelar inte så stor roll) i Stockholmsområdet där det skulle kunna finnas förståelse för mitt funktionshinder och där jag kan få extra hjälp med det som är svårt? Jag är tacksam för alla tips
