Person säger upp sig efter 30 år, arbetsgivare rycker på axlarna

Att ha lång anställningstid är inte per automatik någonting bra. Inte heller är det ett bevis för att personen varit särskilt uppskattad. Man kan inte säga upp en medelmåttig gnällspik bara för att så därför kan de gå kvar och arbetsgivaren blir kanske bara lättad att slippa personen.

Jag har också insett sedan jag blivit arbetsgivarrepresentant hur otroligt olika arbetstagare och arbetsgivare värderar personal. I personalgruppen finns ofta en slags rangordning vilka som är bra och duktiga och det är bestämda åsikter om hur det ska vara och vilka som inte passar in. Detta är någonting som ofta ses som en sanning och tanken slår nog knappast arbetstagarna att arbetsgivaren tycker helt annorlunda. Kanske till och med helt tvärtom.

På många arbetsplatser har jag sett en mentalitet att om många tycker samma sak så är det sant. Att det ska vara som förr med en del saker och att det är en merit att ha jobbat länge och att de nya ska passa in i befintlig grupp och jobba som de gjort förr och en skepsis till deras tankar för att de är nya.

Att försöka hindra en person att säga upp sig eller så sent komma med frågan om man kan påverka är för sent. Om personen dessutom varit kritisk så är det knappast någon överraskning att personen funderat på att sluta tänker jag och är då inget gjort så antar jag att man tycker det är bra. 30 år känns spontant som för länge för mig. Jag tycker dock det är väldigt viktigt med avslutningssamtal för båda parter.
 
... och hur den platsen ser ut. Är det en djup fåtölj där jag får sitta med laptopen i knät, ett mörkt kyffe eller något som mest liknar ett långt matbord?
 
Eller välja på alla tre beroende på aktuell uppgift?
Det kan man ju göra även med fast arbetsplats. På mitt rum på jobbet finns mitt skrivbord med stol och en mjuk liten soffa med ett litet soffbord framför. Vill jag sitta vid ett köksbord får jag dock gå ut i vårt matrum, men det är okej.

Det verkar jobbigt utan eget rum när man behöver sin välfyllda bokhylla på jobbet.
 
Det kan man ju göra även med fast arbetsplats. På mitt rum på jobbet finns mitt skrivbord med stol och en mjuk liten soffa med ett litet soffbord framför. Vill jag sitta vid ett köksbord får jag dock gå ut i vårt matrum, men det är okej.

Det verkar jobbigt utan eget rum när man behöver sin välfyllda bokhylla på jobbet.

Och det skulle inte vara något problem om stängda rum användes en marginell del av arbetstiden. Tendensen jag ser är att egna rum förstör effektiviteten enormt och att människor tenderar att sitta kvar, hellre än att samarbeta. Böcker kan man ha i gemensam yta.

Men till sist , olika typer av arbete görs effektivt på olika sätt. Jag pratar om mina erfarenheter som gäller avancerade ingenjörsuppgifter där man jobbar i projektteam, där enda sättet att komma nånstans alls är intensivt samarbete. Men det måste också finnas plats för ostört arbete, möten, telefonsamtal osv.

helst ingen bofasthet, utan flexibel placering utifrån nuvarande uppgifter. Det betyder inte att man flyttar runt mer än någon om året i min kontext.
 
Jag jobbar inom en bransch som har svårt att få kvalificerad personal och ännu svårare att behålla dem man fått. Arbetsgivare jag haft har haft diskussionsgrupper med de anställda och hyrt in konsulter för att ta reda på vad som gör att folk stannar respektive slutar.
Trots det har man sedan gjort tvärtom vilket lett till att folk slutar och de som är kvar går på knäna, vilket gör att de också ser sig om efter ny anställning. Så är man inte i en ond cirkel.
Samma här. Man går kort om folk och det är INGEN inte ens obehöriga, som söker de redan utannonserade tjänsterna, man lägger miljoner på inhyrda konsulter för att täcka de tomma tjänsterna och man frågar inte ens vad man kan göra för att ha kvar kompetenta medarbetare...
Imorgon slutar den sista kollegan i min grupp.
Vi ska vara tre(egentligen borde vi nog vara 4) Jag bli ensam kvar. Igår fick jag besked att om allt går som det ska kommer en konsult in någon gång i april.
Så tills dess är det jag och min redan överbelastade närmsta chef på frontlinjen.
Jag förstår klienterna som blir tokiga när de för hundrafemtonde gången får byta handläggare och som förbannade eller ledsna skriker rätt ut i telefonen.
Det är nog tur att jag inte kan koppla några samtal från min jobbtelefon vidare i organisationen, för det hade nog varit väl frestande emellanåt...
 
