Privat npf utredning

[Red_Chili]

Dum fråga kanske, men vad för hjälp kan en få med diagnos som du inte kan få annars? Nu är det många år sedan jag försökte få hjälp av vården, men de hade inget att erbjuda alls.

Det går också att få vara med på "kurs" om autism/add/adhd, något som tydligen hjälper många att förstå sig själva bättre. Även arbetsterapeut går att få kontakt med på ett annat sätt och så kan man få bidrag för tandläkarbesök. Jag själv tex behövde förra året till tandläkare. Gick till ett ställe som specialiserat sig på personer med tandläkarskräck. Sövning, laga något hål, ta bort tandsten... Betalade inte en enda krona för det, vilket är skönt då jag inte jobbar heltid (och tack vare att det var ett "specialistställe" så gick det faktiskt att ta sig dit. Jag får annars panikångestattacker bara av att boka tid och klarar inte ens en undersökning utan lugnande).

 

[MiaMia]

Det var någon som skrev att en psykologbekant uttryckt att de inte längre utreder inom regionen. Det var det jag svarade på.
Sen tycker jag att just förmågan att arbeta är ett väldigt dåligt kriterie, men jag hoppas att de i praktiken har fler parametrar som de tar hänsyn till. Tex sekundär pålagring och utvrckling av svår psykiatrisk problematik.

Jag uppfattade det som att det i sammanhanget menades att man inte tog emot den typen av fall det talades om för utredning (högfungerande, men ej 'nergången', på remiss från VC/annan extern remisskrivare?).
Inte att det aldrig under några omständigheter utfördes en enda NPF-utredning av någon bosatt i den regionen. Det kan rimligen inte förekomma.

På det ställe jag hade viss indirekt insyn handlade det om att psykiatrin sade nej till remisser om ADHD-utredning ifall folk inte stod inför direkt hot att förlora arbete/redan hade gjort det eller tröskat sig igenom en viss mängd hantering hos AF/FK med motsvarande innebörd.

Hade de tillräckligt med andra problem som blev för stora kom de ju in i psykiatrin ändå av andra skäl. Och då gör väl deras egen personal löpande helhetsbedömningar så att utredning kan bli en del av vårdinsatserna baserat på det underlaget. (i praktiken har du väl även då nått nivån påtagligt påverkad arbetsförmåga) Men du kommer inte in baserat på 'misstänkt NPF' som remisskäl, eller får utredning om du 'bara' har ett liv fullt av kaosig vardag och kraschade relationer, ifall det inte lett till långvarig/upprepad sjukskrivning alternativt sparkad från arbetsplats.

Att man formulerade dessa prioriteringskriterier innebar att man avfärdade remisser i högre utsträckning. Istället för att fylla på kön och göra prioriteringar inom den som en typ av löpande förvaltningsåtgärd. De som köade gjorde det därmed verkligen för att utredningen skulle bli genomförd, även om det kunde dröja tre år.
De andra kommer då att få besked redan hos VC att det inte genomförs utredningar av deras patientgrupp och därmed får man ingen remiss. Punkt. Faktum. Beslutad princip. Det var ett sådant besked jag utgick i från att det handlade om.

 

[MiniLi]

Jag uppfattade det som att det i sammanhanget menades att man inte tog emot den typen av fall det talades om för utredning (högfungerande, men ej 'nergången', på remiss från VC/annan extern remisskrivare?).
Inte att det aldrig under några omständigheter utfördes en enda NPF-utredning av någon bosatt i den regionen. Det kan rimligen inte förekomma.

På det ställe jag hade viss indirekt insyn handlade det om att psykiatrin sade nej till remisser om ADHD-utredning ifall folk inte stod inför direkt hot att förlora arbete/redan hade gjort det eller tröskat sig igenom en viss mängd hantering hos AF/FK med motsvarande innebörd.

Hade de tillräckligt med andra problem som blev för stora kom de ju in i psykiatrin ändå av andra skäl. Och då gör väl deras egen personal löpande helhetsbedömningar så att utredning kan bli en del av vårdinsatserna baserat på det underlaget. (i praktiken har du väl även då nått nivån påtagligt påverkad arbetsförmåga) Men du kommer inte in baserat på 'misstänkt NPF' som remisskäl, eller får utredning om du 'bara' har ett liv fullt av kaosig vardag och kraschade relationer, ifall det inte lett till långvarig/upprepad sjukskrivning alternativt sparkad från arbetsplats.

