Bedlingtonterriern
en allroundhund, mycket hund i lagom stor förpackning!
Bedlington - "The head of a lamb and the heart of a lion".
Bedlingtonterriern är en trevlig familjehund , som till skillnad från sina avlägsna terriersläktningar har ett relativt lugnt temperament. Rasen har funnits i Sverige i snart 100 år, men trots det finns det knappt 400 hundar i landet. Bedlingtonterriern härstammar från England, där den avlades fram av gruvarbetare och smeder i slutet av 1700-talet. Man ville ha en hund med bra bruksegenskaper, som var duktig på jakt, och eftersom bara de rika fick hålla sig med vinthundar, avlades man fram bedlingtonterriern genom att korsa några terriertyper med den hundar som fanns i trakten. Man korsade hundar av så kallade lurchertyp (en korsning av jakthund som man bedriver en speciell form av kapplöpning med än idag i England) med gamla terrierhundar, som var strävhåriga och kortbenta. När man nu i efterhand har försökt se vilka raser som är inblandade i bedlingtonterriern har många raser nämnts, bland annat bullterrier. Klart är dock att aveln ledde fram till rothburyterriern, som sedan delades i två grenar och så småningom två raser, dandie diamont terrier och bedlingtonterrier. 1886 ställde earlen av Atrim ut två terrier ur samma kull, en vann dandie diamontklassen, en fick hederspris i bedlingtonklassen.
Den första bedlingtonterriern
Den första hunden som fick namet bedlingtonterrier, var Young Piper, en hanhund som föddes 1825 i byn Bedlington. 1870 skrevs den första rasstandarden. Under de 70 år som gått sedan rasens tillskott, har dess utseende förändrats ganska rejält. Till en början var hunden ganska kortbent med strävhårig mörk päls. Efter några decennier hade den förändrars genom att en liten vinthundsliknande hund hade avlats in i rasen och fört med sig det som idag är några av bedlingtonterrierns bästa kännetecken. Hunden fick en välvd rygg, snabbhet och framför allt ett mjukt temperament. Från början hade man velat avla fram en hund med stort mod, eftersom intresset för hundslagsmål av stort, men med tiden ändrade man inriktning och strävade i stället efter mer sansade hundar inom rasen, vilket man fick genom det nya blodet.
Fortfarande en liten ras
Till Sverige kom rasen först 1906. Då importerades det första exemplaret, en hanhund som hette Clyde Boy, av löjtnant Hessel i Stockholm. Bedlingtonterriern blev populär i befälskretsar i Stockholm, men spred sig sedan bland landets tandläkare, då en sådan köpt en hund. Så småningom upptäckte dock även andra rasen och idag finns mellan 350 och 400 bedlingtonterriern i Sverige. Det är dock ingen överväldigande siffra och ingen vet riktigt varför rasen inte blivit större. Kanske beror det på att folk i allmänhet tycker att den ser annorlunda ut med sin speciella klippning.
Älskar att röra sig
Det är en allroundhund, som passar de flesta. De är inte motionskrävande, utan nöjer sig med vanliga promenader, men klarar samtidigt hur mycket som helst. Bedlingtonterrier älskar att i full galopp få springa på stora fält, följa med i skogen, fjällvandra eller springa vid cykeln. Det är en mellanstor hund på runt 41 centimeter i mankhöjden och färgen varierar mellan fyra olika; blå eller sandfärgad är de vanligaste, men leverfärgad och blue and tan, alltså blå med bruna tecken, förekommer också. Rasen har ett tilltalande temperament, är djärv, men ibland reserverad mot främlingar. Den är dock förtjust i barn och trivs lika bra i lägenhet som på landet. Om man skall hitta en nackdel skall väl det vara att man måste sköta pälsen. Missköter man den, bli den snart tovig och en illa skött bedlington är inte en vacker syn.
Pälsvård
Man bör borsta och kamma hunden en gång i veckan och efter skogsturen då hunden får pinnar och barr i hårremmen. Man skall också klippa pälsen var 6 vecka, förutsatt att man inte skall ställa ut sin hund, då måste den trimmas mycket oftare. Men i gengälld till detta har man att hunden inte fäller ett hårstrå, och det är mycket värt. Att den sedan skulle vara "allergivänlig" är från fall till fall. Många personer klarar bedlingtonterriern och dess päls utan problem medan andra känner av dem. Det har sålts många bedlingtonterrier till allergiker och det har gått bra, men det innebär inte att alla tål den. Oftast är de bedlingtonägare som är allergiker mer noggrann med klippningen av sin hund. Dom gör det oftast inte själv och låter inte heller sin hund ligga och sova i deras sovrum, för att slippa "andas hund" dygnet runt. Jämför man med andra raser så luktar inte bedlingtonterrier lika mycket hund och den har inte heller fet päls eller har det "mjäll" som man kan hitta i pälsen hos vissa raser. Man skall helst gå till en trimmare som kan rasen, oftast en uppfödare. En vanlig trimmare kan oftast inte klippa en bedlington rätt, utan klipper den som en pudel. Många bedlingtonägare lär sig därför vardagsklippningen själv. Bedlingtonterriern har också ett speciellt utseende, där särskilt den silkeslena hättan på huvudet brukar väcka uppmärksamhet. Den har dock sitt syfte. Från början då rasen användes till jakt, fungerade hunden bland annat som grythund och pälsen på huvudet samt tofsarna på öronen är avsedda som skydd för hunden mot det inträngda djuret i grytet.
Ingen jakthund idag
I England använder några bedlingtonterriern fortfarande till jakt. Det är dock en speciell gren i rasen, den så kallade working bedlington. I Sverige finns det dock troligtvis ingen som jagar med sin bedlington. Däremot tränar man spår samt tävlar i agility och lydnad. Faktum är att den första hund som fick lydnadsutmärkelsen CACIOB var en bedlingtonterrier. Det var en norsk tik född 1978 vid namn Tanja. Hon ägdes av Unni Björnbekk-Evensen. Tanja var under sin levnadstid mycket framgångsrik i just lydnadsklasserna. Bland annat blev hon nordisk lydnadschampion och svensk elitlydnadschampion samt ingick i det norska landslaget mellan 1981 och 1986. Ingen annan bedlington har ännu gått lika lång, men några svenska representanter har lydnadsdiplom.
En stark vilja
Sedan bör man tillägga att bedlingtonterriern har en stark vilja, vill den absolut inte göra något, så struntar den i det och det är väl där som terriergenerna syns. Men att det inte är en "vanlig" terrier märks på dess temperament. Visst har rasen humör, men den har en ganska hög irritationströskel och blir sällan arg, något som är ett arv från vinthunden.
