Rädsla för barnlöshet

[oroligtjej]

Jag har valt att skaffa ett anonymt namn eftersom jag inte vill skylta med det här med mitt vanliga namn. Men jag har ett problem. Jag brottas dagligen med rädslan för att bli barnlös. Egentligen är jag så pass ung (under 25 år fortfarande) och lever som singel, så tankarna borde inte finnas där än, men det gör dem. Barnavlande är inte min släkts starka sida, på båda sidor finns långa rader med IVF-er, missfall, för tidigt födda barn, och till viss del är väl det ärftligt? Bland mina kusiner är det fler som kommit till på "konstgjord" väg än som blivit till naturligt.

Jag har inte varit snäll mot min kropp heller, ätstörningar genom hela tonåren har gjort mensen helt upp-och nervänd. Under samma perioder hade jag dessutom oskyddat sex x antal gånger, utan att bli gravid (vilket jag naturligtvis bara ska vara glad för, men i min uppskrämda hjärna får jag det till att jag helt enkelt inte KAN).

För min egen del skulle jag nog egentligen kunna acceptera att jag inte kan få några egna barn. Det finns mycket annat i mitt liv som är viktigt för mig. Men jag är rädd att den dagen jag träffar en man så kommer han lämna mig om han får veta att jag inte kan få barn.

Är det någon som känt samma tankar? Någon som själv varit i den sitsen att du/ni fått ta ställning till vad ni ska göra med det här med barn?

 

[klockmalva]

Sv: Rädsla för barnlöshet

Ja du.... Ätstörning, hattande mens, försökte i två år (!!) med fd. Sambo, nu är jag gravid med andra barnet. Första barnet på första försöket, andra på andra.... Oroa dig inte- njut av livet och hitta någon som
Du gillar och ta det därifrån!

 

[Fraggel_Tess]

Sv: Rädsla för barnlöshet

Jag har haft den tanken många gånger "Tänk om jag inte kan få barn" i och med jag var först klar med skolan nu 2011/2012 skiftet och hela 30 år gammal. Dock är det bevisat att jag kan för nu går jag in i vecka 35 under veckan.

Oroa dig inte. Finn kärleken och ta en dag i taget

 

[Apollo 13]

Sv: Rädsla för barnlöshet

Jag har aldrig varit orolig direkt, däremot har jag alltid varit väldigt medveten om att det finns många som har svårt att få barn, eller inte kan alls. Det tycks vara ett faktum som de aldra flesta missar eller rent av undviker.

För mig har alltid adoption varit ett alternativ och är väll fortfarande. Det är inte självklart för mig att jag bara ska ha biologiska barn, jag kan tänka mig båda delarna.

Jag har haft en del oskyddat sex under tonåren och heller aldrig blivit gravid. Jag fick på ppiller i 7 år, tillslut kände jag dock att det fick räcka eftersom min mamma haft bröstcanser. När jag slutade med dem så hade inte jag och sambon planer på barn utan vi började köra avbrutet. Tror vi kört på avbrutet i sex år utan att jag blivit gravid. Ja det gjorde mig rätt nervös..

Men, sen i slutet på förra året så sa vi "händer det så händer det" och slutade köra avbrutet. Första månaden hade vi inte sex kring ägglossning så det var smått omöjligt för en graviditet att ta sig.. andra månaden hade vi sex kring ÄL och det hände. På första riktiga försöket. Vi var nog rätt chokade båda två faktikst. Jag har ju alltid tjatat om "snitt tiden på att bli gravid är 8 månader" så inte tusan trodde jag att det skulle ta sig så fort, ffa inte efter sex år av abrutet!!
Hur som helst slutade den graviditeten i MF. Vilket jag tog bra, klart vi var besvikna, men jag var ändå så medveten innan om att det kunde hända och att det är vanligt, så jag anklagade aldrig mig själv utan repade mig bra.
Efter MFet fick vi rekomendationen att vänta en mens för att ha koll på ev BF samt att kroppen skulle få återhämta sig. Sagt och gjort, sen körde vi på som vanligt och poff så tog det sig på första försöket igen.
Nu går jag in i vecka 14 imorgon så oron för MF har lagt sig.

Man ska alltid vara realistisk när man pratar om sådana här saker och jag tror att man ska försöka vara bussig mot sig själv. Du blir inte en sämre människa om det skulle visa sig att du har svårt för att bli gravid eller rent av inte kan det alls. Det finns fortfarande möjlighet till att få annat än biologiska barn och det kommer fortfarande vara precis lika speciellt som med ett biobarn. Jag har tittat mycket på adoptionsprogram. Alltså, program på TV som handlar om familjer som adopterar barn. Gud vad jag har gråtit och varit lycklig över dessa familjer. Det är sådan otroligt stark upplevelse och tror nog att de flesta som adopterar, som inte kan få barn, har längtat extra mycket efter dessa barn och det blir därför en ännu större sak att få barnbesked och sedan få hämta hem barnen.
Rädsla handlar ofta om mycket okunskap, prova läs på, se vad det finns för olika möjligheter om det skulle visa sig att du har svårt för att få barn eller inte kan få det alls. Hitta den väg du tror blir bäst för dig att gå men kom ihåg att du inte är en sämre människa för att du eventuellt får problem.
Försök att inte oroa dig, sköt dig själv och din kropp. Det kommer hjälpa dig på vägen och om du har problem med mens osv så finns det möjlighet att kolla upp varför du har det och sedan få hjälp utefter det

Lycka till, och upp med hakan!