Rehabilliterad från utmattning, hur fungerar du nu?

[monster1]

Jag funderar över hur andra som varit sjuka i utmattning fungerar efter att de rehabilliterats och är tillbaka i livet efter sjukskrivning. Jag har varit "frisk" i 3 år nu minst och tycker fortfarande att jag kämpar med orken trots att jag inte jobbar heltid. Jag har svårt med koncentration, fokusera ögonen emellanåt, huvudvärk, trötthet etc. Jag har haft tre utmattningar, en i slutet av 90-talet och två under 200-talet. Funderar mest på om jag gör något "fel" eller vad det nu är. De signaler man fick från sjukvården var ju att man skulle bli helt frisk i stort sett. Men jag känner nog att jag har en stor del av symtomen kvar även nu när livet är lugnt och jag är rehabbad. Hur är det för er?

 

[Killaloe]

De signaler man fick från sjukvården var ju att man skulle bli helt frisk i stort sett. Men jag känner nog att jag har en stor del av symtomen kvar även nu när livet är lugnt och jag är rehabbad.

Jag tycker det låter jättemärkligt att en förväntas bli helt frisk och fungera precis som innan när det ofta verkar vara så att effekterna/biverkningarna/skadorna efter en utmattning är beståenide (eller väldigt långtgående). Läste någon artikel från stressmedicin där många har kvar symptom efter 7-10 år.

Om du dessutom haft flera omgångar med utmattning så blir det ju som att backa tillbaka och börja om efter varje period av utmattning?

Dock låter det ju som att du skulle behöva mer stöttning och/eller anpassningar av livet så du orkar med och inte hela tiden ligger över nivån på vad du klarar av? (Jag gissar lite nu här baserat på mig själv, men om en alltid är så trött och ändå fortsätter att kämpa på för att en ska vara det, så ligger en ju fortfarande på en nivå som är högre än vad en kanske egentligen borde vara på eftersom det gör att återhämtningen tar längre tid och blir svårare när/om en är konstant utmattad)

Själv har jag återkommande depressioner och utmattningar vilket gör att jag, även om jag rehabar och är ”frisk” i perioder troligtvis aldrig kommer få tillbaka alla mina förmågor utan alltid (eller väldigt länge) kommer att få leva med att jag är känsligare för stress, har sämre minne, orkar mindre osv. Just för att jag, trots att jag gör ”rätt” (oftast då) helt enkelt har en hjärna som återkommande utsätts för utmattning och depression och helt enkelt inte får tiden att återhämta sig. Plus då att jag ofta försöker leva mitt liv som om jag vore friskare än jag är när jag inte är som mest nedstämd och utmattad och jag jobbar tex för mycket, egentligen, även om jag bara jobbar deltid - så jag kämpar på och tror att jag klarar det tills det tar tvärstopp eftersom jag inte heller får ihop livet om jag ligger på en lägre nivå där det finns utrymme för återhämtning.

Så ja, jag skulle säga att det där med att bli rehabiliterad efter en eller flera utmattningsperioder inte är så självklart eller enkelt baserat på mina egna erfarenheter och det jag fått med mig från vården.

 

[Korven]

Min läkare sas att helt frisk blir du aldrig. Och det är nog sant.

 

[monster1]

Jag tycker det låter jättemärkligt att en förväntas bli helt frisk och fungera precis som innan när det ofta verkar vara så att effekterna/biverkningarna/skadorna efter en utmattning är beståenide (eller väldigt långtgående). Läste någon artikel från stressmedicin där många har kvar symptom efter 7-10 år.

Om du dessutom haft flera omgångar med utmattning så blir det ju som att backa tillbaka och börja om efter varje period av utmattning?

