Pinsamma saker man gjort

[escodobe]

Dagens fail. Jag ska upp barbacka på c-ponnyn och får ta ett uppsittningsbord till hjälp. Ett vältajmat skutt från ponnyn just när jag tar mitt skutt leder till ett imponerande ryggplask rakt ner i leran. Trettonåringen som såg på har helt klart en framtid som pokerhaj för hur hon klarade av att inte skratta ihjäl sig begriper jag inte alls...

 

[landet]

Inte jag, men jag som uppmärksammade en annans pinsamhet.

Satt med hunden i väntrummet på blåstjärnan. En annan kvinna i 40års ålderns satt snett framför mig med sin hund. Hon reser sig upp och går för att anmäla i receptionen. Ser då att något hänger ut ut ena byxbenet. Ser även att de flesta i väntrummet ser detta och kollar på henne. När hon kommer tillbaka uppmärksammar jag henne om detta. Hon fiskar då fram gårdagens trosor!
en gammal gubbe brister då ut i gapskratt.

Hon blev illröd i ansiktet och jag kännde att hon önskade sig bort därifrån direkt.

 

[tanten]

Nu minns jag en annan...

Lägenhetsdörren i Uppsala hade lås som gick att slå igen. Jag tassar ut i trappen i enbart röd sidenkimono. Enbart. Tanken var ju att bara gå den där halvtrappan ner till sopnedkastet. Någon öppnar dörren där nere i porten och min dörr blåser igen.

Jag får vackert knata barfota tvärs över gården till vicevärden för hjälp att låsa upp dörren. Behöver jag säga att det var snö och minus tio...
Tur att de var hemma.

 

[tanten]

Eller den gången jag går ner med soppåse och väska i handerna.
Behöver jag säga vilken jag slängde? Det blev en tur in i soprummet för att gräva i tunnan.

Det är en klar förbättring att soptunnor numera står ute på gårdarna. Enklare att rätta till missarna.

 

[nightcrawler]

skulle hoppa upp på hästen barbacka. står på en pall. tar i lite för mycket. dyker med huvet före ner på andra sidan. första gången det hände var jag ensam men var jävligt kvick upp på benen och tittade noga så ingen såg mej. andra gången hade jag dessvärre sällskap som skratta så dom höll på att trilla av sina hästar.

för många år sen på högstadiet så hade ibland väldigt långa raster. jag och kompis gick hem. jag smet upp på mitt rum för att hämta lite saker. slår på stereon tänker mej inte utan börjar yla med. ganska högt dessutom. hör något och vänder mej om. där står min kompis och kippar efter andan. jag var väldigt snäll ganska länge efter det då hon hota med att berätta

 

[Fan of Bill]

Jag har blivit pinsamt dålig på att känna igen folk. Eller ja, jag kan känna igen dem, men för mitt liv inte minnas deras namn. Eller tvärtom jag minns namn och ansikte, men vet inte varifrån jag känner igen dem. Senast var det en granne jag kände igen väldigt väl, men hon dök upp i "fel sammanhang" så jag visste bara att jag kände igen henne, men inte namn eller varifrån jag kände igen henne. Jag tror dock inte hon märkte något.

Det märkliga är att jag ett antal veckor tidigare inte heller kände igen denna granne; även då var vi i ett annat sammanhang.

Det här är något som kommit sista året/åren. Jag vet inte vad det beror på. Kan vara att jag har ett jobb där jag träffar väldigt mycket människor i olika sammanhang kombinerat med att man i sammanhangen med barnen kan träffa samma personer. Att jag då inte kan komma ihåg om det är så att jag känner igen någon för att den är förälder till barnens kompis eller om jag känner igen den från jobbet eller om jag känner igen den från båda ställena.

Samma här. Det är så frustrerande. Jag kan se en människa jag känner igen och haft kontakt med av något slag, och kan för allt i världen inte minnas vem det är. Framför allt inte namnet. Detta händer titt som tätt.

Stod en gång i kassakön på Ica och några människor framför mig stod en person som jag visste att den personen har jag pratat med och vi har skrattat och haft kul. Hon hälsade sen och log och jag med, men jag kom aldrig på vem det var.

 

[Rosett]

När hon kommer tillbaka uppmärksammar jag henne om detta. Hon fiskar då fram gårdagens trosor!

Hur kan man glömma gårdagens trosor i byxorna?

