Först och främst till Farinen:
Hur simpel och låg som människa kan man vara för att utnyttja en persons sorg till sin egen privata hämnd? Vill du ge tillbaka för gammal ost för en match du tidigare förlorat stort??
Martha:
Jag var i din sits för exakt ett år sedan med familjens HÖGT älskade blandras. (schäfer/border collie/labb). Hon skulle bli 15år. Hade haft ett mycket bra liv men några knackiga sista år för att hon blev opererad i ett bakknä. Hon fick aldrig tillbaka full muskeltonus trots behandligar med magneter, akupunktur och laser. Blev med åren stelare och stelare vintertid men hängde med. Hon hade en speciell teknik för att gå upp för trappan "i skänkelvikning". Men hon var glad i blicken och led inte.
Men så kom en vårdag då hon började krampa oförklarlig. Det gick över efter en stund, då bara vandrade hon runt runt, kring köksbordet och flämtade, helt okontaktbar. ca 1 timme kunde hon gå så, sedan la hon sig att sova helt utmattad och sov säkert ett halvt dygn. 4 dagar senare fick hon ett nytt anfall. Vi kontaktade våran veterinär som trodde det rörde sig om en snabbväxande tumö. Hon rådde oss inte till något speciellt. Går det fort utför var hon beredd att komma vid nästa telefonsamtal och ta bort henne med en gång hemma hos oss.
Men vår älskade fick inga mer anfall, tröttheten försvann och hon blev piggare än någonsin! Vi skämtade om att hon haft en nära-döden-upplevelse och blivit ung på nytt. Sommaren kom och hon var fräsch men det syntes att hon blivit lite tärd efter senaste vinter (smet ut en vinternatt, borta i 8 timmar :smirk: och drog på sig en lunginflammation) Så vi alla tänkte inombords att detta fick bli hennes sista sommar, även om ingen sa det högt till någon annan så hade vi en tyst överenskommelse...
....Men älskade fixade det hela själv...
En kväll när jag varit på borta på middag, kommer hem sent (var husvakt) släpper ut hundarna och älskade fick ett av sina stolleryck. Hoppar runt och vill leka, skällandes. Då blir man glad av att se henne och jag manade iväg båda hundarna till att göra nattbestyren. Det var en väldigt varm natt så jag lät dörren stå öppen och gick och lade mig att läsa, efter en stund kom "unghunden" (8år) hem med ett ben i munnen och jag tänkte att "jaha, då är gamlingen hos grannen" för där hängde ett slaktat djur och benen gav dom till traktens hundar
.
...Men på morgonen hade ingen kommit hem och för att göra en lång historia kort så hittades hon av grannens barn som skulle bada i poolen på morgonen. När dom drog bort nattskynket hittades hon där, drunknad
.
Det känns på ett sätt som att hon gjorde slut på det hela själv, hon har aldrig gått i närheten av deras pool förut, då hon de sista åren inte simmade längre, pga sina dåligt musklade bakben.
Det blev en befrielsen - mitt i den fruktansvärda sorgen över ett ovärdigt slut - en lättnad (egoistiskt, vi vet) att inte behöva ta beslutet att ringa veterinären och sätta ett kryss i almanackan...
Så att du förbereder dig själv nu är nog det bästa man kan göra. Och att INTE rucka på vad du bestämt den dagen hunden faktiskt inte fixar trapporna längre...Samma dag kommer du att veta att du gjort rätt, när du ser en lugnt insomnad hund och känner en helt avslappnad kropp när man smeker pälsen för sista gången