Dock låter det ju som att du skulle behöva mer stöttning och/eller anpassningar av livet så du orkar med och inte hela tiden ligger över nivån på vad du klarar av? (Jag gissar lite nu här baserat på mig själv, men om en alltid är så trött och ändå fortsätter att kämpa på för att en ska vara det, så ligger en ju fortfarande på en nivå som är högre än vad en kanske egentligen borde vara på eftersom det gör att återhämtningen tar längre tid och blir svårare när/om en är konstant utmattad)

Själv har jag återkommande depressioner och utmattningar vilket gör att jag, även om jag rehabar och är ”frisk” i perioder troligtvis aldrig kommer få tillbaka alla mina förmågor utan alltid (eller väldigt länge) kommer att få leva med att jag är känsligare för stress, har sämre minne, orkar mindre osv. Just för att jag, trots att jag gör ”rätt” (oftast då) helt enkelt har en hjärna som återkommande utsätts för utmattning och depression och helt enkelt inte får tiden att återhämta sig. Plus då att jag ofta försöker leva mitt liv som om jag vore friskare än jag är när jag inte är som mest nedstämd och utmattad och jag jobbar tex för mycket, egentligen, även om jag bara jobbar deltid - så jag kämpar på och tror att jag klarar det tills det tar tvärstopp eftersom jag inte heller får ihop livet om jag ligger på en lägre nivå där det finns utrymme för återhämtning.

Så ja, jag skulle säga att det där med att bli rehabiliterad efter en eller flera utmattningsperioder inte är så självklart eller enkelt baserat på mina egna erfarenheter och det jag fått med mig från vården.

Jag har gjort anpassningar, känns som att min ambitionsnivå är noll. Men jag måste ju fortfarande jobba och kan inte bara "sitta av" tiden på arbetet (vilket ändå gör mig trött). Jag förstår liksom inte vad man förväntas göra, inte tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven (vilket jag sannolikt efter att ha gått ned till deltid inte har råd med) och inte tillräckligt frisk för att vara funktionellt på arbetet i längre perioder. Om man sedan bortser från att jag är oproduktiv så mår jag ju dåligt av det också, får yrsel, huvudvärk och illamående samt spänningar i kroppen.

 

[monster1]

Min läkare sas att helt frisk blir du aldrig. Och det är nog sant.

Vad sa hen att du skulle göra med det där ofriska, hur ska livet fungera postutmattning?

 

[Killaloe]

Jag har gjort anpassningar, känns som att min ambitionsnivå är noll. Men jag måste ju fortfarande jobba och kan inte bara "sitta av" tiden på arbetet (vilket ändå gör mig trött). Jag förstår liksom inte vad man förväntas göra, inte tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven (vilket jag sannolikt efter att ha gått ned till deltid inte har råd med) och inte tillräckligt frisk för att vara funktionellt på arbetet i längre perioder. Om man sedan bortser från att jag är oproduktiv så mår jag ju dåligt av det också, får yrsel, huvudvärk och illamående samt spänningar i kroppen.

Det låter verkligen skräp (och jag förstår verkligen den situationen med att inte ha råd, vara för frisk för att vara sjuk men för sjuk för att vara frisk osv). Har du kvar kontakt med vården? Får du något stöd?

Har det varit såhär sedan du blev friskförklarad så att säga eller har det blivit sämre igen?

 

[Aliide]

Jag tycker nästan att har man väl blivit utbränd så blir livet en berg- och dalbana efteråt.

Jag har väl gått in i väggen ett par gånger, mycket pga för hög press på mig själv, trauman samt duktig-flicka-syndromet. Och efter en sån vända blir det nästan en ännu högre stress; ”oj, jag börjar känna mig trött och glömma basala saker. Jag får skynda mig hinna med allt innan allt går åt helvete!”

Dvs. man kanske vet och känner sig själv bättre efter första omgången samtidigt blir man stressad över att bli sjuk igen. Det skapar en obalans. Man lägger alldeles för höga förväntningar på sig själv för att bevisa för sig själv att ”jag kan”, och på något sätt försöker iallafall jag komma ikapp allt jag missat som sjuk.

