Rädslor hos barn

[Líf]

Eftersom det finns mycket klokskap och erfarenhet här så hoppas jag att någon har tips om hur man ska förhålla sig till (begränsande) rädslor hos barn.

Min son på fem år är en försiktig general som alltid har varit osäker på/rädd för höga eller konstiga ljud. Oftast är inte det något problem, man förklarar vad det var och så släpper han det. För ett par år sedan flög vi och när vi varit på toa så spolade jag. Eftersom det lät högt så blev sonen väldigt överraskad, men han avreagerade snabbt (om man nu ska prata hundspråk). Flygresan hem löste sig bra genom att han gick ut innan jag spolade.

Nästa flygresa hade rädslan stigit och han VÄGRADE gå på toa. Efter ett antal timmar i luften var det dock kris och det slutade med att jag bar honom in på toan, pappan väntade utanför den öppna dörren och tog med honom bort innan jag spolade. Det var dåligt hanterat ur ett rädsleperspektiv, men jag kännde att jag då inte hade andra alternativ.

Det biter oss i baken nu för han vill absolut inte flyga nu, och han måste lämna vanliga offentliga toaletter innan jag får spola (i något fall har han även vägrat sätta sig på toan över huvud taget). Mormor vill flyga med honom i vinter, och jag vet att han skulle älska att resa med mormor, men han vill absolut inte och det är enbart pga toalettsituationen (enligt honom själv).

Om någon har tips är jag väldigt tacksam.

 

[Imnir]

Jag har inga tips att ge, utan jag har lite samma problem med min 5 åring.

Hennes rädsla är sin 5 kontroll. Hon vill VERKLIGEN inte ta sprutan
Jag har varit sprut rädd tills för ett år sedan så jag förstår hennes rädsla och lider med henne

 

[inverterad]

Hörselkåpor?

Hur funkar det att gå på toaletten hemma? Finns det nån toalett som är lite småläskig men nästan OK som ni kan öva på? Lite KBT-tänk, att vänja sig långsamt vid det otäcka.

Är alla höga ljud otäcka?

 

[Badger]

Eftersom det finns mycket klokskap och erfarenhet här så hoppas jag att någon har tips om hur man ska förhålla sig till (begränsande) rädslor hos barn.

Min son på fem år är en försiktig general som alltid har varit osäker på/rädd för höga eller konstiga ljud. Oftast är inte det något problem, man förklarar vad det var och så släpper han det. För ett par år sedan flög vi och när vi varit på toa så spolade jag. Eftersom det lät högt så blev sonen väldigt överraskad, men han avreagerade snabbt (om man nu ska prata hundspråk). Flygresan hem löste sig bra genom att han gick ut innan jag spolade.

Nästa flygresa hade rädslan stigit och han VÄGRADE gå på toa. Efter ett antal timmar i luften var det dock kris och det slutade med att jag bar honom in på toan, pappan väntade utanför den öppna dörren och tog med honom bort innan jag spolade. Det var dåligt hanterat ur ett rädsleperspektiv, men jag kännde att jag då inte hade andra alternativ.

Det biter oss i baken nu för han vill absolut inte flyga nu, och han måste lämna vanliga offentliga toaletter innan jag får spola (i något fall har han även vägrat sätta sig på toan över huvud taget). Mormor vill flyga med honom i vinter, och jag vet att han skulle älska att resa med mormor, men han vill absolut inte och det är enbart pga toalettsituationen (enligt honom själv).

Om någon har tips är jag väldigt tacksam.

Spolljuden på toaletterna på flyg och färjor är ju väldigt extrema. Tåg kanske har något jämförbart?

Vi har haft lite av samma problem men inte alls till samma grad, gissningsvis för att han varit utsatt för ljuden ganska ofta. Gotlandsfärjornas toaletter låter något förfärligt och jag gjorde också den grejen, spolade när 3-fyraåringen var kvar inne. Panik!

