restriktionerna väck!

[Masqueradee]

Oj, det tror inte jag. Jag tror inte du fattar hur mycket vabb vissa har.

Eh... Jo det har jag visst det. Har en kollega som efter nyår har jobbat... Kanske fem-sju dagar? En annan har jobbat i tre veckor på avdelningen, varit borta fyra dagar. Så jo, vabb och sjukdom vet jag mycket väl hur mycket folk har.

 

[jeennnnyy]

Eh... Jo det har jag visst det. Har en kollega som efter nyår har jobbat... Kanske fem-sju dagar? En annan har jobbat i tre veckor på avdelningen, varit borta fyra dagar. Så jo, vabb och sjukdom vet jag mycket väl hur mycket folk har.

Men hur ska man göra om personen har en nyckelroll och ingen annan lätt kan ta över personens jobb. Är det inte bättre att samarbeta lite för att göra det bästa av situationen? Jag tycker själv kanske min chef räknar lite för mycket med att jag alltid jobbar även med sjuka barn. Men det är säkert självförvållat.

 

[Elo]

Angående det här med att jobba hemifrån verkar det vara mycket så att chefer/företag går ut och säger "nu kan alla medarbetare komma tillbaka till kontoret!" (kanske eventuellt kan vi tänka oss nån hybridlösning, men kom tillbaka!).

Arbetstagare å andra sidan verkar ofta tycka att nån form av hybridlösning är den bästa. Lite hemma, lite på arbetsplatsen.

Jag tror att det kan bli mycket slitningar där. Om nu hemarbete har funkat, varför inte inkorporera det? Använd det som en konkurrensfördel? Färre på plats på kontoret betyder ju också att mindre kontorsyta behövs = spara pengar.

Jag tror jag såg nån undersökning i typ DN från våren 2020 där chefer och arbetare hade svarat på frågor om hemarbete osv och att det då fanns ett samband mellan kvinnlig chef och mer välvilligt inställd till hemarbete och en koppling mellan chefer som vill detaljstyra och en vilja att arbetarna skall vara på plats. Det hade varit intressant att se fler undersökningar och kanske till och med forskning på detta.

 

[Masqueradee]

Men hur ska man göra om personen har en nyckelroll och ingen annan lätt kan ta över personens jobb. Är det inte bättre att samarbeta lite för att göra det bästa av situationen? Jag tycker själv kanske min chef räknar lite för mycket med att jag alltid jobbar även med sjuka barn. Men det är säkert självförvållat.

Nu jobbar jag på en arbetsplats där jag eller mina kollegor kan gå på dagen och någon annan skulle kunna ta över på en gång. Jag behöver idag täcka upp för en kollega, och då måste jag göra alla mina uppgifter + det som brinner för henne.
Men jag tror vi lite pratar om olika saker. Jag har inga problem med att mina kollegor vobbar genom att svara på mejl och administrera men inte är med på möten eller tar emot samtal. Liksom, jag tappade rösten en gång i somras och kunde inte ta emot kundsamtal, shit happens. Men det jag blir irriterad på är när möten jag är med på, som jag spenderar min arbetstid med, hela tiden avbryts eller påverkas på andra sätt. Mitt arbete blir inte "lidande" för att min kollega mejlar medan hen har sjuka barn hemma liksom. Eller när kollegor ringer mig med frågor, och ett 15 min samtal blir 30 min för att jag måste sitta och vänta. Det är det som stör och påverkar mig. Samarbetet blir liksom 9 gånger av 10 att det är jag som anpassar mig och gör eftergifter på mitt arbete.