Jag har fått lära mig att det är så här jag fungerar. Trots att man egentligen vet att man måste dra ner på tempot så ökar tåget istället. Som en ond spiral. Jag har fått diagnosen bipolär för många år sen, men tittar jag i backspegeln så ser jag att den här karusellen varit igång länge... det baserar på obalans mer än något depressivt-maniskt.

Ungefär samma sak gör jag på löpbandet, har jag ställt mig in på att springa 8 km så ökar jag tempot när jag börjar känna mig trött. För att jag ska hinna klart innan bensinen tar slut.

Tror aldrig hjärnan blir helt återställd efter en utmattning. Man borde däremot försöka lära sig av sina misstag, vilket jag inte tycks göra. Trots minst 15 år med de här svängningarna!

Är man dessutom en människa som mäter sitt egna värde i vad man presterar blir det ännu svårare att tänka om och behärska gas/broms.

 

[Korven]

Vad sa hen att du skulle göra med det där ofriska, hur ska livet fungera postutmattning?

Att det får jag leva med. Ibland står hjärnan stilla bokstavligen så jag får backtracka för att komma på rätt spår. Men man lär sig leva med det, ibland tror jag att jag är dement men det är jag inte . Bara seg .

 

[monster1]

Det låter verkligen skräp (och jag förstår verkligen den situationen med att inte ha råd, vara för frisk för att vara sjuk men för sjuk för att vara frisk osv). Har du kvar kontakt med vården? Får du något stöd?

Har det varit såhär sedan du blev friskförklarad så att säga eller har det blivit sämre igen?

Jag har inte kontakt med sjukvården nu. Jag var det under sjukskrivningsperioden, då gick jag i terapi och fick diverse behandling från psykiatrin. Det är ca 2-3 år sedan behandlingen avslutades och jag återgick till arbete. Jag försökte gå upp på heltid men det gick inte. Nu jobbar jag deltid, men känner av trötthet, yrsel, illamående, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, dåligt minne dagligen. Det är hyggligt stor skillnad på måendet under semestern och under arbetsperioderna. Jag var hos arbetsterapeut innan sommaren (man får ett sådant samtal av jobbet) men jag vet inte om det var så användbart. Jag snittar ett par sjukdagar i månaden och så någon någon hel vecka i kvartalet ungefär. Har varit så mer eller mindre hela tiden.

 

[Killaloe]

Jag har inte kontakt med sjukvården nu. Jag var det under sjukskrivningsperioden, då gick jag i terapi och fick diverse behandling från psykiatrin. Det är ca 2-3 år sedan behandlingen avslutades och jag återgick till arbete. Jag försökte gå upp på heltid men det gick inte. Nu jobbar jag deltid, men känner av trötthet, yrsel, illamående, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, dåligt minne dagligen. Det är hyggligt stor skillnad på måendet under semestern och under arbetsperioderna. Jag var hos arbetsterapeut innan sommaren (man får ett sådant samtal av jobbet) men jag vet inte om det var så användbart. Jag snittar ett par sjukdagar i månaden och så någon någon hel vecka i kvartalet ungefär. Har varit så mer eller mindre hela tiden.

Om det är så stor skillnad mellan hur du mår nu och under semestern så kanske det är värt att försöka få kontakt med vården igen? Eller om bi har en fungerande arbetshälsovård som du kan vända dig till? För uppenbarligen så påverkar jobbet dig så mycket att du blir sämre och en ska inte bli sjuk av sitt jobb (har jag hört). Går det att få till mer anpassning? Och har du pratat med läkare om möjlighet till särskilt högriskskydd? Vet inte om det ens är möjligt men om det är det så kanske det skulle underlätta för dig för att minska den ekonomiska förlusten vid kortare sjukdom? Iom att du har flera sjukdagar och stressen för det också kan påverka en negativt

