När storasyster föddes tipsade en kompis till mig om att läsa på angående plusbarn (även kallat high need babies) då dottern kunde vara lite krävande. Vissa saker stämde in medan andra inte stämde alls så jag tänkte inte mer på det.
Tills nu. Lillasyster åtta månader prickar in i princip varenda punkt och jag håller på att tappa förståndet
Hur i hela fridens namn ska vi klara detta? Någon mer som känner igen sig? Första månaderna bar jag henne i sjal eller sele för det var det enda som funkade men min rygg pallar inte det längre. Just nu vill hon enbart gå runt runt medan vi håller henne i händerna, då är hon nöjd. Eller bli buren såklart. Just nu är hon extra missnöjd då hon näääästan kan krypa men inte riktigt knäckt koden än = jättearg bebis!
https://www.mabra.com/kravande-barn-12-tecken-pa-att-ditt-barn-ar-ett-plusbarn/
För varje sätt som vårt high need-barn utvecklas till att självständigt utföra saker (greppa/sitta/krypa/gå/prata) sjönk behovet att bäras nära nära nära. Frustrationen och ilskan (Ja, hon var riktigt arg) sjönk undan med det.
Sömnen gick också sakta från katastrof (men ändå turligt nog i egen säng) till bättre och bättre för varje 'framsteg'. Först vid 2 år fick vi kontinuerligt hela nätter. Vilka ninjor vi har varit när det kommer till att röra sig i hushållet! Och vak på vak efter hon hade somnat, lätt 6-8 ggr första 1-2 h. Tog länge att söva och hade väldigt lite sömnbehov för en bebis.
Hon var längst ut på tidsskalan för allt gällande utvecklingssteg (otroligt frustrerad och förbannad bebis), tills hon började tala tydligt och tidigt. Då rasslade det till och hon blev 'tidig' istället i utvecklingen.
Hon var också väldigt försiktig. Vi slapp ju att hon ramlade och slog sig om vartannat, men oj vad vi har peppat! Och vi har tagit många små steg och berömt mod i överflöd. Brutit upp njuta läskiga saker i små bitar så hon fick lyckas mycket.
Nu vid 3 sover hon gärna 10 h + en dryg timme på dagen.
Hon är pratglad och härlig, lika kopiöst envis som mig vilket gör att hon inte ger upp utan försöker om och om igen tills hon lyckas. Hon är modig, och vågar säga till när något är läskigt eller hon vill ha hjälp. Sen släpper hon snabbt handen och fortsätter själv.
Hon lär sig lätt nya saker, tycker om att utmanas i vad hon kan och konstruerar mycket.
Bygger, bakar, pysslar och pusslar. Leker självständigt för sin ålder. Vi tycker hon är pigg och springig, men andra säger att hon är lugn och stillsam.
Hon släpper inte så lätt någon av barnen på förskolan knuffas eller säger något dumt, vid såna situationer pratar vi ofta mycket om det på kvällen och hon pratar mycket med pedagogerna om sånt när det händer.
Nu är hon helt enkelt bara en liten underbar, frustrerad, glad, trotsande, mysig och nyfiken treåring.
Men jag minns värken i hela kroppen, varje muskel som skrek av överansträngning av att vi bar heller och gick runt med henne och konstant höll henne. Sömnlöshet och hur trasig vi båda blev i huvudet.
Den här artikeln skickade min make mig, stor igenkänningsfaktor.
Enemies of the sleeping baby