Ptsd

Jag har inte skrivit såmycket om dethär här innan men jag har träffat en psykolog en gång i veckan och nu ska det vara två gånger i veckan. Och nu ska vi börja med själva be arbetnings delen för ptsd.
Så idag så pratade hon endel om hur man gör det och jag kan inte förklara allt men en sak är att man ska åter berätta om trauma sakerna och då hjälper man hjärnan att om koppla så det blir mindre jobbigt och att alla symtomen blir mindre.
Men det kan ta ett tag som det blir jobbigare i början innan det börjar bli bättre.
Och så frågade hon lite om mina trauma saker liksom.
Och jag HATAR det så jävla jävla mycket och får skit mycket panik för jag vill inte och kan inte och jag kommer ALDRIG kunna berätta om alla äckel saker till henne.
Och jag måste ha trauma terapi för att annars kommer jag aldrig må bättre. Men jag kommer inte klara att ha det heller. Så justnu så är det enda jag kan tänka på är hur jag kan dö innan fredag så jag inte måste göra nån jävla trauma terapi.
Men ja jag vet inte vad jag ville med att skriva dethär. Men vill nog bara skriva lite. Och ifall nån som läser dethär har nån egen erfaren het om ptsd och sån be handling så får ni gärna skriva det eller om nån vet om man får vägra nån be handling. För personalen här svarar inte på det utan dom bara försöker över tala en.

 

[LiviaFilippa]

De kan fixa fram en emdr-terapeut om det är det som funkar bäst för dig.
Vården ska utgå från patientens behov, inte vårdens behov.
Du behöver inte svara såklart men är det en psykolog på bup (regionens vård) du träffar? Eller är det hvb-hemmets egen? Gissar att det är ett privatdrivet hvb för de brukar ofta vara det.
Om de inte har någon egen emdr-terapeut så vill de väl inte köpa in tjänsten men som sagt, de ska utgå från ditt behov, inte hvb-hemmets behov.

Ja alltså jag vill inte bara säga mot dig utan du har säkert rätt! Men efter som att jag är o myndig och pågrund av dom problemen jag har så räknas inte det jag tycker. Utan det är bara andra som ska bestämma vad som kommer funka för mig o avsett vad jag tycker.
Och psykologen är inte på bup iallafall.

 

[kolja]

Hon säger bara att det inte finns några snabba sätt att få bort det och hon vet att det blir så såfort jag måste tänka på äckel sakerna. Men hon tycker om ändå att jag ska börja närma mig det.

Nä, några snabba sätt att få bort dissociation finns det kanske inte, men det går heller inte att bearbeta trauman under pågående dissociation. Jag tycker det låter som att du behöver hjälp att hitta strategier att lugna dig innan du dissocierar som etableras med hjälp av terapeuten innan ni närmar er dina trauman. Detta för att hon ska kunna hjälpa dig att inte dissociera när ni sedan är i läget att prata om det.
Emdr kräver också att terapeuten kan hjälpa till med dissociation, annars är det bara plågsamt och ger inte resultat (been there, done that...).

Hur gör du nu för att minska stress och ångest? Utanför terapirummet alltså.

 

[LiviaFilippa]

Nä, några snabba sätt att få bort dissociation finns det kanske inte, men det går heller inte att bearbeta trauman under pågående dissociation. Jag tycker det låter som att du behöver hjälp att hitta strategier att lugna dig innan du dissocierar som etableras med hjälp av terapeuten innan ni närmar er dina trauman. Detta för att hon ska kunna hjälpa dig att inte dissociera när ni sedan är i läget att prata om det.
Emdr kräver också att terapeuten kan hjälpa till med dissociation, annars är det bara plågsamt och ger inte resultat (been there, done that...).

Hur gör du nu för att minska stress och ångest? Utanför terapirummet alltså.

