Person säger upp sig efter 30 år, arbetsgivare rycker på axlarna

[tara]

Jag behöver också


Det heter kanske flexkontor, jag döpte det för länge sedan till hela havet stormar och har glömt bort vad det egentligen kallas.

Jag jobbar som socialsekreterare. Vi växlar genom att tala i telefon, träffa klienter och skriva. Vi har mycket hög sekretess och det är absolut inte meningen att alla ska veta allt om alla ärenden.

Vi ska märkligt nog få ett eget tangentbord men inte stol (är alla pengar som lagts ner på ergonomer helt plötsligt bortkastade). Vi ska få ett minimalt skåp och ska släpa runt på våra prylar inkl tangentbordet. Är vi borta från den plats vi hittat under mer än en timme ska vi plocka ihop så någon annan kan ta platsen. Om jag har klientbesök 9:00, 11:00 och 14:00 för att däremellan skriva utredningar så bli det ett jäkla springande. Hur mycket arbetstid går inte bort på detta? Och hur mycket stress skapar det inte hos personalen? Vi kommer dessutom ha många fler färre platser än personal, därav mitt namn på det, så alla får inte plats samtidigt.
Folk ska få sitta hur man vill och det finns liten förståelse från arbetsgivaren för hur olika funktioner ska kunna upprätthålla rättssäkerheten. Dessutom ska det inte vara några regler. Jag som är doftallergiker behöver ett parfymförbud men det blir det inte.

Min erfarenhet av kontorslandskap, med fasta platser, är att man förlorar minst 30% av sin arbetskapacitet och att man känner sig korkad eftersom hjärnan har fullt upp med att sortera bort intryck istället för att vara kreativ gällande arbetet. Dessutom har förkylningar och magsjuka etc en förmåga att gå runt till alla eftersom man inte kan skydda sig genom att hålla sig på sitt rum.

Ja, lustigt att alla högstadieelever och gymnasieelever får egna datorer via skolan men socialsekreterare får enbart tangentbord. Om ni hade egna datorer så kanske ni kunde sitta var ni ville eventuellt hemma? Nu inser jag att det är problematiskt med sekretess och all information ska förmodligen ligga centralt men ändå verkar inte så bra som du beskriver det heller.

Målet verkar vara att Kroppen ska kontrolleras och hjärnan ansträngas.

 

[sjoberga]

Jag behöver också


Det heter kanske flexkontor, jag döpte det för länge sedan till hela havet stormar och har glömt bort vad det egentligen kallas.

Jag jobbar som socialsekreterare. Vi växlar genom att tala i telefon, träffa klienter och skriva. Vi har mycket hög sekretess och det är absolut inte meningen att alla ska veta allt om alla ärenden.

Vi ska märkligt nog få ett eget tangentbord men inte stol (är alla pengar som lagts ner på ergonomer helt plötsligt bortkastade). Vi ska få ett minimalt skåp och ska släpa runt på våra prylar inkl tangentbordet. Är vi borta från den plats vi hittat under mer än en timme ska vi plocka ihop så någon annan kan ta platsen. Om jag har klientbesök 9:00, 11:00 och 14:00 för att däremellan skriva utredningar så bli det ett jäkla springande. Hur mycket arbetstid går inte bort på detta? Och hur mycket stress skapar det inte hos personalen? Vi kommer dessutom ha många fler färre platser än personal, därav mitt namn på det, så alla får inte plats samtidigt.
Folk ska få sitta hur man vill och det finns liten förståelse från arbetsgivaren för hur olika funktioner ska kunna upprätthålla rättssäkerheten. Dessutom ska det inte vara några regler. Jag som är doftallergiker behöver ett parfymförbud men det blir det inte.

Min erfarenhet av kontorslandskap, med fasta platser, är att man förlorar minst 30% av sin arbetskapacitet och att man känner sig korkad eftersom hjärnan har fullt upp med att sortera bort intryck istället för att vara kreativ gällande arbetet. Dessutom har förkylningar och magsjuka etc en förmåga att gå runt till alla eftersom man inte kan skydda sig genom att hålla sig på sitt rum.

Det verkar vara en korkad kontorsmiljö för verksamheten det gäller.

