Jag måste erkänna att jag blev väldigt förvånad och var tvungen att kolla flera gånger om det stämde, men det var faktiskt sant att jag återigen stod uppskriven på det lilla stoet Bukett, a.k.a. Luna Lovegood. ;-) Ridläraren hade förra veckan sagt att om hon hade vetat hur lång jag var så skulle hon inte satt mig på en sån liten häst. Men det gick ju inte att skylla på den här gången i alla fall.
Jag måste även erkänna att jag ganska direkt tänkte att om det var viktigt att jag verkligen presterade den här lektionen för att visa att jag hade rätt nivå för att få rida kvar, så var det definitivt inte rätt häst att sitta på för en sån sak, med tanke på hur knepig hon är (eller så är det det det är)... Jag började faktiskt fundera över vilka andra ridskolor jag skulle kunna kontakta om jag inte fick rida kvar...
Samtidigt så kan man ju få en spontan magkänsla när man ser vilken häst man står uppskriven på, lite antingen ”yes!” eller ”åh nej...”. Och min mage blev faktiskt glad, konstigt nog. ”Ska jag få rida Bukett igen, vad skojjigt!” sa magen, medans hjärnan kalkylerade över att jag inte kan rida den hästen.
Och konstigt nog lyckades jag ändå hålla prestationstankarna borta, och tänkte bara att ”det får väl gå som det går” och ”jag kan inte göra mer än mitt bästa” och ”jag kommer inte gråta blod om det går åt helvete”. Kände mig ganska laidback faktiskt, hade inga förväntningar alls, tyckte mest det var kul att få rida.
När jag red Bukett för fem år sedan så var hon nästan som helt olika hästar dom gånger jag satt på henne. Så även denna gång. Älvorna, som hon pratade intensivt med förra veckan, var tydligen någon annanstans idag. Hästen var verkligen med mig i ridhuset, inte långt bort någon annanstans. Och kors i taket och döm om min förvåning, när det faktiskt gick riktigt bra. I flera timmar efter ridlektionen var jag både förvånad och stolt. Jag hade ju faktiskt kunnat rida henne hyfsat!
Hon är ju, som ridläraren uttryckte det, ”trött”. Jag fick driva fram hästen varje steg. Om jag slutade driva för en sekund tog det tvärstopp omedelbart. Halt mitt på spåret. Varenda steg fick jag klämma, klämma och klämma. Och alla hjälper gick inte igenom sådär direkt, utan skulle malas igenom ”sto-kvarnen” först:
”Vad är det ryttaren vill? Ger hon hjälpen på rätt sätt? Har jag lust att utföra det hon ber om? Hur är känslan? Har ryttaren tillräcklig respekt för mig som individ? Kommer hjälpen vid rätt tillfälle? Känns det här verkligen som något jag vill gå med på? Om jag skulle göra det ryttaren ber om, hur påverkar det min person? Kommer det att ge mig något?”... osv osv osv....
(Herregud – ge mig en valack för guds skull!!
)
Men ändå var Bukett förvånansvärt tålmodig med mig – uppvärmningsövningen med galoppfattningar på en åtta gick ändå hyfsat, och lektionens huvudövning med öppna på långsidan gick långt över all förväntan, med en häst som både var i form och rätt placerad genom övningen och faktiskt ”rann på” ganska fint genom några öppnor. Det kändes nästan som om Bukett var riktigt stolt och gick och tänkte ”Titta på mig vad jag är duktig, det här kan jag göra bra!”
Men sen skulle vi göra galopparbete, och där slog det stopp i ”sto-kvarnen”. Och nu kändes det som ren och skär stoighet. ”Jag gjorde jättefina öppnor faktiskt och har inte lust att göra mer idag, och vad är det här – galopparbete, det kan du bara fetglömma!!”. Så där ägnade vi oss mest åt att backa och snurra runt på stället. Efter ett tag fick jag henne att gå framåt, och ett par galoppfattningar blev det, men det var lögn att få henne att ligga kvar i galoppen – hon tvärvägrade. Och jag orkade inte bli arg, utan var bara lugnt envis med att hon åtminstone skulle gå dit jag bad och några gånger emellanåt faktiskt fatta galopp. Sen fick det räcka med det tyckte jag.
Men i avslutningen blev hon återigen jättetrevlig i fin form, och ridläraren öste superlativ över mig och tyckte att jag hade jobbat henne jättebra. Och jag kände mig faktiskt riktigt stolt, trots att det säkerligen inte såg särskilt vackert ut och fanns mycket att förbättra. Men jäkligt roligt var det i alla fall!