Nej jag fattar vad du menar. Men jag vet inte ifall hon tänker på nåt annat sätt eller så fattar hon inte hurmycket dissocition det är för mig.
Och jag har inget speciellt knep att minska stress och ångest men det är väl en sak att man ska låta den känslan finnas. Så tillexempel tänka Okej nu har jag mycket ångest för att jag ska laga mat och det får vara jobbigt men jag kan göra det ändå.
Tillexempel så liksom. Och att göra saker som spela mobil spel eller göra pussel och sånt. Och att för medla till personalen att det är extra jobbigt ifall kanske dom kan hjälpa att göra nåtannat och bryta det.
Men som nu efter jag träffade psykologen igår så har jag nästan bara spelat mobil spel helatiden för det är enda som jag slipper tänka såmycket. Men det hjälper ju inte heller och jag kan inte bara göra det för att stå ut en minut i taget hur länge som helst heller.

 

[Rosett]

Ja alltså jag vill inte bara säga mot dig utan du har säkert rätt! Men efter som att jag är o myndig och pågrund av dom problemen jag har så räknas inte det jag tycker. Utan det är bara andra som ska bestämma vad som kommer funka för mig o avsett vad jag tycker.
Och psykologen är inte på bup iallafall.

Jo det är ju så när man är under 18.
Om du provar traumaterapin och de ser att det inte fungerar för dig så kanske de ändrar sig och du får prova någon annan terapiform som passar dig bättre.

 

[LiviaFilippa]

Jo det är ju så när man är under 18.
Om du provar traumaterapin och de ser att det inte fungerar för dig så kanske de ändrar sig och du får prova någon annan terapiform som passar dig bättre.

Ja fast jag kan ju inte prova det. Eller alltså det är såhär att jag kan prata om äckel sakerna lite ibland eller svara på frågor iallafall eller skriva. Men det händer två saker då först så blir det jätte mycket dissocition när jag ska prata om det. Så jag inte känner nånting alls då. Och sen efter så blir det jätte mycket jobbigare och jag får skit mycket ångest så jag inte står ut och inte vill leva i en minut till.
Så det känns iallafall inte som det hjälper nånting eller att jag kan försöka ordentligt då för hjärnan vägrar ju.

 

[Rosett]

Ja fast jag kan ju inte prova det. Eller alltså det är såhär att jag kan prata om äckel sakerna lite ibland eller svara på frågor iallafall eller skriva. Men det händer två saker då först så blir det jätte mycket dissocition när jag ska prata om det. Så jag inte känner nånting alls då. Och sen efter så blir det jätte mycket jobbigare och jag får skit mycket ångest så jag inte står ut och inte vill leva i en minut till.
Så det känns iallafall inte som det hjälper nånting eller att jag kan försöka ordentligt då för hjärnan vägrar ju.

Då förstår jag bättre. Jag skulle inte heller vilja gå i terapi om det var så.

Det brukar vara så att ju mer och oftare man pratar om det svåra desto mer minskar symtomen/ångesten efter hand.
Vet de om att du får en sån reaktion efteråt så borde de ju ge dig extra stöd efteråt.

 

[LiviaFilippa]

Då förstår jag bättre. Jag skulle inte heller vilja gå i terapi om det var så.

Det brukar vara så att ju mer och oftare man pratar om det svåra desto mer minskar symtomen/ångesten efter hand.
Vet de om att du får en sån reaktion efteråt så borde de ju ge dig extra stöd efteråt.

Tack att du skriver att du inte heller skulle vilja då Det känns som alla bara tycker att jag är jobbig och att jag inte VILL må bättre men det är inte om det alls men jag bara KAN INTE gå i den terapin.
Och alltså dom vet ju inte exakt vad jag tänker och så men dom kan allafall inte göra så jätte mycket mera motför dom redan gör.

 

[Rosett]

Tack att du skriver att du inte heller skulle vilja då Det känns som alla bara tycker att jag är jobbig och att jag inte VILL må bättre men det är inte om det alls men jag bara KAN INTE gå i den terapin.
Och alltså dom vet ju inte exakt vad jag tänker och så men dom kan allafall inte göra så jätte mycket mera motför dom redan gör.

Det (traumareaktionen) kanske inte är ”moget” ännu. Alltså du kanske behöver mer tid och bli mer trygg i vardagen innan du börjar terapi.