Nyckeln till att det ska fungera bra att sitta tillsammans är att man jobbar mot samma mål och med liknande uppgifter där man har stort stöd i att kommunikationströskeln är extremt låg.

Jag har istället sett, att särskilt de människor som gärna vill ha eget rum, tappar i bidrag med mer än 30% när de isolerar sig från sitt team. De som inte vill ha eget rum löser det hyfsat ändå genom att inte vara i rummet så mycket...

Överhuvudtaget att göra "var jag ska kunna stå eller sitta och arbeta" till en varje timme återkommande fråga att lösa, måste vara helt hål i huvudet. Vem har tänkt ut att det skulle vara bra?

Jag tycker inte stora kontorslandskap är bra heller, det handlar om att samlokalisera projektteam som jobbar i samma projekt.

 

[sjoberga]

Är helt vansinnigt. Min åsikt är att den arbetsgivare som vill utsätta sina anställda för det inte månar om sin personal.

Från era beskrivningar kan jag bara hålla med . Det låter som något teoretiskt experiment som någon räknat igenom utan att tänka på att det är människor som arbetar på arbetsplatsen.

 

[Görel]

Ja, lustigt att alla högstadieelever och gymnasieelever får egna datorer via skolan men socialsekreterare får enbart tangentbord. Om ni hade egna datorer så kanske ni kunde sitta var ni ville eventuellt hemma? Nu inser jag att det är problematiskt med sekretess och all information ska förmodligen ligga centralt men ändå verkar inte så bra som du beskriver det heller.

Målet verkar vara att Kroppen ska kontrolleras och hjärnan ansträngas.

Tanken är förstås att många ska jobba hemma men det funkar inte så bra på socialtjänsten. Man kan skriva utredningar hemma men inte ta emot klientbesök.

 

[Görel]

Vi ska om två år flytta till exakt det du beskriver. Kommundirektören har beslutat att för att vi ska bli effektiva MÅSTE vi flytta till aktvitietsbaserat kontor där vi INTE får ha fasta platser.

Det är ingen som mätt vår effektivitet och det är ingen som kan tala om vad det är som gör att vi ska bli mer effektiva med att INTE ha egna arbetsplatser.

Jag är, precis som du, doftallergiker och ser med fasa framför mig hur jag ska tvingas beblanda mig med personer som inte kan ge fan i att hälla på sig parfym eller andra doftande produkter. Att inför doftförbud är det inte tal om.

Att vår verksamhet inte passar till att sitta i flexkontor/aktvitetsbaserat/flexkontor - det uppenbarligen helg oväsentligt. Jag ser framför mig hur jag kommer få släpa runt på mitt tangentbord, laptop, mousetrapper och egen stol (har haft diskbråck och måste ha en speciell stol) i mitt sökande efter att få hitta en arbetsplats i lugn och ro.

Märkligt att den där viktiga ergonomiska arbetsmiljön helt plötsligt inte är så himla viktigt längre.

/Lizzie

Enda sättet att hantera en sådan arbetsgivare är att hitta en annan.

 

[sjoberga]

Enda sättet att hantera en sådan arbetsgivare är att hitta en annan.

Har arbetsgivaren försökt förklara vad denne ser för fördelar med nya systemet? En sådan förändring är stor, så den bör man förankra väl och ffa lyssna på den kritik som kommer och hantera det.

Att bara pådyvla förändring utan att lyssna är inte ett bra ledarskap.

 

[tanten]

För att återgå till trådstarten så förstår jag inte riktigt varför en arbetsgivare ska göra stora ansträngningar för en gammal medarbetare som slutar? Personen har fattat ett beslut och man kan önska lycka till men vad ska man mer göra?
Dra lärdom för resten av personalen men annars?

Känns lite som barnet som vill rymma hemifrån gör att familjen ska sakna dem?

Det är ju bara ett jobb.

 

[athena]

Själv sa jag upp mig efter 9 år på mitt förra jobb. Inga hard feelings eg mer än att jag var ganska trött på det och blev headhuntad till ett annat jobb.

Jag blev öht inte avtackad och det kändes ju sådär... hade kanske förväntat mig en flaska vin iaf

 

[BornAgain]

På mitt jobb har man från arbetsgivaren attityden att: "duger det inte, får man byta jobb" ...varpå man förlorar de flesta som är "anställningsbara" i andra organisationer. Och de som inte hittar nytt jobb blir allt mer stressade och bittra.

