A
Amerikat
*Varning för långt inlägg*
Jag skriver detta under ett annat användarnamn än normalt, skulle någon mot förmodan känna igen mig var snäll och var diskret med det.
Jag skriver detta dels för att jag behöver skriva av mig/ner detta men också för att få andras bild och synpunkter:
Bakgrund
Jag och min partner har varit tillsammans i cirka 5 år och gifta i cirka 3 år. I landet vi bor har jag sedan länge upphållstillstånd men inte medborgarskap, men min partner som kommer från ett (inte Sverige) land i mellanöstern var först här på studentvisum, sedan på ett kortare arbetstillstånd. När det var på väg gå ut så gifte vi oss. Framförallt jag tyckte det var lite tidigt i vår relation, men det var en betydligt enklare och billigare väg för henom att få permanent uppehållstillstånd än vad andra alternativ erbjöd. De praktiska skälen övervägde helt enkelt. Det är minst två år till tills hen kan ansöka om permenant uppehållstillstånd.
Hen flyttade hit mer aktivt än jag, och har lämnat sitt hemland för gott, och är helt inriktad på att bygga sitt liv här, medans jag visserligen gillar det här landet men har en betydligt närmare relation till hemlandet, Sverige, med en hel del vänner och släkt kvar som jag gärna besöker.
Vårt förhållande har väl som alla förhållanden haft sina upp och nedgångar. Vi bråkar i princip aldrig (i betydelsen blir arga och skriker), men vi, och kanske särskilt jag, är båda ganska dåliga på att prata om känslor. Ibland har jag tagit beslut över huvudet på henom utan att prata om det först för att jag har varit rädd att hen ska ogilla det jag kommit fram till. Dumt och korkat för förr eller senare måste jag berätta oavsett.
Under de senaste två åren har jag varit långtidsarbetslös. Det har förstås satt sina spår både i den ekonomiska situationen men framförallt på självförtroendet och relationen. För ett drygt halvår sedan när jag var som mest desperat efter ett arbete sökte jag en position i ett land långt bort som hade inneburit flytt dit för min del. Min partner hade definitivt inget intresse av det landet, men det hade också förstört henoms chanser att få permenent uppehållstillstånd här. Min partner tog mycket illa vid sig av denna jobbansökan. Jag diskuterade den inte alls tillräckligt med henom, utan berättade först i efterhand att jag hade sökt, vilket såklart var dumt och själviskt. Jag genomgick flera intervjuer men blev inte erbjuden tjänsten i slutändan. Trots att jag sannolikt aldrig hade tagit jobbet, framförallt för det hade förstört min partners chanser att bo kvar här så tog hon så illa vid sig att hon började tvivla på vår relation. Hen litar helt enkelt inte mer/just nu på mig.
Jobbmässigt har nu situationen börjat ljusna något och jag har haft flera konsultuppdrag inom mitt område och det ser betydligt bättre ut att få en tillsvidareanställning än tidigare även om man aldrig vet hur lång tid det kan ta.
Iallafall, efter mycket gråt och försök känslomässiga samtal vill min partner ta en paus i vår relation. Det är jag helt med på, för att fortsätta som det är nu är knappast hållbart. Vår plan är att när jag får en tillvidareanställning/längre konsultkontrakt så kommer jag flytta ut i ett antal månader och sedan får vi se. Jag har föreslagigt att vi pratar med någon slags professionell relationsrådgivare, men min partner vill inte det. Hen har sagt att hen har sagt allt som finns att säga.
Problemet är dock eftersom min partner är juridiskt sett i landet tack vare mig så både är hon och känner sig inlåst. Hon är liksom inte fri att lämna förhållandet om hon vill utan att det får juridiska konsekvenser.
Om vi gör slut och jag är kvar i landet så kommer jag förstås göra allt så att hen får sitt uppehållstillstånd, men jag har inte (inte ännu i alla fall) lovat att vara kvar i landet om vår relation tar slut. Men det är förstås också ett alternativ, men det skulle också kunna vara en stor uppoffring från min sida.
Oavsett hur väl jag vill min partner så är det ett objektiv faktum att hon är låst till mig i flera år till. Och vem kan älska en annan om man inte är fri att lämna. Kärlek går inte att tvinga fram…
Om något är otydligt eller oklart så fråga gärna! Jag efterfrågar såklart inga lösningar på denna ganska komplicerade situation, men alla utomstående perspektiv tas mer än gärna emot.