 

[monster1]

Om det är så stor skillnad mellan hur du mår nu och under semestern så kanske det är värt att försöka få kontakt med vården igen? Eller om bi har en fungerande arbetshälsovård som du kan vända dig till? För uppenbarligen så påverkar jobbet dig så mycket att du blir sämre och en ska inte bli sjuk av sitt jobb (har jag hört). Går det att få till mer anpassning? Och har du pratat med läkare om möjlighet till särskilt högriskskydd? Vet inte om det ens är möjligt men om det är det så kanske det skulle underlätta för dig för att minska den ekonomiska förlusten vid kortare sjukdom? Iom att du har flera sjukdagar och stressen för det också kan påverka en negativt

Ja jag kanske borde fråga om det där med högriskskydd. Svårt att se vad jobbet skulle kunna göra mer, skillnaden mot att vara hemma är ju att jag kan jobba i mitt eget tempo hemma ta pauser och liksom göra saker efter sina egna förutsättningar. Tillexempel blir jag trött efter att ha varit ute och fikat på semestern men då kan jag ju dra mig undan och lyssna på ljudbok. Det fungerar ju inte riktigt på jobbet, där måste jag ju jobba, jag kan ju liksom inte göra en kuddhöra att chilla i och ligga där och lyssna på ljudbok och eventuellt sticka lite. Hemma kanske man "jobbar 6-8h" men utdraget med pauser under hela sin vakna tid dvs 14-16 h. Bara att vara där bland folk gör mig trött.

 

[lil-sis]

Jag har ju inte börjat jobba ”vanlig heltid” ännu (efter sista ”utmattningen” som inte hann bli sådär ordentligt svår). Sista två åren på buss körde jag 80% och sedan sade jag ju upp mig för att plugga.

Jag fungerar definitivt inte som innan men tror nog jag kan nå upp till ”good enough” så länge det inte är alltför stökigt runtomkring

 

[sthu]

Jag har själv aldrig drabbats, men jag pratade med en igår som varit sjukskriven för just utmattning. Hon var sjukskriven i något år (ville inte berätta så ingående) och har nu gått upp på 75 %. Hon kände att det är på gränsen till vad hon klarar. Förmodligen kommer hon aldrig bli "frisk" utan vara mer stresskänslig. På jobbet hanterar hon det genom att ta korta raster ofta, ha anpassade arbetsuppgifter och bra kollegor som hjälper till när något krånglar eller på andra sätt inte flyter på som vanligt.

 

[mandalaki]

@monster1 Särskilt högriskskydd får du om du varit sjuk från jobbet minst 10 tillfällen de senaste 12 månaderna. Du behöver fylla i en ansökan, din arbetsgivare ska lista din frånvaro och din läkare ska skriva ett intyg för just särskilt högriskskydd.

Då slipper du karensavdrag och din arbetsgivare får ersättning för din sjuklön.

https://www.forsakringskassan.se/privatpers/sjuk/anstalld/sarskilt_hogriskskydd

 

[Angua]

Livet är inte likadant som före senaste utmattningen, men det fungerar och är rätt bra. Jag jobbar 100% men skulle föredra 75% för att orka mer i veckorna. Jag måste gå och lägga mig tidigt och behöver mycket sömn, men vad som är pga utbrändheten och vad som är pga EDS är svårt att svara på.
Äter ssri konstant och lär fortsätta med det.
JObbar på kontor med lite direktkontakt med andra, är bara under ansökansperioden. Vi sitter i egna rum också, vilket är viktigt för mig. Jag hade inte orkat med om jag haft ständig kundkontakt eller suttit i landskap. Känslig för störningar och mycket ljud. Vi har tydlig arbetsfördelning och gemensam prioritering så jag behöver inte ta det ansvaret, underlättar också.

Gå tillbaka till vården och förklara hur du mår. Det du beskriver är inte fungerande.