Det bygger ju på att man (alla på kontoret) har väl avgränsade arbetsuppgifter som inte förändras plötsligt och att det finns tillräckligt många arbetsplatser av varje slag. Men framförallt vill jag alltid ha möjlighet till en ergonomiskt riktig arbetsplats. De funktionskontor jag har sett erbjuder inte det.

Jag är verkligen inte riktigt insatt i vad funktionskontor egentligen innebär.

Jag är van vid att man sitter gemensamt i små team i stora rum, inget som ändras på dagsbasis utan mer på halvårsbasis. Och tyvärr van vid organisationer där alla har egna rum.

Stol och utrustning är personlig.
 
helst ingen bofasthet, utan flexibel placering utifrån nuvarande uppgifter. Det betyder inte att man flyttar runt mer än någon om året i min kontext.
Hm.... sorry OT - men ändå...
Idag upptäckte jag att en chef hade två inramade foton på jobbet. Ett på sig själv med partner på bröllopsdagen och ett på ett litet naket barn på en fårfäll.

Jag stannade upp och stirrade och kom på mig själv med hur otroligt bisarrt det kändes. Lite som om att vara "hemma" hos någon och jag fick känslan av att jag "smög". Mycket märkligt.

(jag lånande detta kontor för ett möte, och innehavaren av kontoret var sjuk idag)
 
Vi har en situation på jobb just nu och det är väl allmänt missnöje. Igår kommer det fram att en väldigt kompetent medarbetare sagt upp sig efter 30(!) år. Cheferna bemötte det med en ryck på axlarna och "ok", samt bekräftat när sista jobbdagen blir. Jag fann det otroligt märkligt.

Till frågan, som arbetsgivare, bör man inte av åtminstone av ren artighet bemöta det med "vi accepterar självklart din vilja, men varför vill du sluta hos oss, finns det något vi kan göra så du känner annorlunda" etc. Eller är det bara jag som lever i nån form av fantasivärld där 30 års anställning är värd en hel del, uppenbarligen har arbetsgivare varit nöjd med den anställde eftersom människan fått jobba där i 30 år, och vise versa.

Har samma attityd på mitt (förra) jobb. Jag tog tjänstledigt för 1,5 år sen och pluggar till syrra i stället.
 
Hm.... sorry OT - men ändå...
Idag upptäckte jag att en chef hade två inramade foton på jobbet. Ett på sig själv med partner på bröllopsdagen och ett på ett litet naket barn på en fårfäll.

Jag stannade upp och stirrade och kom på mig själv med hur otroligt bisarrt det kändes. Lite som om att vara "hemma" hos någon och jag fick känslan av att jag "smög". Mycket märkligt.

(jag lånande detta kontor för ett möte, och innehavaren av kontoret var sjuk idag)

Jag tänker lite att man får ha vilka porträtt man vill på sitt kontor. Jag skulle inte tycka det vore så konstigt.
 
Många bra svar.
Som HR-person, som dessutom sagt upp mig efter snart 15 år i samma organisation (börjar nytt jobb på måndag) så har jag följande reflektioner:
som några redan sagt: om någon säger upp sig så ska man inte försöka övertala personen om att vara kvar. Man ska heller inte ta det personligt om man råkar vara personens chef; man ska förhålla sig professionellt.
Om man tycker reaktionen från kollegor och chefer är ovanligt "sval" så kan det bero på just det som någon nämnde: kanske är kollegor/chefer/ledning faktiskt ganska nöjda med att NN säger upp sig.

Däremot kan jag tycka det av rent medmänskliga skäl, av etiska/moraliska skäl finns en uppförandekod som kan följas även när/om den mest "jobbiga" medarbetaren säger upp sig. Man behöver inte ljuga och t ex säga "å, vad synd!" Om man inte tycker det. Men det är normalt hyfs att i alla fall reagera på NÅGOT sätt; att t ex säga "jaha, var ska du börja nu?" "Det låter spännande med nytt jobb - lycka till!" Eller dylikt.

Jag har fått normala/förväntade reaktioner från min närmaste chef och kollegor. De gillar mig och har sagt att de tycker det är tråkigt, men att de önskar mig lycka till och att de förstår att det är något jag vill, annars hade jag ju inte sökt mig bort. De har sagt att det är en förlust för dem.