 

[LiviaFilippa]

Det (traumareaktionen) kanske inte är ”moget” ännu. Alltså du kanske behöver mer tid och bli mer trygg i vardagen innan du börjar terapi.

Kanske. Men somsagt så spelar inte det nån roll för det är inte jag som ska av göra det. Och iallafall som psykologen har sagt så kommer man aldrig känna sig redo för sån terapi iallafall.

 

[Rosett]

Kanske. Men somsagt så spelar inte det nån roll för det är inte jag som ska av göra det. Och iallafall som psykologen har sagt så kommer man aldrig känna sig redo för sån terapi iallafall.

Ingen kan ju tvinga dig att prata om sånt du inte orkar/vill prata om.
Om vi låtsas att du går i traumaterapin. Ibland orkar du kanske prata om en sak men inte om en annan, ibland inte alls, ibland lite, ibland mycket.
Efter hand kommer det bli mindre svårt.
Det sägs att man måste gå in i ångesten och möta den för att den ska minska, men det har din psykolog säkert redan sagt.

 

[kolja]

Vet du, jag tycker att det är klokt av dig att värna om dina gränser och inte vilja prata om det allra svåraste när du märker att det bara leder till dissociation. Jag vet inte alls vad som hänt dig men misstänker att du i samband med det du utsatts för fått dina gränser rejält överkörda. Att du vill bli respekterad i dina gränser är ett sundhetstecken.

Traumaterapi kan vara jättebra och ptsd är en behandlingsbar sjukdom som man kan tillfriskna från. Det kräver dock stort förtroende mellan klient och terapeut och det krävs att man får hjälp med sin känsloreglering i ett tidigt stadie för att inte dissociera (eftersom ingen bearbetning sker under dissociation). Om du vill kan du be din terapeut om hjälp att hålla dig inom ditt toleransfönster (alltså att inte falla över i dissociation). Om du inte klarar det när ni pratar om dina trauman är det för tidigt att prata om. Det är din terapeuts uppgift att hjälpa dig med det. Låt henne hjälpa dig med det.

 

[LiviaFilippa]

Ingen kan ju tvinga dig att prata om sånt du inte orkar/vill prata om.
Om vi låtsas att du går i traumaterapin. Ibland orkar du kanske prata om en sak men inte om en annan, ibland inte alls, ibland lite, ibland mycket.
Efter hand kommer det bli mindre svårt.
Det sägs att man måste gå in i ångesten och möta den för att den ska minska, men det har din psykolog säkert redan sagt.

Ja det har hon sagt och att man aldrig känner sig helt REDO för sån terapi. Och alltså det fattar jag också men det måste väl ändå vara nån gräns HUR svårt det kan vara? Eller alltså jag är ju ingen psykolog eller nåtannat sånt så jag kanske tänker jätte fel men jag tycker iallafall inte att det verkar som en bra sak ifall detenda man kan tänka i över ett dygn efter är att man inte KAN ha den terapin och att den enda ut vägen är att man måste dö.
Och dethär låter säkert skit dumt och konstigt men jag läste nån forsknings sak om trauma terapi och sånt och då hade dom interjuvat o lika terapeuter och patienter. Och då iallafall så var det flera som tyckte att det är jätte viktigt att det inte går för fort fram för då upp levs det ofta som ännu ett över grepp för patienten. Och det är exakt den känslan jag har att det bara är andra som bestämmer o avsett hur JAG mår av det och hur jag känner. Och att nånannan bestämmer vad den tycker så har jag INGET val och ingen lyssnar på mig och sen får jag ha allt jobbigt för migsjälv ännu mera bara. Och somsagt så jag vet inte men det känns iallafall jätte konstigt ifall terapi ska vara så.

 

[LiviaFilippa]

Vet du, jag tycker att det är klokt av dig att värna om dina gränser och inte vilja prata om det allra svåraste när du märker att det bara leder till dissociation. Jag vet inte alls vad som hänt dig men misstänker att du i samband med det du utsatts för fått dina gränser rejält överkörda. Att du vill bli respekterad i dina gränser är ett sundhetstecken.