 

[Lillefrun]

Är du sjukskriven deltid eller jobbar du deltid utan ersättning? Du kanske skrivit det men att jag missat det?

Jag har bränt ut mig flera gånger pga en massa saker. Den värsta gången kan man verkligen kalla det för smeknamnet att gå in i väggen. Det bara tog stopp, rakt upp och ner. Jag hade mått skit jätte länge men då gick det bara inte mer och jag åkte hem. Sen väntade ett par månader då jag inte kunde lämna huset utan panikattack förutom när jag var tvungen att ta hand om ponnyn. Hos henne mådde jag bättre, huvudvärken som var hemsk, värre än all annan huvudvärk jag haft i livet och den var där hela tiden, knappt uthärdlig blev bättre och illamåendet blev lättare att hantera den stunden jag var där för att slå tillbaka stenhårt så fort jag lämnade stallet.

Har du häst, hund, katt eller annat djur som du mår bättre av att vara med? Kan du komma ut i naturen och bara vara? Eller något du gillar att göra som du kan planera in så att du får ladda batterierna lite? Jag lyssnar på ljudböcker ute för att skärma av mig från omgivningen och gå in i berättelsen för att klara att vara ute med alla andra intryck och för att jag inte klarar att fokusera på böcker längre vilket jag sörjer då jag levde för djur, träning och böcker innan. Jag gillar att sticka och virka och göra smycken. Att virka ger mig lugn, det kan vara svårt att ta sig för men det är lugnande att sitta där i soffan och virka och virka. Man ser att man klarar något, jag kan titta på tv eller lyssna på ljudbok och låta händerna gå. Aktiv vila.

När jag gick in i väggen blev jag sängliggandes flera veckor, över en månad då jag bara låg där, sen kunde jag börja röra mig i huset men klarade inte att ha någon form av sysselsättning. Fick specialuppgifter jag gjorde hemma och det var hjälpsamt för då kunde jag ju göra sakerna när jag hade någon sorts energi i alla fall. Sen började jag vara lite på sysselsättningen, ett par timmar i veckan, så hade jag det ett par månader. Men sen när jag skulle upp till 100% igen var det som för dig. Det gick inte, jag gick alltid ifrån innan dagen var slut, orkade inte ta mig dit ibland, kunde få panik redan på bussen dit och bara hoppa av vid ändhållplatsen och ta nästa buss hem direkt. Fick sagt till mig att jag inte kunde vara så mycket borta men vad skulle jag göra? Jag kunde bara inte.

Jag tappade inte bara orken för sysselsättning utan även för det sociala och min dåvarande pojkvän var så arg på mig varför jag aldrig tog bussen in till honom och varför jag aldrig kunde ses, orkade inte träffa någon på flera månader.

Så mitt tips är att se till att få deltidssjukskrivning om du inte redan har det, ta kontakt med vården för du behöver verkligen hjälp för så där ska man inte behöva ha det. Och fundera på vad i livet som är viktigt om det finns något som ger energi. Eller något som man brukade gilla men inte orkat med och tappat intresset för i utbränningen och göra dom sakerna igen fast det tar emot. Det kan vara svårt och nästan omöjligt att ta sig för det men när man väl gör det så kan det bli väldigt positivt och en paus och ge energi.

 

[Fibusen]

Jag är väldigt trött och seg i huvudet. Sån där trötthet som det absolut inte hjälper att sova bort. Blir stressad och orolig för smågrejer, och kan grubbla sönder saker. Det är som om hjärnan är på högvarv hela tiden, samtidigt som den är på sparläge. Glömsk och virrig, kan tex råka lägga tvdosan i kylskåpet, mjölken i skafferiet osv. Jag tycker det blivit värre faktist, även fast jag varit ”frisk” ett längre tag. Skriver jag inte upp saker så är det bortglömt.