Men det är så lång restid och så många gånger så ja nästa gång gick bra när han gick ut, precis som för er och sedan har han varit kontinuerligt utsatt. Nu vid sju års ålder är det överspolat, hehe, i stort. Förra året fick jag bara vanligt skäll om jag råkade spola när han är kvar inne. I år, nu sju, fick jag gå in efter honom och spola (och jag är nära hundra på att han skulle göra det själv om inte jag var med).

Så jag skulle säga att enda lösningen jag kan komma på är att hitta lika läskiga toaletter på annan plats -tåg? de låter dock inte lika mycket tror jag? men små och skumma. Och öva helt enkelt på att gå in, och ut, och till slut kanske kissa och inte spola förrän barnet är ute varje gång? (och inte grymt glömma ibland som jag har gjort). Flera gånger.

 

[Korekatten]

Min femåring har också specifika rädslor, vilka har varierat under åren. Men de begränsar hennes liv. Vilket skär i hjärtat. Hon får "fixeringar" och är så rädd för att bli rädd. Vi har träffat barnpsykolog för att få stöd med hur vi ska vägleda henne. Barnpsykologen säger att det inte finns ngr generella lösningar, utan att det handlar mycket om fingertoppskänsla. Hur långt man kan pressa en situation för att utmana henne/att det förvärrar saken.

Ibland väljer vi att låta henne slippa situationen. Ibland föreslår vi ngt kravlöst, som hon får välja själv. Men när det gäller sånt som bara måste göras, så har vi förberett henne men inte gett henne ngt alternativ att undvika situationen. Utan att vara lugna och bestämda själva, och så gott det går bekräfta rädslan på ett konstruktivt sätt.

Tex om vi ska passera ett uppstoppat djur/ngn utklädd, prata igenom att nu kommer det här djuret och vi finns här och hon får gömma sig bakom oss etc (eller att vi bär henne) och att det inte är ett riktigt djur, att det kanske läskigt ut men kan inte göra henne ngt bl.a. Men att vi skyddar henne och hon kan lita på vi är hennes försvarare. Att hon kommer känna sig rädd, och att det är helt ok. Men att vi kommer gå förbi och göra det tillsammans. Och när vi gjort det kommer vi till den där leksaksaffären där vi ska köpa den där dockan. Sen pratar vi mycket om att vara modig, att våga utmana sig själv. Och att man ska känna sig stolt över sig själv när man gör det där som känns så otäckt! Är man inte rädd kan man ju inte heller vara modig!

Sen känner ni ju ert barn bäst. Om det Funkar bäst med resonerande, lång förberedelsetid, bara krav, mutor, bearbeta genom lek/ritande/rollspel?

 

[Sar]

Eftersom det finns mycket klokskap och erfarenhet här så hoppas jag att någon har tips om hur man ska förhålla sig till (begränsande) rädslor hos barn.

Min son på fem år är en försiktig general som alltid har varit osäker på/rädd för höga eller konstiga ljud. Oftast är inte det något problem, man förklarar vad det var och så släpper han det. För ett par år sedan flög vi och när vi varit på toa så spolade jag. Eftersom det lät högt så blev sonen väldigt överraskad, men han avreagerade snabbt (om man nu ska prata hundspråk). Flygresan hem löste sig bra genom att han gick ut innan jag spolade.

Nästa flygresa hade rädslan stigit och han VÄGRADE gå på toa. Efter ett antal timmar i luften var det dock kris och det slutade med att jag bar honom in på toan, pappan väntade utanför den öppna dörren och tog med honom bort innan jag spolade. Det var dåligt hanterat ur ett rädsleperspektiv, men jag kännde att jag då inte hade andra alternativ.

Det biter oss i baken nu för han vill absolut inte flyga nu, och han måste lämna vanliga offentliga toaletter innan jag får spola (i något fall har han även vägrat sätta sig på toan över huvud taget). Mormor vill flyga med honom i vinter, och jag vet att han skulle älska att resa med mormor, men han vill absolut inte och det är enbart pga toalettsituationen (enligt honom själv).

Om någon har tips är jag väldigt tacksam.

