Sv: Problemlösning
kl
Nu är det svårt när man inte ser en rörlig bild på er som ekipage. så jag kan ju inte kommentera o kanske hjälpa så mycket i ditt fall
men jag kan beskriva en av mina tidigare hästar kanske kan du dra paraleller.
Stort hbl sto på 178. hade som vana att köra upp huvudet i all hantering, tidigare äg försökte lösa problemet med bett i munnen vid all hantering.
hästen var riden av tidigare ryttare, men mest genom hand.
hästen lekte såklart stjärnskådare, och ryttaren försökte vägleda med låg hand. hästen sprang på bogarna.
När hästen kom hade hon enorma lårmuskler, de var finfina att springa ifrån med, men hindrade henne även att vinkla igenom bakkärran ordentligt.
vi jobbade mycket i tömkörning a la celle.
och fick bukt på muskulaturen, problemet med halssättningen o formen fortsadde dock under ryttare.
nu är jag en ruttare som inte gillar att jobba med handen, jag tar inte ledande tygeltag a la tyghandlare, jag böjer hästen i bålen istället. jag tror att en stilla buren hand ger ett förtroende från hästen.
denna dam hade byggt upp en muskel mun som gjorde henne extremt hård i munnen, jag har aldrig sett en häst grimagera så till den milda grad som denne gjorde.
jag satte upp en åtgärdsplan.
hästen måste lyda mej
hästen måste gå att stanna
hästen måste få förtroende
bettet måste bli hästens vän
efter dessa devicer började jag
för att kunna få stopp på henne satte jag på henne en vanlig kapson som jag fäste tyglar i. denna var enbart för att kunna stoppa, inte för att forma, eller hålla i hop hästen.
jag ville ha ett bett där hon inte kunde bita sig ffast i och som hon kunde aktivera sig i, lösningen blev ett Waterford bett .
för den som undrar är det ett bett som består av en rad kulor, inget som kan gå upp i gomen, inget att bita sig fast i. dock inte lämpligt att sitta o plocka med!
sedan kom vi till själva ridningen.
i grunden så låg hästens stelhet ocj ovilja till att böja sig som gjorde henne svårkontakt bar. jag red henne bara i inhägnat så jag var säker.
började med att blöta ner brallorna ordentligt så jag skulle få ett bra säte, sedan körde jag viktmanchetter på mina fotleder, så jag inte skulle ha en chans att försvara mej i sadeln. jag fick på så sätt en konstant lång skänkel som kunde rama henne samt att den motverkar att man lättar i sätet vid ev krumbukter ( på den tiden kunde jag ju rida, inte som nu)
jag frångick helt principen rakriktning. jag jobbade varje steg aktivt. alla steg hästen tog skulle komma från mej. jag sket fullständigt i form, tempo mm i början, jag hade bara fokus på att jag styrde hästens aktivitet.
ibörjan stod folk med fasa i ögonen utanför staketet.
sakta men säkert så böjde lyssnade hon, vi steg innanför, vi ökade, vi böjde bålen , vi började med öppna o sluta aldrig mer än 2 stg sedan byttes riktning. vi jobbade med vinklar , vi jobbade i volter, vi bytte varv efter max 30 steg. en dag så kände jag hur jag satt högre tittar ner på hästen som går med höjd nacke, suger på bettet. och jobbade som en galning. hela tiden frågandes vad o hur ska jag gå. sedan började jag försiktigt att föra över tyglarna till bettet. började känna kontakten emellan oss. jag kan erkänna så här i efterhand att det var svårt, tog tid, och viss fara inblandad i bland då denna ofta stod på bakbenen dessutom. men efter 3 år tävlade hon msv b. och hon fick en lång tävlings karriär o med senaste ägaren tävlade hon GP. alla som red henne har alltid sagt att mjukare mer lyhörd häst har de aldrig ridit. hon älskade kandaret, det var så aktivt för henne att pyssla med, en vana hon hade under de 7 år jag ägde henne. och med senare ägare har hon alltid velat ha klingade saker i munnen, då trivs hon böäst, bara man rider med stilla o buren hand! i dag är damen pensionär o lever livet på den tyska landsbygden!
ja det var min lilla story, huruvida du känner igen din häst, vet jag inte, men kanske kan du hitta något russin i min kaka