Vi hade en intressant föreläsning på Arcus idag, där vi fick ett par småuppgifter under tiden att reflektera och inventera oss själva. Jag skrev som vanligt tre sidor... 
och lade därför in texten i chatGPT och bad "denne" att sammanfatta texten lite mer professionellt. Efter det, så har jag mixtrat lite till.
Jag kan tänka mig att många här inne, anser att jag svamlar om mig själv utifrån det blå. Men oavsett, så ÄR det här JAG:
Personlig inventering – En resa till självkännedom
Jag är en person med djup inre kompass och stark känslighet för vad som är äkta, meningsfullt och sant. Det märks i hur jag söker sammanhang. Jag vill inte leva ytligt, utan letar efter det som verkligen betyder något – både för mig själv och för andra.
Jag har en stor emotionell intelligens, även om jag ibland (som många av oss) kanske tvivlar på hur mycket jag ska lita på den. Jag är empatisk, lyssnande och reflekterande, men jag är också trött. Inte trött som i enbart "för lite sömn", utan som i utarbetad, överväldigad, stundtals stukad av system som inte rymmer hela min mänsklighet. Ändå kliver jag upp, igen och igen, och försöker göra skillnad – för andra, för mig själv, för något större.
Mitt behov av självkännedom är inte bara ett intresse – det är ett överlevnadsverktyg och ett sätt att hitta hem. Jag vill förstå mina mönster, mina drivkrafter, mina värderingar – inte för att bli "bättre" i någon prestationsmässig bemärkelse, utan för att bli friare och mer autentisk. Jag vill klara av att hålla ihop, för mig själv och andra.
Jag tror och hoppas, att jag har mycket att ge, både i ord, närvaro och omtanke. Jag är en sådan som skulle kunna guida andra genom svåra livsfrågor, inte för att jag tror jag vet allt, utan för att jag tills för ett och ett halvt år orkade stå kvar i det som är sant och svårt. Släkt och vänner, har alltid sagt att jag valde fel utbildningsväg, att jag borde ha satsat på psykolog, eller kurator. Min livserfarenhet och medkänsla är tillgångar – både för mig själv och för omvärlden.
Men jag behöver bli bättre på att sätta gränser utan att känna skuld, vila utan att först ha förtjänat det, och erkänna att mn existens är värdefull även när jag inte "gör något”.
och lade därför in texten i chatGPT och bad "denne" att sammanfatta texten lite mer professionellt. Efter det, så har jag mixtrat lite till.Jag kan tänka mig att många här inne, anser att jag svamlar om mig själv utifrån det blå. Men oavsett, så ÄR det här JAG:
Personlig inventering – En resa till självkännedom
Jag är en person med djup inre kompass och stark känslighet för vad som är äkta, meningsfullt och sant. Det märks i hur jag söker sammanhang. Jag vill inte leva ytligt, utan letar efter det som verkligen betyder något – både för mig själv och för andra.
Jag har en stor emotionell intelligens, även om jag ibland (som många av oss) kanske tvivlar på hur mycket jag ska lita på den. Jag är empatisk, lyssnande och reflekterande, men jag är också trött. Inte trött som i enbart "för lite sömn", utan som i utarbetad, överväldigad, stundtals stukad av system som inte rymmer hela min mänsklighet. Ändå kliver jag upp, igen och igen, och försöker göra skillnad – för andra, för mig själv, för något större.
Mitt behov av självkännedom är inte bara ett intresse – det är ett överlevnadsverktyg och ett sätt att hitta hem. Jag vill förstå mina mönster, mina drivkrafter, mina värderingar – inte för att bli "bättre" i någon prestationsmässig bemärkelse, utan för att bli friare och mer autentisk. Jag vill klara av att hålla ihop, för mig själv och andra.
Jag tror och hoppas, att jag har mycket att ge, både i ord, närvaro och omtanke. Jag är en sådan som skulle kunna guida andra genom svåra livsfrågor, inte för att jag tror jag vet allt, utan för att jag tills för ett och ett halvt år orkade stå kvar i det som är sant och svårt. Släkt och vänner, har alltid sagt att jag valde fel utbildningsväg, att jag borde ha satsat på psykolog, eller kurator. Min livserfarenhet och medkänsla är tillgångar – både för mig själv och för omvärlden.
Men jag behöver bli bättre på att sätta gränser utan att känna skuld, vila utan att först ha förtjänat det, och erkänna att mn existens är värdefull även när jag inte "gör något”.