Jag tror på att prata. Berätta varför det låter så högt just där, be barnet om förslag på vad som skulle kunna göras för att lindra rädslan så att man ändå kan vara med på det roliga. Vad trir barnet kommer att hända och kan man lugna barbet på någon punkt för med fakta? Jag tror att en del grejer kan bli upphaussade och sedan hittar liksom inte barnet tillbaka igen utan blir kvar i en rädsla fastän den egentligen börjat ge med sig. Extra besvärande om rädskan bekräftas gång på gång utan att barnet bett om det.
Då tänker jag att man som vuxen är tydlig med att man måste komma igenom problemet men att man försöker göra allt i sin makt för att lindra besvären och göra det så lätt som möjligt för barnet att övervinna rädslan. Det är ju helt ok att bli rädd men när sedan rädslan begränsar livet börjar det bli svårt.

 

[Líf]

Tack för att ni delar tankar och erfarenheter!

Vi har gjort så att vi försökt exponera honom för många olika typer av toaletter. Och det går bättre och bättre för varje upprepning av specifika toaletter. Kruxet är att det är svårt att träna på flygtoaletterna eftersom vi inte flyger så ofta. Men vi har en specialtoa på det lokala leklandet, som har en högljudd pumpanordning. Där vägrar han att gå (vi kissar i handfatet där) men det kanske är ett bra substitut att öva på! Hörselkåpor var en bra idé!

 

[Líf]

Jag tror på att prata. Berätta varför det låter så högt just där, be barnet om förslag på vad som skulle kunna göras för att lindra rädslan så att man ändå kan vara med på det roliga. Vad trir barnet kommer att hända och kan man lugna barbet på någon punkt för med fakta? Jag tror att en del grejer kan bli upphaussade och sedan hittar liksom inte barnet tillbaka igen utan blir kvar i en rädsla fastän den egentligen börjat ge med sig. Extra besvärande om rädskan bekräftas gång på gång utan att barnet bett om det.
Då tänker jag att man som vuxen är tydlig med att man måste komma igenom problemet men att man försöker göra allt i sin makt för att lindra besvären och göra det så lätt som möjligt för barnet att övervinna rädslan. Det är ju helt ok att bli rädd men när sedan rädslan begränsar livet börjar det bli svårt.

Sonen är verbal och har lätt att sätt ord på sina tankar, så han kan förklara vad som är läskigt och vi kan prata om det. Men sedan är det ändå blankt nej vid blotta tanken. Han har pratat om att resa med mormor jättelänge men när det nu aktualiseras så säger han bara att han har flugit tillräckligt och inte har någon lust att resa. Naturligtvis måste han inte men det är så tråkigt när jag vet att han är den lyckligaste när vi är iväg och upptäcker världen.

 

[Sar]

Sonen är verbal och har lätt att sätt ord på sina tankar, så han kan förklara vad som är läskigt och vi kan prata om det. Men sedan är det ändå blankt nej vid blotta tanken. Han har pratat om att resa med mormor jättelänge men när det nu aktualiseras så säger han bara att han har flugit tillräckligt och inte har någon lust att resa. Naturligtvis måste han inte men det är så tråkigt när jag vet att han är den lyckligaste när vi är iväg och upptäcker världen.

Jag vet inte om jag hade nöjt mig med ett blankt nej, jag hade fortsatt prata. Vad kan lätta rädslan? Låt oss ponera att ett av mina barn hade blivit rädd för att åka bil med husvagn på ( nu har ingen blivit rädd men vi har varit med om en bilolycka där bilen brann upp under färd med husvagn så det hade definitivt varit en berättigad rädsla). Det hade inte varit ett val för barnet att vägra åka med på husvagnssemester i fortsättningen men hade sång lindrat rädslan hade vi sjungit oss hesa tills det började kännas mindre skrämmande för barnet. Jag hoppas att din son orkar komma igenom sin rädsla, jag tror det skulle stärka honom väldigt mycket!