 

[jeennnnyy]

Nu jobbar jag på en arbetsplats där jag eller mina kollegor kan gå på dagen och någon annan skulle kunna ta över på en gång. Jag behöver idag täcka upp för en kollega, och då måste jag göra alla mina uppgifter + det som brinner för henne.
Men jag tror vi lite pratar om olika saker. Jag har inga problem med att mina kollegor vobbar genom att svara på mejl och administrera men inte är med på möten eller tar emot samtal. Liksom, jag tappade rösten en gång i somras och kunde inte ta emot kundsamtal, shit happens. Men det jag blir irriterad på är när möten jag är med på, som jag spenderar min arbetstid med, hela tiden avbryts eller påverkas på andra sätt. Mitt arbete blir inte "lidande" för att min kollega mejlar medan hen har sjuka barn hemma liksom. Eller när kollegor ringer mig med frågor, och ett 15 min samtal blir 30 min för att jag måste sitta och vänta. Det är det som stör och påverkar mig.

Kanske är det annorlunda om alla kan täcka uppför alla. Så är det absolut inte för mig och på mitt jobb. Vi är många specialister inom olika områden. Jag har jättemycket möten, skulle jag ställt in alla mina decembermöten tror jag ingen skulle blivit glad. För företagets bästa låter det ju också rimligt och mer lönsamt att alla jobbar men att någon ibland får leva med att lyssna på när jag säger till mina barn att vara tysta eller ser mig sätta på en iPad än att jag ska vara hemma. Massor av processer och beslut hade stannat upp om jag inte längre gick till jobbet. Sen kan man så klart anställa nån annan till min roll, men så länge jag fortfarande är anställd är ju det svårt (och jag tycker det är rimligt att även småbarnsföräldrar ska kunna ha chefsjobb). Tur att mina kollegor inte klagar. Som sagt bara dåligt samvete gentemot mina barn, för deras skull skulle jag vilja vobba mindre.

 

[monster1]

Jag menar inte att upphävandet av restriktionerna i sig är ett slag i ansiktet - det är självklart bra om smittan är under kontroll (vilket den inte är i min region, ska tilläggas). Men följdfrågan blir nu har restriktionerna släppts - då ska vi återgå precis som det var innan - allt som hänt under pandemin har varit bajs (för de extroverta) och därför är det bajs för alla. Punkt slut.

Det är inte restriktionerna i sig jag har mått bra av. Jag har däremot mått bra av att kunna sitta hemma och jobba i lugn och ro, träffa ett fåtal kollegor någon gång i veckan vid behov, prata i telefon med kollegor som jag vill/behöver prata med och faktiskt undvika de personer och grupperingar som inte ger mig något, men som i kontorsmiljön är förbannat svårt att undvika utan att anses som otrevlig. Det har liksom varit okej att vara jag under pandemin.

Då är det ett slag i ansiktet när extroverta personer tar för givet att alla tycker som dem och att om man som jag inte är supersocial så måste man ändra sig. Det är liksom inte tal om de att de skulle ändra sig. Jag tycker egentligen inte att någon ska behöva ändra sig, utan att man kan eftersträva en ökad förståelse för allas olikheter efter en sån här grej där det bevisligen fungerat alldeles utmärkt att jobba hemifrån.

Måste det vara antingen eller? Om du har en arbetsmiljö som känns orimlig för dig så behöver ju du ta upp det med din arbetsgivare om det bästa då är att arbeta hemifrån så kanske det går att lösa? Jag uppskattar dock att inte tvingas av restriktioner eller rekommendationer från folkhälsomyndigheten det ger ju inget utrymme för individuella anpassningar.

Sen tror jag och hoppas att en del av de digitala möjligheterna kommer att ligga kvar, folk har ju lärt sig att använda sig av de digitala verktygen för att tex hålla kurser eller föreläsningar vilket gör att det kan nå även människor som inte kan ta sig till platsen där de hålls eller helt enkelt inte har tid att avsätta för att resa bo över en natt och sedan resa hem igen för en halvdags seminarie tex.