Traumaterapi kan vara jättebra och ptsd är en behandlingsbar sjukdom som man kan tillfriskna från. Det kräver dock stort förtroende mellan klient och terapeut och det krävs att man får hjälp med sin känsloreglering i ett tidigt stadie för att inte dissociera (eftersom ingen bearbetning sker under dissociation). Om du vill kan du be din terapeut om hjälp att hålla dig inom ditt toleransfönster (alltså att inte falla över i dissociation). Om du inte klarar det när ni pratar om dina trauman är det för tidigt att prata om. Det är din terapeuts uppgift att hjälpa dig med det. Låt henne hjälpa dig med det.

Fast hon verkar inte tycka lika som dig iallafall. Utan som hon har sagt så är man aldrig riktigt redo för sån terapi och det kommer aldrig kännas att Nu vill jag liksom. Och att det är inte så bra att bara skjuta på det utan det är bättre att ta det snabbare.
Men ja som jag skrev i mitt förra inlägg också att i nån forsknings sak så stog det att det var viktigt att inte gå för fort fram för då kan det ofta upp levas som ett nytt över grepp för patienten och det är exakt så som det känns. Alltså jag fattar att det inte ÄR det men att det är samma känsla och att jag inte har nån be tydelse eller ingen lyssnar på mig ändå. Bara att äckel sakerna säger alla andra att det var fel och dåligt och sånt men dethär så säger alla mot mig ifall jag säger att det inte går. Så säger alla att det visst går och jag måste bara våga försöka och massa sånt så egentligen så blir det att dom som jag ska kunna lita på liksom dom bara visar att dom inte har respekt för mig eller lyssnar på mig och att dom tycker att jag ska göra det som jag mår skit av som varenda centi meter av hela mig bara skriker nej om. Men somalltid så märker ingen mina nej.

 

[kolja]

Fast hon verkar inte tycka lika som dig iallafall. Utan som hon har sagt så är man aldrig riktigt redo för sån terapi och det kommer aldrig kännas att Nu vill jag liksom. Och att det är inte så bra att bara skjuta på det utan det är bättre att ta det snabbare.
Men ja som jag skrev i mitt förra inlägg också att i nån forsknings sak så stog det att det var viktigt att inte gå för fort fram för då kan det ofta upp levas som ett nytt över grepp för patienten och det är exakt så som det känns. Alltså jag fattar att det inte ÄR det men att det är samma känsla och att jag inte har nån be tydelse eller ingen lyssnar på mig ändå. Bara att äckel sakerna säger alla andra att det var fel och dåligt och sånt men dethär så säger alla mot mig ifall jag säger att det inte går. Så säger alla att det visst går och jag måste bara våga försöka och massa sånt så egentligen så blir det att dom som jag ska kunna lita på liksom dom bara visar att dom inte har respekt för mig eller lyssnar på mig och att dom tycker att jag ska göra det som jag mår skit av som varenda centi meter av hela mig bara skriker nej om. Men somalltid så märker ingen mina nej.

Nä, det är svårt att gå in i traumaterapi, och sannerligen inte något man önskar behöva göra. Vad är det hon vill börja med som du inte tycker känns bra? Hur säger hon att det ska hjälpa dig att må bättre av att prata om det svåra när du inte vill? Det jag undrar är om hon kan förklara sitt arbetssätt så att du vet vad du tackar ja eller nej till. Känner du förtroende för henne? Hur kan hon hjälpa dig så att det inte känns så oöverstigligt? Är hon utbildad inom trauma och dissociation? (Nu blev det många frågor här - du svarar såklart bara på det du vill).

 

[Ullmerkott]

Kan du visa henne lite av det som du skrivit i den här tråden? Jag kan absolut ingenting om terapi, men tänker att kommunikation och förståelse generellt är viktigt om man ska kunna hjälpa någon på ett bra sätt. Både att hon förstår hur det känns för dig, och att hon kan förklara så att du känner dig trygg med hjälpen.
Heja dig!

