Rasval...hur svårt kan det vara?

[Nenne1]

@Nenne1 hade väl också västgöte?

Jajamen! Trots att jag nu har en liten terrierist som är högt älskad tänker jag på honom varje dag.

 

[Nenne1]

Nu har jag plötsligt kommit på att västgötaspets verkar ultimat. Har tänkt på den innan men inte riktigt klickat, men ju mer jag läser desto mer rätt känns det. Förutom att de verkar ha nära till skall. Någon här som kan berätta hur det är? Går det att stävja?

Jag hade en västgötaspets som blev nästan 14 år. Han var envis, självständig, påhittig, gapig - och helt underbar! Han gillade att jobba och hade vallhundens vilja att samarbeta. Det gick aldrig bra på tävlingsbanorna, men det berodde nog mest på att han var tvungen att släpa runt på den där matten. Tränare sa alltid att "det där, det är en riktigt bra hund!". Sen tittade de på mig och sa "mjahaja...".

Han var riktigt bra på att spåra och det var nog vår paradgren.

Tyvärr var han inte skottfast och det blev värre med åren, ända tills han lyckligtvis blev nästan helt döv de sista åren. Då äntligen blev nyårsafton uthärdlig.

Han hade mycket åsikter och hade inga problem med att låta omvärlden höra dem. Däremot skällde han inte jämt, det gick att hålla i schack. Men nu när jag har en liten australisk terrier så är jag helt förbluffad; hon skäller ju aldrig!

Man får ha lite humor när man har västgöte. Det är en energisk ras med mycket jävlaranamma i, men lite "själv är bäste dräng", i alla fall var min det. Men jag gillar ju det där envisa, så därför har jag nu terrier som sagt. Jag klarade inte av att fortsätta med västgötaspets när Huliganen dog, men det blir nog en sån i framtiden igen.