 

[Líf]

Jag vet inte om jag hade nöjt mig med ett blankt nej, jag hade fortsatt prata. Vad kan lätta rädslan? Låt oss ponera att ett av mina barn hade blivit rädd för att åka bil med husvagn på ( nu har ingen blivit rädd men vi har varit med om en bilolycka där bilen brann upp under färd med husvagn så det hade definitivt varit en berättigad rädsla). Det hade inte varit ett val för barnet att vägra åka med på husvagnssemester i fortsättningen men hade sång lindrat rädslan hade vi sjungit oss hesa tills det började kännas mindre skrämmande för barnet. Jag hoppas att din son orkar komma igenom sin rädsla, jag tror det skulle stärka honom väldigt mycket!

Det är lite åt det hållet mina tankar går, att jag får bli lite mer resolut i mitt förhållningssätt.

 

[Tora]

Jag tror det är rätt så vanligt att barn är rädda för höga ljud. Min treåring är rädd för kyrkklockor. Men vi gör inte så stor sak av det. Hon håller för öronen när kyrkklockorna låter och så blir det kyrklockoprat när vi ser kyrkan (bor nära en kyrka). Tänker så att det växer bort.

@Líf Måste sonen vara med inne när det spolas i toaletten? Kan han inte bara få gå ut innan det spolas?

 

[Fille]

Jag har inget bra svar mer än att jag förstår din son. Länge fick mamma spola på sådana läskiga toaletter, fortfarande spolar jag det absolut sista jag gör, efter att ha öppnat dörren, så jag kan skynda mig ut. Tycker det är så himla obehagligt ljud... Dock har det inte hindrat mig från att resa men har nog hållt mig många gånger längre än vad som är nyttigt...

 

[Líf]

Jag tror det är rätt så vanligt att barn är rädda för höga ljud. Min treåring är rädd för kyrkklockor. Men vi gör inte så stor sak av det. Hon håller för öronen när kyrkklockorna låter och så blir det kyrklockoprat när vi ser kyrkan (bor nära en kyrka). Tänker så att det växer bort.

@Líf Måste sonen vara med inne när det spolas i toaletten? Kan han inte bara få gå ut innan det spolas?

Han måste inte vara med när jag spolar utan vi har kört på strategin att han får gå ut och hinna iväg innan jag spolar. Problemet uppstår när han inte vill gå på toa över huvud taget, eller som nu att han inte vill resa med mormor enbart pga tanken på flygplanstoan. Jag känner att jag har svårt att nå fram och samtalet runt toasituationen strandar. Man vill ju inte göra det till en jättegrej heller.

 

[astronaut]

Jag kan faktiskt hoppa in här och faktiskt önska hur MINA föräldrar skulle gjort. Jag är 29 och haft en rädsla för just toaletter sedan jag var fyra år. Försökt få hjälp för det men när personal skrattat åt min "orealistiska" rädsla så har jag liksom inte bett mer om hjälp.

Jag har egentligen inte lokaliserat vad som egentligen gör mig rädd mer än att jag klarar av att gå på en båttoalett men inte spola. Flygplanstoaletter sätter jag inte ens min fot i, inte heller på tågtoaletter.

Klarar inte av att gå bredvid en "lös" stol (i affärer, eller på återvinningscentraler undviker jag att gå precis bredvid containern där man kan återvinna trasiga toalettstolar..

Detta är något som hindrar mig för att göra mycket. Hemma i Ungern kan jag gå på toaletten i ett visst hus, klarar även av flygplanstoaletterna. Jag klarar inte av att gå på toaletter som inte är vita o.s.v..

Panik, rädsla, svettning.

Jag hade önskat mina föräldrar faktiskt tog tag i det hela. Att de tvingade mig att utsättas för sådana saker. De gjorde nada. Min vän hade toaletträdsla som yngre men hennes mamma utsatte henne för en toalett en gång och den dagen försvann hennes rädsla. Min har mer eskalerat ju äldre jag blivit..