 

[Lingon]

Alltså "vobba" är verkligen inte odelat positivt. Jag kan faktiskt tycka att barn förtjänar att få bli omhändertagna av sina föräldrar när de är sjuka. Även om det "stör" föräldrarnas kollegor. Även om man inte gillar barn så finns vabb av en anledning och just fenomenet "vobb" är faktiskt ytterligare en stress. Bland annat att man kanske inte känner sig tillräcklig varken för jobb eller för barnet.
Så jag är verkligen inte positiv detta som ny norm. Att vara tillgänglig om möjlighet finns, absolut. Men inte att det förväntas av en bara för att man råkar ha en dator hemma.

Vobbande beror ju på barnets ålder och hur sjukt det är. En 8-åring med snuva klarar sig bra utan att en förälder är där hela tiden annat än kortare stunder. Bara hen slipper vara hemma ensam. Medan en febrig 2-åring behöver ett mer konstant omhändertagande.

Jag vobbade rätt mycket förra året men då var min dotter 11 år och såvida hon inte var rejält sjuk (vilket hon inte var) så klarade hon sig alldeles utmärkt själv. Jag hade inte velat lämna henne själv hemma om hon inte är helt frisk men jag behövde inte heller vabba.

 

[Linn-Nora]

Vobbande beror ju på barnets ålder och hur sjukt det är. En 8-åring med snuva klarar sig bra utan att en förälder är där hela tiden annat än kortare stunder. Bara hen slipper vara hemma ensam. Medan en febrig 2-åring behöver ett mer konstant omhändertagande.

Jag vobbade rätt mycket förra året men då var min dotter 11 år och såvida hon inte var rejält sjuk (vilket hon inte var) så klarade hon sig alldeles utmärkt själv. Jag hade inte velat lämna henne själv hemma om hon inte är helt frisk men jag behövde inte heller vabba.

Självklart är det olika beroende på ålder på barnet
Mitt barn är drygt tre och ett halvt, så för mig är det bökigt. Och jag tror att det är många som är i samma sits. Liksom att arbetsgivaren och kollegorna inte förstår skillnaden mellan varför en med sin 9-åring kan jobba medan en annan med sin treåring har svårare. Då finns risken att den sistnämnda hamnar i dålig dager, just för att det börjar bli norm. Det är bara det jag tycker är problematiskt. När det förväntas att man kan det..

 

[Lingon]

Självklart är det olika beroende på ålder på barnet
Mitt barn är drygt tre och ett halvt, så för mig är det bökigt. Och jag tror att det är många som är i samma sits. Liksom att arbetsgivaren och kollegorna inte förstår skillnaden mellan varför en med sin 9-åring kan jobba medan en annan med sin treåring har svårare. Då finns risken att den sistnämnda hamnar i dålig dager, just för att det börjar bli norm. Det är bara det jag tycker är problematiskt. När det förväntas att man kan det..

Ok, jag har aldrig haft problem med att någon ifrågasatt vab någon gång. Alla chefer jag haft under åren jag kunnat vabba har bara skrivit att de hoppas att dottern kryar på sig och tackat för infon.

 

[jeennnnyy]

Ok, jag har aldrig haft problem med att någon ifrågasatt vab någon gång. Alla chefer jag haft under åren jag kunnat vabba har bara skrivit att de hoppas att dottern kryar på sig och tackat för infon.

Jag tycker dock detta ändrats under pandemin. Iaf för mig och har hört flera som jobbar hemifrån som säger samma sak. Innan 2020 vabbade jag mer, nu vabbar jag aldrig trots två små barn. Det har på något sätt blivit det normala att inte vabba (iaf på mitt jobb). Alla kör på som inget hänt trots sjuka barn.

 

[Fruentimber]

Det känns delvis som en priviligierad position att sitta i att man fortfarande vill behålla restriktioner för att man inte vill bli sjuk, när detta nu är en sjukdom som kan drabba "vem som helst". /.../ Jag är helt övertygad om att det inte ens handlar om hur eventuellt allvarigt sjukdomsförloppet är utan det är just rädslan för att det kan drabba vem som helst och inte bara "de gamla och sjuka" som ingen ändå riktigt bryr sig om för de ska ju dö ändå..