 

[Sockerbit]

Som vanligt så spårar tråden ur och blir något annat.

 

[Sockerbit]

Och rent generellt. Det handlar inte om att man ska försöka få personen att tveka eller stanna kvar, bara att av artighet utrycka någon form av tacksamhet mot den anställde. Får en person vara kvar i 30 år har den med säkerhet varit någon form av tillgång. Personen i fråga är otroligt kompetent och den person hela personalstyrkan vänder sig till i svåra ärenden, hon är inte ersättningsbar då det ej existerar personer som jobbat i samma befattning som besitter samma kunskap, då det är ett väldigt smalt arbetsområde.

 

[nullo-modo]

Har bytt jobb några gånger och bästa reaktionen har varit "nej men vad tråkigt, lycka till i framtiden" typ, verkligen avskyr när det ska berättas hur svårt det blir att klara sig nu när du slutar och chefen stor bölar om att jag sagt upp mig.

 

[sjoberga]

Och rent generellt. Det handlar inte om att man ska försöka få personen att tveka eller stanna kvar, bara att av artighet utrycka någon form av tacksamhet mot den anställde. Får en person vara kvar i 30 år har den med säkerhet varit någon form av tillgång. Personen i fråga är otroligt kompetent och den person hela personalstyrkan vänder sig till i svåra ärenden, hon är inte ersättningsbar då det ej existerar personer som jobbat i samma befattning som besitter samma kunskap, då det är ett väldigt smalt arbetsområde.

Alla är ersättningsbara. Allt annat är bogus och en orsak till att onödiga kriser utlöses. Problemet ligger ofta i att man begränsar sig till att man ska ersätta exakt. Då kan det vara både svårt och omöjligt.

Om man lyfter blicken och ser till problemen organisationen ska lösa, ser man ofta stora möjligheter. Har beroendet av en enda varit stor går det ofta att förbättra.

Det vore väldigt respektlöst mot den mångåriga kollegan att inte respektera dennes beslut att lämna.

 

[Alos]

Som vanligt så spårar tråden ur och blir något annat.

Det brukar bli så i ett diskussionsforum. Folk börjar disskutera.

Och rent generellt. Det handlar inte om att man ska försöka få personen att tveka eller stanna kvar, bara att av artighet utrycka någon form av tacksamhet mot den anställde. Får en person vara kvar i 30 år har den med säkerhet varit någon form av tillgång. Personen i fråga är otroligt kompetent och den person hela personalstyrkan vänder sig till i svåra ärenden, hon är inte ersättningsbar då det ej existerar personer som jobbat i samma befattning som besitter samma kunskap, då det är ett väldigt smalt arbetsområde.

Klart man borde uttrycka någon typ av tacksamhet, men jag uppfattade det som att personen inte lämnat än utan bara sagt upp sig och chefen bekräftade sista arbetsdag? Eller det var iallafall vad som skrevs i trådstarten.

Kanske det blir en avtackning senare? Eller så har det (som jag och några fler tidigare nämnt) kanske legat något mellan chefen och kollegan som övriga anställda inte vet om och därav chefens reaktion.

Och som @sjoberga skrev så är ala ersättningsbara (till och med kungen!). Och ibland kanske det till och med är bra att ersätta även om det i en övergångsperiod kan bli en ganska stor omställning.

 

[FannyN]

Och rent generellt. Det handlar inte om att man ska försöka få personen att tveka eller stanna kvar, bara att av artighet utrycka någon form av tacksamhet mot den anställde. Får en person vara kvar i 30 år har den med säkerhet varit någon form av tillgång. Personen i fråga är otroligt kompetent och den person hela personalstyrkan vänder sig till i svåra ärenden, hon är inte ersättningsbar då det ej existerar personer som jobbat i samma befattning som besitter samma kunskap, då det är ett väldigt smalt arbetsområde.