Idag har jag återigen träningsvärk from hell. Och även om det kanske är bra ur motionssynpunkt att sitta på hästar som helst inte rör på sig alls, så skulle jag faktiskt uppskatta om jag nästa gång fick en häst som kunde ta åtminstone några steg framåt själv av egen fri vilja...
Jag måste även erkänna att jag ganska direkt tänkte att om det var viktigt att jag verkligen presterade den här lektionen för att visa att jag hade rätt nivå för att få rida kvar, så var det definitivt inte rätt häst att sitta på för en sån sak, med tanke på hur knepig hon är (eller så är det det det är)... Jag började faktiskt fundera över vilka andra ridskolor jag skulle kunna kontakta om jag inte fick rida kvar...
Samtidigt så kan man ju få en spontan magkänsla när man ser vilken häst man står uppskriven på, lite antingen ”yes!” eller ”åh nej...”. Och min mage blev faktiskt glad, konstigt nog. ”Ska jag få rida Bukett igen, vad skojjigt!” sa magen, medans hjärnan kalkylerade över att jag inte kan rida den hästen.
Och konstigt nog lyckades jag ändå hålla prestationstankarna borta, och tänkte bara att ”det får väl gå som det går” och ”jag kan inte göra mer än mitt bästa” och ”jag kommer inte gråta blod om det går åt helvete”. Kände mig ganska laidback faktiskt, hade inga förväntningar alls, tyckte mest det var kul att få rida.
När jag red Bukett för fem år sedan så var hon nästan som helt olika hästar dom gånger jag satt på henne. Så även denna gång. Älvorna, som hon pratade intensivt med förra veckan, var tydligen någon annanstans idag. Hästen var verkligen med mig i ridhuset, inte långt bort någon annanstans. Och kors i taket och döm om min förvåning, när det faktiskt gick riktigt bra. I flera timmar efter ridlektionen var jag både förvånad och stolt. Jag hade ju faktiskt kunnat rida henne hyfsat!
Hon är ju, som ridläraren uttryckte det, ”trött”. Jag fick driva fram hästen varje steg. Om jag slutade driva för en sekund tog det tvärstopp omedelbart. Halt mitt på spåret. Varenda steg fick jag klämma, klämma och klämma. Och alla hjälper gick inte igenom sådär direkt, utan skulle malas igenom ”sto-kvarnen” först:
”Vad är det ryttaren vill? Ger hon hjälpen på rätt sätt? Har jag lust att utföra det hon ber om? Hur är känslan? Har ryttaren tillräcklig respekt för mig som individ? Kommer hjälpen vid rätt tillfälle? Känns det här verkligen som något jag vill gå med på? Om jag skulle göra det ryttaren ber om, hur påverkar det min person? Kommer det att ge mig något?”... osv osv osv....
(Herregud – ge mig en valack för guds skull!!
Men ändå var Bukett förvånansvärt tålmodig med mig – uppvärmningsövningen med galoppfattningar på en åtta gick ändå hyfsat, och lektionens huvudövning med öppna på långsidan gick långt över all förväntan, med en häst som både var i form och rätt placerad genom övningen och faktiskt ”rann på” ganska fint genom några öppnor. Det kändes nästan som om Bukett var riktigt stolt och gick och tänkte ”Titta på mig vad jag är duktig, det här kan jag göra bra!”
Men sen skulle vi göra galopparbete, och där slog det stopp i ”sto-kvarnen”. Och nu kändes det som ren och skär stoighet. ”Jag gjorde jättefina öppnor faktiskt och har inte lust att göra mer idag, och vad är det här – galopparbete, det kan du bara fetglömma!!”. Så där ägnade vi oss mest åt att backa och snurra runt på stället. Efter ett tag fick jag henne att gå framåt, och ett par galoppfattningar blev det, men det var lögn att få henne att ligga kvar i galoppen – hon tvärvägrade. Och jag orkade inte bli arg, utan var bara lugnt envis med att hon åtminstone skulle gå dit jag bad och några gånger emellanåt faktiskt fatta galopp. Sen fick det räcka med det tyckte jag.
Men i avslutningen blev hon återigen jättetrevlig i fin form, och ridläraren öste superlativ över mig och tyckte att jag hade jobbat henne jättebra. Och jag kände mig faktiskt riktigt stolt, trots att det säkerligen inte såg särskilt vackert ut och fanns mycket att förbättra. Men jäkligt roligt var det i alla fall!
Idag har jag återigen träningsvärk from hell. Och även om det kanske är bra ur motionssynpunkt att sitta på hästar som helst inte rör på sig alls, så skulle jag faktiskt uppskatta om jag nästa gång fick en häst som kunde ta åtminstone några steg framåt själv av egen fri vilja...