Huvudet på spiken.

 

[Lingon]

Jag tycker dock detta ändrats under pandemin. Iaf för mig och har hört flera som jobbar hemifrån som säger samma sak. Innan 2020 vabbade jag mer, nu vabbar jag aldrig trots två små barn. Det har på något sätt blivit det normala att inte vabba (iaf på mitt jobb). Alla kör på som inget hänt trots sjuka barn.

Jag hade ju inte vobbat med små barn. Inte en chans. Men med ett äldre barn som egentligen skulle klara av att vara hemma själv är det en annan sak.

 

[jeennnnyy]

Jag hade ju inte vobbat med små barn. Inte en chans. Men med ett äldre barn som egentligen skulle klara av att vara hemma själv är det en annan sak.

Good for you! Känns dock som en enkel sak att säga när man inte är i situationen själv (dvs. man har små barn och alla ens kollegor vobbar och chefer och övriga medarbetare också räknar med att man gör det..). Skulle så klart kunna vägra, men känns inte som läge.

 

[rutans]

Men vilka åtgärder pratar du om? Mer än de som redan finns runt t.ex. magsjuka?

Jag håller med @sjoberga
Just pga detta:

Vi har flera sjukdomar som vinterkräksjukan, influensa osv som kommer säsongsvis och är LIVSFARLIGA för äldre och andra som på olika sätt har problem med immunförsvaret. Det har aldrig någonsin varit tal om att införa samhällsrestriktioner för deras skull. Herregud det har inte ens riktigt uppmuntrats till HÄNSYN utan det ses som något fint att jobba med 60 graders feber medan blodet rinner ur varje kroppsöppning för det är ArBeTsMoRaL.

 

[jeennnnyy]

Jag håller med @sjoberga
Just pga detta:

Men vad är det för restriktioner ni vill ha? Det fick jag inget svar på!

 

[sjoberga]

Men vad är det för restriktioner ni vill ha? Det fick jag inget svar på!

Jodå. Men jag kan citera mig själv från tidigare i tråden:

"
När man ser en extra kraftig ökning av säsongsinfluensan, RS- eller vinterkräksjukan kanske det skulle vara lämpligt att gå ut med några veckors rekommendation om hemarbete för de som kan och rekommendation om att hålla nere antalet sociala kontakter, samt trycka på hygien och handsprit tillgängligt på platser där människor vistas. För att hålla nere smittspridningen under de värsta veckorna.
"

 

[monster1]

Jodå. Men jag kan citera mig själv från tidigare i tråden:

"
När man ser en extra kraftig ökning av säsongsinfluensan, RS- eller vinterkräksjukan kanske det skulle vara lämpligt att gå ut med några veckors rekommendation om hemarbete för de som kan och rekommendation om att hålla nere antalet sociala kontakter, samt trycka på hygien och handsprit tillgängligt på platser där människor vistas. För att hålla nere smittspridningen under de värsta veckorna.
"

Oftast hjälper ju det inte, är det något vi lärt oss av pandemin är det väll att sättet vi vårdar våra äldre på inbjuder till spridning av smitta. Min svärfar blev sjuk tidigt i redan i mars 2019. Under den perioden var vi väldigt strikta pga av smittan var så ny. Svärmor och svärfar träffade inga andra än hemtjänsten, men hemtjänsten var ju fler än 12 olika personer. Covid gick som en löpeld genom de som hade hemtjänst. Samma på vårdboendena så spred sig ju smittan mellan avdelningarna eftersom personalen jobbade på fler olika ställen samtidigt.

Jag har svårt att tänka mig att det är människor som jobbar på kontor som driver smittorna.

 

[Enya]

Det känns delvis som en priviligierad position att sitta i att man fortfarande vill behålla restriktioner för att man inte vill bli sjuk, när detta nu är en sjukdom som kan drabba "vem som helst".