Vill minnas som i somras när jag ringde och bokade tid till läkare, så fort vi lagt på så hade jag glömt vilken tid vi sagt, kom i håg datumet, men hade ingen aning om vilket tid, så jag fick ringa tillbaka.

Jag måste sitta och gå igenom dag för dag vad som ska göras, i vilken ordning, för annars så kan jag missa något. Problemet är att det stressar mig också, för nu har jag fastnat i det så hårt så jag blir nästan maniskt och sitter och repeterar och repeterar i huvudet vad,när och hur.

 

[DarkInNight]

In i väggen för andra gången i vintras.
Upptrappning under våren och jobbade 100% i somras men har gått ner till 75% alldeles nu.
Mycket jobb i veckan där jag fick forcera hjärnan mer än jag bör. Idag är jag liggande.

Men tycker ändå det går ok. Har hittat många av mina svåra moment och verktyg för att hantera dem. Motion är för mig ett måste för att fungera på jobbet.

Har en förstående och BRA chef som det går att vara helt öppen med. Tror det är en viktig del till att fungera så optimalt det går efter sånt här.

 

[Emale]

Jag har varit ordentligt utmattad för några år sedan. Tog mig sammanlagt 1,5 år att komma tillbaka till en heltid och då hade jag ändå mycket begränsningar kvar. Orkade nätt och jämnt jobba och kunde absolut inte göra något efter jobbet samt fick lägga helgerna på att vila upp mig. Efter att jag gick upp i heltid har jag fortsatt att tillfriskna - sakta men säkert - och idag betraktar jag mig som frisk. Det betyder inte att jag är helt återställd utan jag har fått lära mig att leva annorlunda och att sänka kraven på mig själv. Men jag lever ett bra och meningsfullt liv och är lyckligare än innan jag gick in i väggen. De saker som ändrats är:

* Har ett betydligt större sömnbehov än tidigare
* Behöver vila hjärnan betydligt mer från intryck - t ex försöker jag vara helledig en helgdag i veckan där jag skrotar runt hemma, promenerar, läser roman, lyssnar på podd etc. Samt försöker att inte boka upp mig mer än varannan vardagskväll (och är alltid hemma tidigt så jag hinner varva ner).
* Behöver lyssna mer på min kropp och det innebär att jag ibland måste skita i vad andra ska tycka samt ställa lägre krav på mig själv - Det är ok att säga nej. Det har lett till en naturlig "sållning" bland vänner och bekanta.
* Äter fortfarande SSRI
* Måste vänja kroppen lite långsammare vid träning än innan då jag annars blir som "bakis" och i värsta fall riskerar bakslag (Tog jättelång tid innan kroppen tålde träning igen)
* Är inte en arbetsmaskin längre - men jag klarar fortfarande att arbeta heltid och gör ett tillräckligt bra jobb för att karriären ska gå framåt sakta men säkert.

Hur pass bra man "kommer tillbaka" efter en utbrändhet är väldigt individuellt och det tar lång tid. Även om jag var väldigt sjuk så har jag haft gynnsamma förutsättningar för att komma tillbaka. T ex en jättebra chef, stöttande familj, inga barn eller djur utan har kunnat sätta mig själv först, en god ekonomi när jag väl var tillbaka i arbete vilket medför ett bekvämare liv där jag kan köpa tid i form av utemat etc. Av stor betydelse var den terapi jag gick i under utbrändheten - utan den hade jag inte kunnat förändra mitt eget beteende tillräckligt.