 

[tanten]

Samma här. Det är så frustrerande. Jag kan se en människa jag känner igen och haft kontakt med av något slag, och kan för allt i världen inte minnas vem det är. Framför allt inte namnet. Detta händer titt som tätt.

Stod en gång i kassakön på Ica och några människor framför mig stod en person som jag visste att den personen har jag pratat med och vi har skrattat och haft kul. Hon hälsade sen och log och jag med, men jag kom aldrig på vem det var.

Den här har jag säker berättat förr...En kompis kompis

Den unga kvinna från landet som var i Stockholm på NK. Rulltrapporna gick emot varann på den tiden. Hon ser ett synnerligen välbekant ansikte kliva på i andra änden. Försöker förtvivlat komma på vem han är. SÅ välbekant! Inser att hon inte känner så många i Stockholm så det bara måste vara någon hemifrån och den personen skulle nog tycka det vore väldigt märkligt ifall hon inte hälsade om de möttes sådär, så långt hemifrån.

Rulltrapporna närmar sig varann, hon ler glatt och säger hej. Han säger också hej men lite förvånat.

Några dagar senare kommer hon på vem han är.
Carl XVI Gustaf

 

[tanten]

Hur kan man glömma gårdagens trosor i byxorna?

Det är väl inget svårt alls! Man kavar av sig kläderna trött och virrig på kvällen. Trosor och byxor samtidigt. På morgonen lyfter man upp byxorna från golvet och kliver i dem. Vips har man ett par trosor i knävecket. Eventuellt i sällskap av en strumpa eller två.

 

[Ravishing]

Den här har jag säker berättat förr...En kompis kompis

Den unga kvinna från landet som var i Stockholm på NK. Rulltrapporna gick emot varann på den tiden. Hon ser ett synnerligen välbekant ansikte kliva på i andra änden. Försöker förtvivlat komma på vem han är. SÅ välbekant! Inser att hon inte känner så många i Stockholm så det bara måste vara någon hemifrån och den personen skulle nog tycka det vore väldigt märkligt ifall hon inte hälsade om de möttes sådär, så långt hemifrån.

Rulltrapporna närmar sig varann, hon ler glatt och säger hej. Han säger också hej men lite förvånat.

Några dagar senare kommer hon på vem han är.
Carl XVI Gustaf

Haha! Min sambo har gjort samma, fast med Fredrik Reinfeldt... Också På NK. Jag mobbar honom fortfarande för det .

Jag är pendlingscyklist och cyklar året runt, har sådana cykelskor som sitter fast i pedalerna. För någon månad sedan cyklade jag uppför en backe i sakta mak i ett par dm djup snö. Kör helt oväntat fast i snön och blir stillastående. Hinner inte klicka ur pedalen och ramlar helt sonika platt ner på sidan. Pricken över i är att jag börjar asgarva. Högt. Ligger helt ful i snödrivan med cykeln över mig och skrattar alldeles för högt.

 

[Flavor]

Jag har nog berättat detta innan, men here it goes. Jag har lyckats gå till jobbet, uppenbarligen inte helt vaken, kommer fram och inser efter en stund att nått känns konstigt. Hade trosorna in och ut samt bak och fram... bhn låg kvar hemma och tröjan ut och in den med, ehm försova sig är inte alltid så lyckat...

Har även 2 ggr lyckats plinga på hos grannen då jag trott det varit vår lägenhets dörr och inte haft nyckel, bara för att mötas av någon helt annan i dörren Dagen efter första gången detta inträffade gick även en kompis rakt in till samma granne (olåst dörr). Tror grannen börjar undra vad vi håller på med snart.

Har säkert lyckats med fler saker men får återkomma!

 

[landet]

Hur kan man glömma gårdagens trosor i byxorna?

gissar att hon klivit ur trosor och byxor samtidigt. men tagit nya trosor och glömt ta ur de gamla när hon drar på byxorna.

 

[Andromedae]

Har en återkommande tendens att göra idiotiska saker som jag logiskt vet är idiotiska, bara det att jag inte kommer ihåg att det finns en anledning till varför man inte ska göra som jag gör förrän jag är halvvägs igenom att göra det.