Att man formulerade dessa prioriteringskriterier innebar att man avfärdade remisser i högre utsträckning. Istället för att fylla på kön och göra prioriteringar inom den som en typ av löpande förvaltningsåtgärd. De som köade gjorde det därmed verkligen för att utredningen skulle bli genomförd, även om det kunde dröja tre år.
De andra kommer då att få besked redan hos VC att det inte genomförs utredningar av deras patientgrupp och därmed får man ingen remiss. Punkt. Faktum. Beslutad princip. Det var ett sådant besked jag utgick i från att det handlade om.

Jag tolkade det som att det var olika inlägg som handlade om olika saker.
Jag svarade alltså på detta inlägg:

På min bekant lät det som att det var ett beslut ungefär, att de inte gör utredningar. Men det kanske är olika i olika regioner

 

[MiaMia]

Jag tolkade det som att det var olika inlägg som handlade om olika saker.
Jag svarade alltså på detta inlägg:

Vilket jag läste i relation till detta som jag då läste som ren NPF-remiss utan andra (i psykiatrisk mening) större problem...

Enligt en psykologbekant så är det i princip uteslutet att få remiss till psykiatrin för npf-utredning. Kön till psykiatrin är lång och patienter med svåra psykiska problem går före.

Men det spelar mindre roll vad som avsågs från början. Huvudsaken är att vi insett att det var olika saker vi tänkte på när vi skrev.

 

[monster1]

ADHD-medicinering, ingen läkare med självaktning skulle sätta in sådan medicin utan utredd diagnos.
Vad gäller autism tänker jag att man kvalificerar sig för insatser både via habiliteringen och via LSS. Behovbedömt såklart.
Är det man vill ha hjälp med typ depression och ångest tänker jag att det är good old vårdcentralen i vilket fall som helst, så där öppnas inga magiska dörrar med diagnos nej....

Är det så? På mig gjordes de inledande delarna av en autismutredning (djup intervju och sedan samtal med överläkaren i psykiatri). Vi bestämde att jag inte direkt skulle gagnas av en diagnos eller det skulle inte leda någonstans direkt (jag har drag av autism/add men är relativt välfungerande bortsett från utmattningar jag drar på mig hela tiden, eller vad det nu kallas numera). Men enligt överläkaren kunde jag testa att medicinera med adhd medicin för att se om det skulle hjälpa mot mitt glappande fokus. Men det skulle då inte vara aktuellt om jag inte gick vidare med utredningen om jag förstår dig rätt? Eftersom jag "skickades" tillbaka till vårdcentralen igen så utgick jag från att det var något de kunde göra.

 

[Grazing]

Är det så? På mig gjordes de inledande delarna av en autismutredning (djup intervju och sedan samtal med överläkaren i psykiatri). Vi bestämde att jag inte direkt skulle gagnas av en diagnos eller det skulle inte leda någonstans direkt (jag har drag av autism/add men är relativt välfungerande bortsett från utmattningar jag drar på mig hela tiden, eller vad det nu kallas numera). Men enligt överläkaren kunde jag testa att medicinera med adhd medicin för att se om det skulle hjälpa mot mitt glappande fokus. Men det skulle då inte vara aktuellt om jag inte gick vidare med utredningen om jag förstår dig rätt? Eftersom jag "skickades" tillbaka till vårdcentralen igen så utgick jag från att det var något de kunde göra.

Det går inte att få sådan medicin utan diagnos.

 

[skiesabove]

Kan de verkligen välja att neka remisser?
Remiss till en faktisk utredning är ju inget man får "bara sådär" heller, utan man gör tillsammans med någon psykolog på tex vårdcentralen en koll för att se om det är troligt att man får diagnos eller inte. De skickar inte vidare remissen om det inte är troligt att man får diagnos. Att de inte tar emot egenremisser förstår jag, men så är det väl med det mesta egentligen?

Har du testat att, istället för att säga "Jag misstänker att jag har NPF" säga "Jag vet att jag har NPF och måste ha en diagnos för att få hjälp. Seså. Fixa"?

För egen del var det nämligen inte förrän jag var väldigt bestämd med att de skulle hjälpa mig som något hände...

Jag har gjort screeningen hos psykolog som höll med om min misstanke (autism) och skickade remiss för att ställa mig i kö till utredning.

Det var 2022...

Är man inte typ hemlös så är man lägsta lägsta prion som vuxen kvinnlig autist. Jag skulle misstänka att dom är fullt upptagna med att försöka skotta sig igenom kön med barn, och skolan vill att jag ska göra utredning på dottern för ADHD och autism .

 

[monster1]

Jag har gjort screeningen hos psykolog som höll med om min misstanke (autism) och skickade remiss för att ställa mig i kö till utredning.

Det var 2022...