Jag tror att man, tyvärr, måste acceptera att det är som det är. Man kan inte styra över hur pass frisk man kommer att bli eller hur lång tid det kommer ta utan det enda man kan göra är att försöka ta hand om sig själv och skapa så goda förutsättningar för tillfrisknande som man har möjlighet till. Jag hoppas verkligen att du kommer att fortsätta tillfriskna sakta men säkert

 

[monster1]

Jag har varit ordentligt utmattad för några år sedan. Tog mig sammanlagt 1,5 år att komma tillbaka till en heltid och då hade jag ändå mycket begränsningar kvar. Orkade nätt och jämnt jobba och kunde absolut inte göra något efter jobbet samt fick lägga helgerna på att vila upp mig. Efter att jag gick upp i heltid har jag fortsatt att tillfriskna - sakta men säkert - och idag betraktar jag mig som frisk. Det betyder inte att jag är helt återställd utan jag har fått lära mig att leva annorlunda och att sänka kraven på mig själv. Men jag lever ett bra och meningsfullt liv och är lyckligare än innan jag gick in i väggen. De saker som ändrats är:

* Har ett betydligt större sömnbehov än tidigare
* Behöver vila hjärnan betydligt mer från intryck - t ex försöker jag vara helledig en helgdag i veckan där jag skrotar runt hemma, promenerar, läser roman, lyssnar på podd etc. Samt försöker att inte boka upp mig mer än varannan vardagskväll (och är alltid hemma tidigt så jag hinner varva ner).
* Behöver lyssna mer på min kropp och det innebär att jag ibland måste skita i vad andra ska tycka samt ställa lägre krav på mig själv - Det är ok att säga nej. Det har lett till en naturlig "sållning" bland vänner och bekanta.
* Äter fortfarande SSRI
* Måste vänja kroppen lite långsammare vid träning än innan då jag annars blir som "bakis" och i värsta fall riskerar bakslag (Tog jättelång tid innan kroppen tålde träning igen)
* Är inte en arbetsmaskin längre - men jag klarar fortfarande att arbeta heltid och gör ett tillräckligt bra jobb för att karriären ska gå framåt sakta men säkert.

Hur pass bra man "kommer tillbaka" efter en utbrändhet är väldigt individuellt och det tar lång tid. Även om jag var väldigt sjuk så har jag haft gynnsamma förutsättningar för att komma tillbaka. T ex en jättebra chef, stöttande familj, inga barn eller djur utan har kunnat sätta mig själv först, en god ekonomi när jag väl var tillbaka i arbete vilket medför ett bekvämare liv där jag kan köpa tid i form av utemat etc. Av stor betydelse var den terapi jag gick i under utbrändheten - utan den hade jag inte kunnat förändra mitt eget beteende tillräckligt.

Jag tror att man, tyvärr, måste acceptera att det är som det är. Man kan inte styra över hur pass frisk man kommer att bli eller hur lång tid det kommer ta utan det enda man kan göra är att försöka ta hand om sig själv och skapa så goda förutsättningar för tillfrisknande som man har möjlighet till. Jag hoppas verkligen att du kommer att fortsätta tillfriskna sakta men säkert

Problemet för mig är nog att jag tycker att jag gör alla de där sakerna. Även om jag skulle eliminera allt i mitt liv utom jobbet som ändå bara är på 75 % tjänst och dessutom typ 75% eller mindre av min kapacitet så är det 6 h på kontoret + 1 h lunch och 1 h transport = 8 h av aktivitet utan möjlighet till att dra sig undan. Mitt största problem är inte att jag känner att jag inte kan acceptera att jag behöver göra mindre utan att jag helt enkelt slutar många arbetsdagar med yrsel, huvudvärk och illamående, ibland börjar de så. Ett problem då blir ju att jag inte klarar av att tex läsa på skärmen eller klarar inte av att koncentrera mig på mötena osv. Möjligen skulle jag behöva jobba mindre, men det accepterar inte försäkringskassan det är därför jag jobbar deltid nu. Jag har kört hela vändan med långsam upptrappning osv under två år det är tre år sedan nu. Jag har även en bakomliggande stress jag inte kan göra så mycket åt dvs generaliserat ångestsyndrom. Det ger mig ett lite extra ångest/stresspåslag hela tiden. Jag tar även ssri sedan många år tillbaka.