 

[LiviaFilippa]

Nä, det är svårt att gå in i traumaterapi, och sannerligen inte något man önskar behöva göra. Vad är det hon vill börja med som du inte tycker känns bra? Hur säger hon att det ska hjälpa dig att må bättre av att prata om det svåra när du inte vill? Det jag undrar är om hon kan förklara sitt arbetssätt så att du vet vad du tackar ja eller nej till. Känner du förtroende för henne? Hur kan hon hjälpa dig så att det inte känns så oöverstigligt? Är hon utbildad inom trauma och dissociation? (Nu blev det många frågor här - du svarar såklart bara på det du vill).

Det hon tycker är att vi ska prata om äckel saker som har hänt. Och hon har inte sagt nåt speciellt hur det ska hjälpa när jag inte vill utan hon säger bara detdär att det aldrig kommer kännas att man är redo. Och jag känner väl lite för troende men inte jätte mycket men det gör jag inte till nån. Och det är ju det som är hela problemet att hon inte kan hjälpa mig så det inte känns så o över stigligt. Och jag har ingen aning vad hon har för ut bildning men hon jobbar iallafall mest med trauma och såna saker.

 

[LiviaFilippa]

Kan du visa henne lite av det som du skrivit i den här tråden? Jag kan absolut ingenting om terapi, men tänker att kommunikation och förståelse generellt är viktigt om man ska kunna hjälpa någon på ett bra sätt. Både att hon förstår hur det känns för dig, och att hon kan förklara så att du känner dig trygg med hjälpen.
Heja dig!

Nej jag vet inte vad jag skulle visa isåfall.

 

[Rosett]

Ja det har hon sagt och att man aldrig känner sig helt REDO för sån terapi. Och alltså det fattar jag också men det måste väl ändå vara nån gräns HUR svårt det kan vara? Eller alltså jag är ju ingen psykolog eller nåtannat sånt så jag kanske tänker jätte fel men jag tycker iallafall inte att det verkar som en bra sak ifall detenda man kan tänka i över ett dygn efter är att man inte KAN ha den terapin och att den enda ut vägen är att man måste dö.
Och dethär låter säkert skit dumt och konstigt men jag läste nån forsknings sak om trauma terapi och sånt och då hade dom interjuvat o lika terapeuter och patienter. Och då iallafall så var det flera som tyckte att det är jätte viktigt att det inte går för fort fram för då upp levs det ofta som ännu ett över grepp för patienten. Och det är exakt den känslan jag har att det bara är andra som bestämmer o avsett hur JAG mår av det och hur jag känner. Och att nånannan bestämmer vad den tycker så har jag INGET val och ingen lyssnar på mig och sen får jag ha allt jobbigt för migsjälv ännu mera bara. Och somsagt så jag vet inte men det känns iallafall jätte konstigt ifall terapi ska vara så.

Det stämmer att om man går för fort fram så kan det bli ett nytt trauma.
Vet din psykolog om att du är orolig för det? Du kanske kan visa det du läste så h*n förstår bättre.
Gissar att du känner till bris.se De kan kanske hjälpa dig.

 

[LiviaFilippa]

Det stämmer att om man går för fort fram så kan det bli ett nytt trauma.
Vet din psykolog om att du är orolig för det? Du kanske kan visa det du läste så h*n förstår bättre.
Gissar att du känner till bris.se De kan kanske hjälpa dig.

Nej eller jag tror inte att hon vet det. Men ifall jag inte kommer på nåt sätt att inte göra det så måste jag träffa henne igen imorgon och då ska min kontakt person vara med och prata om domhär sakerna som jag har skrivit om här om terapin och sånt.

 

[kolja]

Nej eller jag tror inte att hon vet det. Men ifall jag inte kommer på nåt sätt att inte göra det så måste jag träffa henne igen imorgon och då ska min kontakt person vara med och prata om domhär sakerna som jag har skrivit om här om terapin och sånt.

Så bra att du tar med din kontaktperson som kan hjälpa dig att förklara! Förstår att det känns jätteläskigt att gå dit. Jag tror på dig, du verkar vara en modig tjej.