Är man inte typ hemlös så är man lägsta lägsta prion som vuxen kvinnlig autist. Jag skulle misstänka att dom är fullt upptagna med att försöka skotta sig igenom kön med barn, och skolan vill att jag ska göra utredning på dottern för ADHD och autism .

Det beror nog på vart man bor, för mig påbörjades utredning ett år efter remiss och för min fd sambos vuxna dotter ett par månader efter (hon hade lite tur eftersom de inte kunde komma i kontakt med de andra på listan för att boka in intervjuerna).

 

[MiaMia]

Är det så? På mig gjordes de inledande delarna av en autismutredning (djup intervju och sedan samtal med överläkaren i psykiatri). Vi bestämde att jag inte direkt skulle gagnas av en diagnos eller det skulle inte leda någonstans direkt (jag har drag av autism/add men är relativt välfungerande bortsett från utmattningar jag drar på mig hela tiden, eller vad det nu kallas numera). Men enligt överläkaren kunde jag testa att medicinera med adhd medicin för att se om det skulle hjälpa mot mitt glappande fokus. Men det skulle då inte vara aktuellt om jag inte gick vidare med utredningen om jag förstår dig rätt? Eftersom jag "skickades" tillbaka till vårdcentralen igen så utgick jag från att det var något de kunde göra.

Jag tror att restriktionerna runt den narkotikaklassade medicineringen har skärpts?

 

[monster1]

Jag tror att restriktionerna runt den narkotikaklassade medicineringen har skärpts?

Okej, de här var förra sommaren som jag träffade överläkaren och vi diskuterade utredning eller inte fortsatt utredning.

 

[MiniLi]

Är det så? På mig gjordes de inledande delarna av en autismutredning (djup intervju och sedan samtal med överläkaren i psykiatri). Vi bestämde att jag inte direkt skulle gagnas av en diagnos eller det skulle inte leda någonstans direkt (jag har drag av autism/add men är relativt välfungerande bortsett från utmattningar jag drar på mig hela tiden, eller vad det nu kallas numera). Men enligt överläkaren kunde jag testa att medicinera med adhd medicin för att se om det skulle hjälpa mot mitt glappande fokus. Men det skulle då inte vara aktuellt om jag inte gick vidare med utredningen om jag förstår dig rätt? Eftersom jag "skickades" tillbaka till vårdcentralen igen så utgick jag från att det var något de kunde göra.

Finns enstaka oseriösa läkare som förskriver adhd-medicin utan diagnos, men det är inget som sker normalt sett (som tur är).
Vårdcentralsläkare får inte förskriva adhd-medicin, det får endast specialistläkare (psykiatri/bup) göra.

https://www.socialstyrelsen.se/kuns...r-gora-vad/lakemedel-forskriva-och-rekvirera/

 

[monster1]

Finns enstaka oseriösa läkare som förskriver adhd-medicin utan diagnos, men det är inget som sker normalt sett (som tur är).
Vårdcentralsläkare får inte förskriva adhd-medicin, det får endast specialistläkare (psykiatri/bup) göra.

https://www.socialstyrelsen.se/kuns...r-gora-vad/lakemedel-forskriva-och-rekvirera/

Mhm ok så då behöver jag återremitteras då igen om det ska testas.

 

[MiniLi]

Mhm ok så då behöver jag återremitteras då igen om det ska testas.

Jag skulle vilja påstå att du måste remitteras igen, slutföra utredningen, få diagnos fastställd samt även först testa andra insatser innan det blir aktuellt att överväga läkemedel. Iaf om den mottagningen arbetar enligt riktlinjer. Att ”testa” centralstimulerande läkemedel utan fastställd diagnos och utan att först ha försökt hitta andra strategier låter direkt olämpligt.

 

[monster1]

Jag skulle vilja påstå att du måste remitteras igen, slutföra utredningen, få diagnos fastställd samt även först testa andra insatser innan det blir aktuellt att överväga läkemedel. Iaf om den mottagningen arbetar enligt riktlinjer. Att ”testa” centralstimulerande läkemedel utan fastställd diagnos och utan att först ha försökt hitta andra strategier låter direkt olämpligt.

Det var var överläkarens exempel på åtgärder man kunde göra utan diagnos inte mitt. I slutet på ett samtal om de problem jag har som kvarstår trots allt som redan gjorts kopplat till det. Eftersom det är en livslång problematik och jag är närmare 50 har mycket prövats.

 

[Sassy]

Jag skulle vilja påstå att du måste remitteras igen, slutföra utredningen, få diagnos fastställd samt även först testa andra insatser innan det blir aktuellt att överväga läkemedel. Iaf om den mottagningen arbetar enligt riktlinjer. Att ”testa” centralstimulerande läkemedel utan fastställd diagnos och utan att först ha försökt hitta andra strategier låter direkt olämpligt.