Häromdagen. Jag och barnvagnen. Vi har ingen bil så jag åker trots allt spårvagn med barnvagn varje gång jag ska göra något. Jag om någon borde därmed ha insett det här att man alltid ska backa ut ur den förbannade spårvagnen. Det blir bara jävligt jobbigt annars. Ja, faktiskt varje gång, för som regel är hållplatserna inte i samma höjd som spårvagnsgolvet. Backar man slipper man liksom ge sin avkomma en nära-döden-upplevelse. Så det kan ju vara att rekommendera, sådär alltid.

Hint: om du befinner dig i Göteborg och ska gå av spårvagnen vid Marklandsgatan så kan det vara värt att notera att inte nog med att hållplatsen befinner sig dryga tjugo centimeter nedanför spårvagnsgolvet, utan det är dessutom ett jävla hål mellan spårvagnsspåren och hållplatsens kant. Detta helveteshål svävar du med lätthet över om du går själv, men är precis lagom stort för barnvagnens evigt fördömda framhjul. Vilket då innebär att du om du nu skulle vara korkad nog att inte minnas att man BACKAR UR spårvagnar kommer att hålla på att katapulta ditt barn på stackarna som står och väntar på att få gå på spårvagnen. När du sedan ska snika ur denna pinsamma fadäs och hoppas att ingen la märke till att de om ej säkerhetssele skulle ha fått en bebis i huvudet så kommer du att inse varför hålet verkligen är ett helveteshål. Du kommer nämligen att ha fastnat. Och inte kunna röra vagnjäveln så mycket som en millimeter.

Mitt sätt att hantera situationen var att lagom nonchalant utbrista "Ja, det var ju kanske inte så smart gjort", älska de två oerhört intelligenta människor som löste situationen genom att lyfta vagnen och därefter vingla vidare och försöka se ut som att jag egentligen inte alls är ett gott exempel för bad parenting 101. Vem, jag? Nä, det måste ha varit någon annan.

 

[Trott]

En "klassiker" som hänt flera ggr är när jag på sommarn "bara" ska ut med soporna eller nåt, så jag orkar inte dra på mig massa kläder när det ändå är så varmt och dom ska av när jag kommer in igen, utan kör ba klänning. Självklart blåser det som fan när jag går i trappen mot soprummet, brevlådan etc, klänningen blåser upp samtidigt som en random person kommer gåendes emot mig och ser hela härligheten

Jag är fortfarande för lat för att ta på mig trosor, men nu har jag iaf lärt mig att jag måste gå med armarna låsta mot kroppen så den inte flyger upp om det kommer en ev vindpust.

Det där känner jag igen och blåser det inte, så har man ju tuttarna svängandes och slängandes eftersom man inte har bh på sig när man "bara" ska ut med soporna eller ner i tvättstuganoch slår aldrig fel att någon ser en trots det är öde varje gång man är ordentligt påklädd...

 

[Rosett]

Jag hade bjudit hem min syster på fika och bestämde mig för att baka en kaka. En som jag aldrig bakat förut... Den såg lite konstig ut i ugnen men inte bränd iallafall. Stolt skar jag upp och bjöd syrran. Tog en tugga själv och tänkte "vad är detta?" Den smakade...inte bra.
Syrran var snäll och sa att den var "lite torr", hade varit godare med vaniljsås till.
Hmm, jo visst. Enbart vaniljsås hade varit godare...

Sen dess har jag inte bakat. Det där var nog 1997 eller 1998.

 

[GardenAngel]

Åh, jag har två egna historier jag måste dela med mig av men först måste jag hänga ut min syster På tal om att hälsa på kändisar. Och att min syster är helt otrolig på att göra pinsamma saker. (Hej syster, om du läser detta! )

Hon bodde i Sthlm för ett par år sen och skulle åka buss hem från jobbet på kvällen. Sitter och lyssnar på musik i godan ro. En kille sätter sig på platsen bredvid och säger Hej. Hej hej, säger min syster och upptäcker till sin fasa att det är Alexander Skarsgård! Hon försökte såklart spela cool och titta ut genom fönstret, men kunde inte låta bli att stirra på honom genom spegligen i fönstret. Varpå han log och vinkde till sin egen spegelbild (och henne) och fnissade lite.