Extremt många blir smittade nu. Nästan alla på min arbetsplats och alla i mitt "umgänge" som inte redan haft covid har fått det de senaste två månaderna. Jag märker ju även inom andra företag osv jag möter genom jobbet att det verkligen är manfall överallt just nu. Nu är detta såklart bara för mig, och inte allmängiltigt men INGEN jag hört om har blivit allvarligt sjuk. Vissa kollegor har tom uttryckt det som att de känt som om de "skolkat" från jobbet för de känt sig friska, två stycken har testat positivt utan symptom. Det kan såklart se annorlunda ut på andra ställen, men det faktum att det är så få som läggs in på sjukhus (i landet) när smittan är så hög säger väl något om hur allvarlig nuvarande variant är.

Vi har flera sjukdomar som vinterkräksjukan, influensa osv som kommer säsongsvis och är LIVSFARLIGA för äldre och andra som på olika sätt har problem med immunförsvaret. Det har aldrig någonsin varit tal om att införa samhällsrestriktioner för deras skull. Herregud det har inte ens riktigt uppmuntrats till HÄNSYN utan det ses som något fint att jobba med 60 graders feber medan blodet rinner ur varje kroppsöppning för det är ArBeTsMoRaL.

Men nu, när nuvarande variant av covid, för de allra flesta, knappt är en lätt snuva då ska samhället fortfarande vara nerstängt för oj oj det är så farligt och folk kan ju dö och bla bla bla.. Jag är helt övertygad om att det inte ens handlar om hur eventuellt allvarigt sjukdomsförloppet är utan det är just rädslan för att det kan drabba vem som helst och inte bara "de gamla och sjuka" som ingen ändå riktigt bryr sig om för de ska ju dö ändå..

Samhället lider av restriktionerna. Hela branscher håller på att kvävas av situationen, individer mår också fruktansvärt dåligt av isolationen det innebär. Jag tycker det är bra att det nu slopas, om inte annat för att det kommer hjälpa till med att minska antalet "sjuka" som måste hålla sig hemma pga sjuk familjemedlem eller att det bara inte gått tillräckligt lång tid efter positivt test.

Jag hör inte folk som tycker att vi ska ha restriktioner för att covid är en farlig sjukdom längre. Jag hör folk som tycker att vi inte ska ta bort restriktionerna riktigt ÄNNU nu när vi har som MEST smittspridning och viktiga samhällfunktioner, tex sjukvården går på knäna, inte för att folk är hemma för sjuka familjemedlemmar utan för att personalen är hemma och är sjuka. Det fattas personal för att driva vård och omsorg!

Nog för att restriktionerna ska bort tids nog, men måste de bort i värsta infektionsmånaden på året när vi ovanpå allt har värsta smittspridningen av covid också? Kan vi inte ta bort dem i mars?

Det handlar inte om att alla kan bli sjuka och därför måste vi ha restriktioner, utan för att se till att samhället kan ta sig igenom det här.

 

[Lilla]

Jag blir både irriterad och provocerad.
Man har försökt följa rekommendationer i stor utsträckning. Dels för att vara en omtänksam medmänniska men också för att slippa bli sjuk själv.
Och helt plötsligt är det fritt fram att leva i stort sett som vanligt.
Varför? Mitt i en tokspridning. Har vi hållit i och ut i två år så borde vi väl klara en månad till?!
Och vad är det för fel på lagom? Lite i taget?

 

[Diabetikern]

Jag har inte läst alla inlägg men svarar ändå

Kommer inte bli så stor skillnad men jag kommer börja gå på hästtävlingar för att kika och kanske något restaurangbesök med goda vänner.

Har inte haft Covid än vad jag vet och jag vill göra mitt bästa för att undvika det. Hoppas på att allt lättar till sommaren så man kan gå på Töreboda festivalen.