T
Tinwe
Hej bukefalister! Läser ofta på forumet men har aldrig känt behovet att posta själv - förräns nu! Problemet är med mina föräldrars hund, och var beredda på att detta inlägg antagligen blir ganska långt...
Hunden ifråga är en drever på tre år. Jag bodde hemma under första året och var väldigt involverad, så det är lite "min" hund också. Det är en glad, pigg och frisk hund, inte väldresserad någonstans men ändå fullt funktionell i vardagen. Totalt ointresserad av både folk och hundar, men självklart vilttokig (och ja, vi jagar med honom, både ofta och gärna!). Det värsta han gör är att han kan bli lite nafsig och hoppig när han blir extra glad.
Dessvärre hände något när han var ~2 år. Vi har ett landställe där han går ute på tomten i löplina. Stället ligger väldigt off men det är ändå ett tjugotal personer därute. Många brukar gena över vår tomt, vilket inte är något större problem varken för oss eller hundarna (vi har även en welsh springer spaniel, 13 år). En dag gick en gammal bekant till min farmor (kallar honom P) över vår tomt. P är jättetrevlig, runt 70, stor, burdus, skäggig... lite utav ett praktexempel för en klassisk hundskrämma! Han har också haft ett flertal schäfrar och anser sig vara lite av en expert på hunduppfostran.
Jag var inte där just då, men det som händer är att drevern av någon anledning biter P i armen. Han hade tidigare aldrig visat några aggresiva tendenser och var mig veterligen helt frisk. Ingen i min familj såg vad som hände, och P hävdar bara att han inte gjorde något "utanför det vanliga".
Vi pratade såklart ihop oss i familjen om detta men bestämde oss för att ge drevern en chans till. Vi jobbade verkligen med honom allihopa och hjälptes åt. Månaden efter så var han lite mer misstänksam "än vanligt" mot människor och kunde ofta "ringa runt" människor som kom på besök på mina föräldrars jobb där han är på dagarna osv.
I vilket fall, det gick över och har efter det inte visat några som helst aggrotendenser, förrän förra veckan. Jag och min mamma var på besök hos min farmor med båda hundarna när vi ser att P kommer upp mot huset (de är bekanta och handlar åt varandra osv.). Vi bestämmer oss för att inte göra någon stor grej av det hela men jag kopplar drevern (mer för att jag anade att P kanske skulle vara rädd). När P kommer in bryr han sig inte alls om drevern, hälsar på oss, klappar spanieln och ger farmor sina grejer. Medans sitter drevern och skakar, småmorrar och vill inte alls vara med. Han försökte inte fly, men inte heller göra utfall mot P. När P har stått och pratat lite lugnar drevern ner sig, tittar lite på mig men är väldigt misstänksam. P går och efter det är han sitt vanliga jag igen.
Man blir så lätt hemmablind (och ganska lätt att bli paranoid också) och jag är lite nyfiken på hur ni ställer er till historien. Jag tror omöjligt att jag kan få P att gå med på att träna med mig, och jag tror inte heller att jag vill riskera att P blir biten igen i en ev. träningssituation. Det går ju såklart att bara ignorera problemet också, att helt enkelt inte låta dem träffas och hålla dem ifrån varandra. Man blir ju dock lite nervös, tänk om han fäster sig i armen på nästa skäggiga gubbe vi möter på stan (vilket visserligen kanske inte är troligt i.o.m. att det inte hänt än men vem vet)?
Vad tycker ni? Gör vi kanske till och med fel i att inte avliva honom? Uppvisar han relativt normalt hundbeteende? Själv är jag ganska rådvill...
Hunden ifråga är en drever på tre år. Jag bodde hemma under första året och var väldigt involverad, så det är lite "min" hund också. Det är en glad, pigg och frisk hund, inte väldresserad någonstans men ändå fullt funktionell i vardagen. Totalt ointresserad av både folk och hundar, men självklart vilttokig (och ja, vi jagar med honom, både ofta och gärna!). Det värsta han gör är att han kan bli lite nafsig och hoppig när han blir extra glad.
Dessvärre hände något när han var ~2 år. Vi har ett landställe där han går ute på tomten i löplina. Stället ligger väldigt off men det är ändå ett tjugotal personer därute. Många brukar gena över vår tomt, vilket inte är något större problem varken för oss eller hundarna (vi har även en welsh springer spaniel, 13 år). En dag gick en gammal bekant till min farmor (kallar honom P) över vår tomt. P är jättetrevlig, runt 70, stor, burdus, skäggig... lite utav ett praktexempel för en klassisk hundskrämma! Han har också haft ett flertal schäfrar och anser sig vara lite av en expert på hunduppfostran.
Jag var inte där just då, men det som händer är att drevern av någon anledning biter P i armen. Han hade tidigare aldrig visat några aggresiva tendenser och var mig veterligen helt frisk. Ingen i min familj såg vad som hände, och P hävdar bara att han inte gjorde något "utanför det vanliga".
Vi pratade såklart ihop oss i familjen om detta men bestämde oss för att ge drevern en chans till. Vi jobbade verkligen med honom allihopa och hjälptes åt. Månaden efter så var han lite mer misstänksam "än vanligt" mot människor och kunde ofta "ringa runt" människor som kom på besök på mina föräldrars jobb där han är på dagarna osv.
I vilket fall, det gick över och har efter det inte visat några som helst aggrotendenser, förrän förra veckan. Jag och min mamma var på besök hos min farmor med båda hundarna när vi ser att P kommer upp mot huset (de är bekanta och handlar åt varandra osv.). Vi bestämmer oss för att inte göra någon stor grej av det hela men jag kopplar drevern (mer för att jag anade att P kanske skulle vara rädd). När P kommer in bryr han sig inte alls om drevern, hälsar på oss, klappar spanieln och ger farmor sina grejer. Medans sitter drevern och skakar, småmorrar och vill inte alls vara med. Han försökte inte fly, men inte heller göra utfall mot P. När P har stått och pratat lite lugnar drevern ner sig, tittar lite på mig men är väldigt misstänksam. P går och efter det är han sitt vanliga jag igen.
Man blir så lätt hemmablind (och ganska lätt att bli paranoid också) och jag är lite nyfiken på hur ni ställer er till historien. Jag tror omöjligt att jag kan få P att gå med på att träna med mig, och jag tror inte heller att jag vill riskera att P blir biten igen i en ev. träningssituation. Det går ju såklart att bara ignorera problemet också, att helt enkelt inte låta dem träffas och hålla dem ifrån varandra. Man blir ju dock lite nervös, tänk om han fäster sig i armen på nästa skäggiga gubbe vi möter på stan (vilket visserligen kanske inte är troligt i.o.m. att det inte hänt än men vem vet)?
Vad tycker ni? Gör vi kanske till och med fel i att inte avliva honom? Uppvisar han relativt normalt hundbeteende? Själv är jag ganska rådvill...