Samma år är hon ute och powerwalkar med stavar längs Söder Mälarstrand och lyssnar på peppig musik. Hon ser en stilig karl komma gående mot henne och hon tänker att hon ska gå lite extra snyggt. Ni vet, vicka lite på höfterna till musiken och känna sig allmänt attraktiv. Till saken hör att min syster är en av världens klumpigaste människor. Mitt i den snygga powerwalken lyckas hon trassla in benen i en av stavarna och rasar i backen. Opp igen fort som ögat, för att se att den snygga, nu leende, mannen är Måns Zelmerlöw.

 

[GardenAngel]

Min första pinsamhet har jag berättat så många gånger för allt och alla att den knappt är pinsam längre. Men det var fruktansvärt när det hände.

Jag gick i åttan och skulle äta skollunch. Det var mitt i vintern så jag hade kängor på mig (typ klassiska Graninge). Cool som man var så var de ju inte knutna utan pölsen stod upp utanför byxorna (skäms bara jag tänker på vilken klädstil jag hade förr..!). Det enda kruxet med att ha kängorna på det viset var att det hände ibland att "snörhakarna" ibland hakade fast i varandra så man trillade..

Denna dagen serveras det lasange. Gott! tänker jag. Så glad i hågen travar jag längs matsalen, som är fullsatt av 8or och 9or, inklusive min förälskelse som går i nian. Och så hakar skorna fast i varandra..!
Som tur är så ramlar jag inte! Men jag tappar balansen och tar ett snabbt steg framåt. Och ett till. Och ett till! Tills jag inte längre kan stanna för egen maskin! Stoppet kommer dock när jag frontalkrockar med matsalens bortre vägg. Mjölk och lasange kastas upp på den vita stenväggen.. Tystnaden är fullständig och jag börjar gapskratta hysteriskt. Ingen skrattar med mig, utan glor på mig istället och någon börjar klappa händerna.

Fick senare höra av en killkompis att jag såg ut som en ilsken noshörning när jag attackerade väggen. Ingen hade ju fattat att jag snublade först..

 

[GardenAngel]

Min andra pinsamhet är så hemsk att jag måste hålla för ögonen när jag tänker på det. Detta var andra året på gymnasiet och jag var inte mycket coolare då än på högstadiet.

Skolan hade haft ett lotteri och högsta vinsten var två biljetter till P&L. Hela skolan, ca 1000 personer, hade samlats i "skolgatan" för att få veta vem som hade vunnit. Jag stod någonstans i mitten på golvet bland massa folk, men de flesta stod på balkongerna över skolgatan och tittade ner på scenen längst fram. Rektorn berättar att det är någon från BF2 som vunnit (min klass) och jag börjar bli väldigt peppad. När han sen berättar att det är en av mina bästa killkompisar som vunnit biljetterna bli jag väldigt glad för hans skull och kan inte hålla inne med min lycka. Så jag släpper ut något slags WÖÖÖHOO och kastar upp händerna i luften!!
Tyvärr var det ingen annan som gjorde det och jag hade istället ca 1000 par ögon som stirrade på mig.

Efteråt skrattade en annan killkompis (och tillika min kusin) åt mig och imiterade mitt vrål med en röst som fick mig att framstå som om jag hade blivit tappad som barn.

Behöver jag tillägga att jag inte fick ligga under min skoltid?

 

[Rosett]

Jag satt hos kiropraktorn och väntade på min tur, brukade vara där i god tid för att slippa stressa. En man står och pratar/betalar till receptionisten och jag sitter i min egen värld och stirrar på honom...tyckte han så bekant ut men kunde inte placera honom...och fortsatte stirra...till slut fick jag en fundersam blick tillbaks från honom och jag kom på att jag kanske hade tittat väl mycket på honom. Ryckte till och kollade åt ett annat håll.
Då kom jag på att det var Horace Engdahl.


Jag har gjort likadant mot Pernilla August på COOP. Råkade stirra och fick en undrande blick tillbaks.

 

[Cicci]

Min kompis var med sin pappa ute vid deras sommarstuga när de ser två främmande personer komma in på gården, sätta sig på verandan och titta ogillande ner på dem där de satt på bryggan. När de kommer upp till verandan utspelar sig följande konversation:
"Vi ska sova här i natt vi."
"Jasså? Ja det går väl bra" svarade min kompis pappa ganska häpet.
"Ja vi har fått låna Liss-Anders stuga över helgen."
"Jaha, men Liss-Anders stuga ligger där ute på udden."
Tydligen blev de rätt röda i ansiktet och ursäktade sig ordentligt.