Jag tror personligen det bästa man kan göra, speciellt när barnen ännu är små, att utsätta dem lite mer och mer. Dock möjligen utan tvång men ta ett steg i taget och inte undvika utsätta dem för just rädslorna. Hörselkåpor som någon skrev om låter som en bra idé.

 

[Tora]

Han måste inte vara med när jag spolar utan vi har kört på strategin att han får gå ut och hinna iväg innan jag spolar. Problemet uppstår när han inte vill gå på toa över huvud taget, eller som nu att han inte vill resa med mormor enbart pga tanken på flygplanstoan. Jag känner att jag har svårt att nå fram och samtalet runt toasituationen strandar. Man vill ju inte göra det till en jättegrej heller.

Ha med en potta?

När saker och ting har låst sig på något sätt så är min erfarenhet att det kan vara svårt att resonera och prata sig fram till en lösning. Så pass små barn lever i nuet och det blir helt enkelt för abstrakt.

Det som har fungerat är att lösa det på något praktiskt sätt där barnet upplever att det har kontroll över situationen.

Förslaget att barnet får ta på sig hörlurar innan toabesöket är också något som kan fungera.

 

[Lipperta]

Jag som vuxen är extremt ljudkänslig, måste ha öronproppar i princip var jag än går, tåg, affär, bilresor, flyg, familjeträffar, allt.
Innan vi(familj) fattade detta så var allt socialt helvete, skolan, raster, gympasalen, skrikande barn.

Det kan ju vara så att han ''bara'' är som mig.

 

[Raderad medlem 6459]

@Líf Jag kan totalt relatera! Har alltså inte barn men får själv panik när jag spolar på flygplanstoan. Är inte rädd för att flyga, är inte rädd för toaletter men får alltid panikkänslor när jag ska spola på flyget. Det är nåt med ljudet som är så ruskigt obehagligt, och att rummet är så litet.

Har ni testat ljuddödande hörlurar?

 

[Líf]

Tack alla för att ni delar tankar! Ska börja ta med hörselkåpor (de är han van att använda) och se om det kan hjälpa sonen, i de problematiska toabesöken.

 

[Sunshine]

Båda mina barn tyckte att just spolandet på flygplanstoaletter var jätteläskigt, rätt länge höll det i sig. Vi flyger ofta, och gjorde alltid så att barnet fick gå på toa och sedan vänta utanför medan jag spolade.
Rädslan gick över av sig självt med åldern. Idag vid nio års ålder är det inga problem alls, de går själva på flygplanstoaletter nu

 

[Amha]

Nu rör detta kanske annan typ av rädsla men på mina barns förskola började några barn bli rädda för getingar och bin. Det spred sig och till slut blev det många barn med rädslan. Det är lite jobbigt när de besöker skogen minst en gång i veckan. De valde att göra tema kring dessa läskiga flygande saker. Letade upp lite fakta, hittade saker i skogen att tillverka egna getingmodeller av osv. Det avdramatiserade det och åtminstone mitt barn tyckte att det blev mindre läskigt.

Gäller det flygplan/tågtoaletter t.ex hade jag siktat på att göra modeller/teckningar av hela fordonet och skojat till det om vem som går på muggen i nämnda fordon, lekt lite osv. Informationen hade rört vad som händer på fordonet och vart man kommer när man åker dem. Även övat på höga ljud rent generellt. Studerat ljuden på olika sätt.

Min äldsta var rädd för de där grejerna man blåser händerna torra med på offentliga toaletter. Jag fick kolla om det fanns sådana på aktuell toalett, om det fanns fick jag säga var man behövde vara för att starta den osv. Det landade i att hårfön var lika läskig. Vi löste det genom att barnet inte behövde blåsa sina händer men jag blåste alltid mina extra länge medan barnet väntade utanför. Frågade ibland om hon ville prova och visade effekter på huden om det var en extra stark sådan. Sen lekte vi väldigt mycket med hårfönen, hon fick blåsa på mig och andra saker, på sina händer och jag blåste snabbt på hennes fötter "av misstag" när det blivit bättre medan jag fönade mitt hår.