Vad skulle kunna vara andra insatser för en vuxen som sköter sitt "vuxenliv" någorlunda? Nyfiken eftersom exakt noll insatser diskuterats med någon i min bekantskapskrets, utom möjligen boendestöd för de som är väldigt nedsatta. Som vuxen har man ju i regel redan testat en bunt "vardagsförenklingar" och förmodligen även gått i någon form av terapi redan innan en utredning är aktuell.

 

[anonymys22]

Har inte gjort en själv men ser rätt ofta dessa i mitt arbete. Jag har sett flera som har gjort utredningar via Capio och jag tycker att deras utredningar ser seriösa ut.

 

[Sassy]

Vad skulle kunna vara andra insatser för en vuxen som sköter sitt "vuxenliv" någorlunda? Nyfiken eftersom exakt noll insatser diskuterats med någon i min bekantskapskrets, utom möjligen boendestöd för de som är väldigt nedsatta. Som vuxen har man ju i regel redan testat en bunt "vardagsförenklingar" och förmodligen även gått i någon form av terapi redan innan en utredning är aktuell.

Kanske ska tillägga att jag fick diagnos 2014 (via VGR, verka ha haft otrolig tur med kort kö för det gick på några månader), då var jag strax över 30 och har varit utbränd eller på gränsen regelbundet sedan skolåren. Har aldrig varit tal om någon annan insats än medicinering, men utan medicin hade jag inte klarat varken att slutföra min utbildning eller jobba.

Med medicin och de anpassningar man kan få från universitetet (hos oss var det tex förlängd tentatid, tenta i grupprum istället för stor sal, och för de som inte pluggat så länge finns möjlighet att få en mentor som stöttar i hur man lägger upp studierna och manövrerar universitetstiden) om man har diagnos seglade jag igenom min master.

Utan diagnos hade jag sannolikt inte förstått (eller accepterat, det är svårt nog som det är på den punkten ) att jag faktiskt måste bete mig på sätt som andra kan tycka är "bortskämt" eller i vissa fall oacceptabelt för en vuxen människa för att öht hålla ihop hjälpligt. Om jag gör allt jag kan för att orka med livet så klarar jag mitt högspecialiserade jobb och har fina och givande relationer med människor som har liknande värderingar och anpassningsförmåga. (Det ironiska är att det till 90% är andra människor med egna funktionsnedsättningar som hjälps åt med att anpassa oss för att orka umgås och göra saker. Neurotypiska och "friska" verkar ha betydligt mindre förmåga att möta andra på den punkten.)

 

[MiniLi]

Det var var överläkarens exempel på åtgärder man kunde göra utan diagnos inte mitt. I slutet på ett samtal om de problem jag har som kvarstår trots allt som redan gjorts kopplat till det. Eftersom det är en livslång problematik och jag är närmare 50 har mycket prövats.

Jag förstod att det inte var ditt förslag. Tycker bara att överläkaren är extremt oseriös som kommer med den typen av förslag. Olämpligt på många sätt.

Menar såklart inte att på något sätt förminska dina svårigheter.

 

[MiniLi]

Vad skulle kunna vara andra insatser för en vuxen som sköter sitt "vuxenliv" någorlunda? Nyfiken eftersom exakt noll insatser diskuterats med någon i min bekantskapskrets, utom möjligen boendestöd för de som är väldigt nedsatta. Som vuxen har man ju i regel redan testat en bunt "vardagsförenklingar" och förmodligen även gått i någon form av terapi redan innan en utredning är aktuell.

Kan nog vara så att det finns stora variationer mellan mottagningar och regioner. Mindre tillgång till sådana insatser flr vuxna jämfört med barn. Men det kan tex vara arbetsterapeutiska insatser, hjälpmedel, jobba med aktivitetsbalans osv.

 

[monster1]

Kan nog vara så att det finns stora variationer mellan mottagningar och regioner. Mindre tillgång till sådana insatser flr vuxna jämfört med barn. Men det kan tex vara arbetsterapeutiska insatser, hjälpmedel, jobba med aktivitetsbalans osv.

I stort sett är det den hjälpen jag egentligen ville ha när jag gick till vårdcentralen. Men fick istället en remiss till autismutredning. Jag vet inte hur man får tillgång till arbetsterapeut som kan hjälpa en att balansera livet så det blir mer funktionellt. Vården blir ju liksom trött på en när man envisas med att komma tillbaka med samma problem hela tiden.