Jag skriver detta under ett annat användarnamn än normalt, skulle någon mot förmodan känna igen mig var snäll och var diskret med det.
Jag skriver detta dels för att jag behöver skriva av mig/ner detta men också för att få andras bild och synpunkter:
Bakgrund
Jag och min partner har varit tillsammans i cirka 5 år och gifta i cirka 3 år. I landet vi bor har jag sedan länge upphållstillstånd men inte medborgarskap, men min partner som kommer från ett (inte Sverige) land i mellanöstern var först här på studentvisum, sedan på ett kortare arbetstillstånd. När det var på väg gå ut så gifte vi oss. Framförallt jag tyckte det var lite tidigt i vår relation, men det var en betydligt enklare och billigare väg för henom att få permanent uppehållstillstånd än vad andra alternativ erbjöd. De praktiska skälen övervägde helt enkelt. Det är minst två år till tills hen kan ansöka om permenant uppehållstillstånd.
Hen flyttade hit mer aktivt än jag, och har lämnat sitt hemland för gott, och är helt inriktad på att bygga sitt liv här, medans jag visserligen gillar det här landet men har en betydligt närmare relation till hemlandet, Sverige, med en hel del vänner och släkt kvar som jag gärna besöker.
Vårt förhållande har väl som alla förhållanden haft sina upp och nedgångar. Vi bråkar i princip aldrig (i betydelsen blir arga och skriker), men vi, och kanske särskilt jag, är båda ganska dåliga på att prata om känslor. Ibland har jag tagit beslut över huvudet på henom utan att prata om det först för att jag har varit rädd att hen ska ogilla det jag kommit fram till. Dumt och korkat för förr eller senare måste jag berätta oavsett.
Under de senaste två åren har jag varit långtidsarbetslös. Det har förstås satt sina spår både i den ekonomiska situationen men framförallt på självförtroendet och relationen. För ett drygt halvår sedan när jag var som mest desperat efter ett arbete sökte jag en position i ett land långt bort som hade inneburit flytt dit för min del. Min partner hade definitivt inget intresse av det landet, men det hade också förstört henoms chanser att få permenent uppehållstillstånd här. Min partner tog mycket illa vid sig av denna jobbansökan. Jag diskuterade den inte alls tillräckligt med henom, utan berättade först i efterhand att jag hade sökt, vilket såklart var dumt och själviskt. Jag genomgick flera intervjuer men blev inte erbjuden tjänsten i slutändan. Trots att jag sannolikt aldrig hade tagit jobbet, framförallt för det hade förstört min partners chanser att bo kvar här så tog hon så illa vid sig att hon började tvivla på vår relation. Hen litar helt enkelt inte mer/just nu på mig.
Jobbmässigt har nu situationen börjat ljusna något och jag har haft flera konsultuppdrag inom mitt område och det ser betydligt bättre ut att få en tillsvidareanställning än tidigare även om man aldrig vet hur lång tid det kan ta.
Iallafall, efter mycket gråt och försök känslomässiga samtal vill min partner ta en paus i vår relation. Det är jag helt med på, för att fortsätta som det är nu är knappast hållbart. Vår plan är att när jag får en tillvidareanställning/längre konsultkontrakt så kommer jag flytta ut i ett antal månader och sedan får vi se. Jag har föreslagigt att vi pratar med någon slags professionell relationsrådgivare, men min partner vill inte det. Hen har sagt att hen har sagt allt som finns att säga.
Problemet är dock eftersom min partner är juridiskt sett i landet tack vare mig så både är hon och känner sig inlåst. Hon är liksom inte fri att lämna förhållandet om hon vill utan att det får juridiska konsekvenser.
Om vi gör slut och jag är kvar i landet så kommer jag förstås göra allt så att hen får sitt uppehållstillstånd, men jag har inte (inte ännu i alla fall) lovat att vara kvar i landet om vår relation tar slut. Men det är förstås också ett alternativ, men det skulle också kunna vara en stor uppoffring från min sida.
Oavsett hur väl jag vill min partner så är det ett objektiv faktum att hon är låst till mig i flera år till. Och vem kan älska en annan om man inte är fri att lämna. Kärlek går inte att tvinga fram…
Om något är otydligt eller oklart så fråga gärna! Jag efterfrågar såklart inga lösningar på denna ganska komplicerade situation, men alla utomstående perspektiv tas mer än gärna emot.