Naturligtvis så får vi anta att personen blir avtackad. Dessutom förutsätter jag att "tacksamheten" genererat lön under dessa år och att det i övrigt varit en anställning som arbetstagaren känt sig nöjd med eftersom denne stannat i 30 år. Det sundaste är att det räcker så faktiskt. Tacksamhet är inget att eftersträva av någon part på arbetsmarknaden. Arbetsgivaren köper tid och kompetens för en uppgjord summa enligt ett avtal av en person helt enkelt.

 

[mamman]

Jag är verkligen inte riktigt insatt i vad funktionskontor egentligen innebär.

Jag är van vid att man sitter gemensamt i små team i stora rum, inget som ändras på dagsbasis utan mer på halvårsbasis. Och tyvärr van vid organisationer där alla har egna rum.

Stol och utrustning är personlig.

Sorry för OT
De aktivitetsbaserade/funktionskontor som jag har sett innebär att man byter (förväntas byta) plats flera gånger om dagen. Har man hittat en bra plats att sitta på och går på ett möte så kan platsen vara upptagen när man kommer tillbaka.
Även med fasta platser i kontorslandsskap tycker jag att det blir mycket spring till diverse smårum, mycket surr eftersom ingen orkar flytta på sig för varje telefonsamtal eller varje gång man behöver prata med sina kollegor. Hur störande det är beror dock mycket på hur platserna är möblerade/organiserade och hur trångt det är. Men framförallt saknar jag det dynamiska i möjligheten att ha obokade småmöten på rummen utan att störa andra.

 

[Pontevecchio]

Det bygger ju på att man (alla på kontoret) har väl avgränsade arbetsuppgifter som inte förändras plötsligt och att det finns tillräckligt många arbetsplatser av varje slag. Men framförallt vill jag alltid ha möjlighet till en ergonomiskt riktig arbetsplats. De funktionskontor jag har sett erbjuder inte det.

Att inte sitta vid exakt samma bord på samma stol varje dag är just ergonomiskt. Alltför många sitter fast vid sin ergonomiska plats som de inte nyttjar korrekt

 

[Petruska]

Naturligtvis så får vi anta att personen blir avtackad. Dessutom förutsätter jag att "tacksamheten" genererat lön under dessa år och att det i övrigt varit en anställning som arbetstagaren känt sig nöjd med eftersom denne stannat i 30 år. Det sundaste är att det räcker så faktiskt. Tacksamhet är inget att eftersträva av någon part på arbetsmarknaden. Arbetsgivaren köper tid och kompetens för en uppgjord summa enligt ett avtal av en person helt enkelt.

Jag håller med. Tacksamhet är en överskattad känsla.

Någon sorts Hejdå-fika är ju däremot trevligt. Det handlar ju om människor som ses dagligen i åratal. Någon sorts avrundning på det hela är nog ofta bra för alla.

 

[Pontevecchio]

Sorry för OT
De aktivitetsbaserade/funktionskontor som jag har sett innebär att man byter (förväntas byta) plats flera gånger om dagen. Har man hittat en bra plats att sitta på och går på ett möte så kan platsen vara upptagen när man kommer tillbaka.
Även med fasta platser i kontorslandsskap tycker jag att det blir mycket spring till diverse smårum, mycket surr eftersom ingen orkar flytta på sig för varje telefonsamtal eller varje gång man behöver prata med sina kollegor. Hur störande det är beror dock mycket på hur platserna är möblerade/organiserade och hur trångt det är. Men framförallt saknar jag det dynamiska i möjligheten att ha obokade småmöten på rummen utan att störa andra.

Jag tycker snarare det är betydligt effektivare. Nån kommer förbi för en enkel fråga, visar sig att min bordsgranne har svaret så plötsligt löser vi tre problemet. Dessutom behöver vi inte avsätta tid för fika där vi ska samlas för att prata. Nu sker det öppet och spontant.

Satt i rum i höstas, sååå uttråkad och liksom desperat efter mänsklig kontakt. Att få ha det
där surret runt mig gör mig effektiv.

 

[sjoberga]

Men framförallt saknar jag det dynamiska i möjligheten att ha obokade småmöten på rummen utan att störa andra.

Det är det som inte händer med ingenjörer som vill vara bofasta i eget rum. Själva lösningen att sitta flera i samma projekt i samma rum, sänker tröskeln för kommunikation inom projektet och skapar alla dessa nödvändiga dynamiska småmöten.