sussisus
Trådstartare
Jag har kommit fram till att jag faktiskt gillar att gå ut med hunden!
Missförstå mig rätt nu, innan Izor kom in i vårt liv rörde jag mig inte speciellt mycket - jag cyklade/gick till och från jobbet förstås (en promenad/cykeltur på nästan 3 km enkel väg 3-4 gånger i veckan) och kanske någon promenad upp till stallet - så det blev ju till en början en chock att tvingas gå ut (speciellt på morgonen innan man ens har vaknat egentligen).
Okej, jag går inte alla promenader, men minst en i alla fall, och vi går inte så långt än så länge (4 st "runt-kvarteret"-turer och 1 "lite-längre-i-Izors-egen-takt"-tur) men gärna i skogen.
Imorse var det 7 grader kallt, solen sken och det var ljuvligt. Att då gå och prata med vovven eller bara att titta på honom medan han nosade runt...
Eller som ikväll, 2 minus och alldeles kolsvart på vissa ställen. Att veta att Izor var där vid min sida (nåja ibland i alla fall) gjorde faktiskt promenaden njutbar.
Alltså jag som var mörkrädd när jag var liten, jag bryr mig nästan inte längre (ännu mindre nu när Izor kan skrämma bort oönskat sällskap - han är visserligen en liten Dvärgschnauzer men morra elakt kan han).
Jag har kommit på att jag ibland vill att han ska visa sig vilja gå ut, vilket man märker tydligt - för antingen går han bakom en och buffar med nosen mot våra vader eller så gnällmorrar, eller vad det nu är för ljud, han (gulligt låter det i alla fall, och man kan inte ta miste på vad det är han vill).
Det ska bli mycket intressant att få se hur Izor reagerar när första snön kommer (han är född i april i år och våren kom innan han kunde se något).
Annan nederbörd som speciellt regn tycker Izor nämligen inte om, då får man världens anklagande blick av honom.
Ni ser vilka funderingar man kan få när man är ute med hunden.
Missförstå mig rätt nu, innan Izor kom in i vårt liv rörde jag mig inte speciellt mycket - jag cyklade/gick till och från jobbet förstås (en promenad/cykeltur på nästan 3 km enkel väg 3-4 gånger i veckan) och kanske någon promenad upp till stallet - så det blev ju till en början en chock att tvingas gå ut (speciellt på morgonen innan man ens har vaknat egentligen).
Okej, jag går inte alla promenader, men minst en i alla fall, och vi går inte så långt än så länge (4 st "runt-kvarteret"-turer och 1 "lite-längre-i-Izors-egen-takt"-tur) men gärna i skogen.
Imorse var det 7 grader kallt, solen sken och det var ljuvligt. Att då gå och prata med vovven eller bara att titta på honom medan han nosade runt...
Eller som ikväll, 2 minus och alldeles kolsvart på vissa ställen. Att veta att Izor var där vid min sida (nåja ibland i alla fall) gjorde faktiskt promenaden njutbar.
Alltså jag som var mörkrädd när jag var liten, jag bryr mig nästan inte längre (ännu mindre nu när Izor kan skrämma bort oönskat sällskap - han är visserligen en liten Dvärgschnauzer men morra elakt kan han).
Jag har kommit på att jag ibland vill att han ska visa sig vilja gå ut, vilket man märker tydligt - för antingen går han bakom en och buffar med nosen mot våra vader eller så gnällmorrar, eller vad det nu är för ljud, han (gulligt låter det i alla fall, och man kan inte ta miste på vad det är han vill).
Det ska bli mycket intressant att få se hur Izor reagerar när första snön kommer (han är född i april i år och våren kom innan han kunde se något).
Annan nederbörd som speciellt regn tycker Izor nämligen inte om, då får man världens anklagande blick av honom.
Ni ser vilka funderingar man kan få när man är ute med hunden.