MEN; jag har en annan person; "chefens chef" vars reaktion var ytterst ohyfsad. När jag sa att jag sagt upp mig (vi hade bara en allmän konversation där hen frågade om "läget" mm och då berättade jag att jag sagt upp mig någon dag tidigare) så blev reaktionen "jaha" och sen började hen tala om annat. Frågade INGET om var jag ska börja istället, sa INGET om lycka till. Det tycker jag var smått oförskämt. Som HR-chef har jag i samtliga ärenden jag varit inblandad (där vi även sagt upp folk pga misskötsamhet) i någon form av uttryck önskat dem lycka till i framtiden.

Jag tror dock att denna person är ganska självupptagen och kanske har hen en aning om att hen själv är EN av orsakerna att jag sagt upp mig. Jag misstänker att hen inte "vågade" beröra ämnet för att hen anar att det skulle kunna komma en del sanningar ur min mun.

Å andra sidan fick ju reaktionen mig än mer övertygad i mitt beslut om att sluta i organisationen.
 
Å andra sidan fick ju reaktionen mig än mer övertygad i mitt beslut om att sluta i organisationen.

Intressant! Visst är det så att ens chefer har stor betydelse för hur man trivs, eller hur mycket man anser att man får uträttat. Men det kan också vara organisationen i sig som inte passar en.
 
Intressant! Visst är det så att ens chefer har stor betydelse för hur man trivs, eller hur mycket man anser att man får uträttat. Men det kan också vara organisationen i sig som inte passar en.
Ja.
Jag förstår nog inte riktigt vad du menar.
Men; jag har trivts bra i organisationen i ca 13-14 år. Sen har flera faktorer avgjort att jag valt att byta. Jag sökte o fick chefstjänst - mycket glad för det; glad att jag fick och att jag tackade ja, MEN har insett att det inte passar mig att vara chef, saknar min "gamla" roll en hel del. Chefsrollen har "skavt" (och stressat mig mer än vad jag vill). En annan bidragande orsak är just ledningen; inte min egen chef, men ledningen ovanför. I korta och lite medvetet luddiga ord: det finns ingen vilja att lyssna på oss som är specialister i sakfrågorna. vissa beslut blir i praktiken en slags personalpolitik som jag inte kan stå bakom. Och jag vet att jag tyvärr inte är ensam om den åsikten.

(Jobbar i en politiskt styrd organisation.... :angel: )
 
Jag behöver också
Jag är verkligen inte riktigt insatt i vad funktionskontor egentligen innebär.

Jag är van vid att man sitter gemensamt i små team i stora rum, inget som ändras på dagsbasis utan mer på halvårsbasis. Och tyvärr van vid organisationer där alla har egna rum.

Stol och utrustning är personlig.

Det heter kanske flexkontor, jag döpte det för länge sedan till hela havet stormar och har glömt bort vad det egentligen kallas.

Jag jobbar som socialsekreterare. Vi växlar genom att tala i telefon, träffa klienter och skriva. Vi har mycket hög sekretess och det är absolut inte meningen att alla ska veta allt om alla ärenden.

Vi ska märkligt nog få ett eget tangentbord men inte stol (är alla pengar som lagts ner på ergonomer helt plötsligt bortkastade). Vi ska få ett minimalt skåp och ska släpa runt på våra prylar inkl tangentbordet. Är vi borta från den plats vi hittat under mer än en timme ska vi plocka ihop så någon annan kan ta platsen. Om jag har klientbesök 9:00, 11:00 och 14:00 för att däremellan skriva utredningar så bli det ett jäkla springande. Hur mycket arbetstid går inte bort på detta? Och hur mycket stress skapar det inte hos personalen? Vi kommer dessutom ha många fler färre platser än personal, därav mitt namn på det, så alla får inte plats samtidigt.
Folk ska få sitta hur man vill och det finns liten förståelse från arbetsgivaren för hur olika funktioner ska kunna upprätthålla rättssäkerheten. Dessutom ska det inte vara några regler. Jag som är doftallergiker behöver ett parfymförbud men det blir det inte.

Min erfarenhet av kontorslandskap, med fasta platser, är att man förlorar minst 30% av sin arbetskapacitet och att man känner sig korkad eftersom hjärnan har fullt upp med att sortera bort intryck istället för att vara kreativ gällande arbetet. Dessutom har förkylningar och magsjuka etc en förmåga att gå runt till alla eftersom man inte kan skydda sig genom att hålla sig på sitt rum.
 
Ja.
Jag förstår nog inte riktigt vad du menar.
Men; jag har trivts bra i organisationen i ca 13-14 år. Sen har flera faktorer avgjort att jag valt att byta. Jag sökte o fick chefstjänst - mycket glad för det; glad att jag fick och att jag tackade ja, MEN har insett att det inte passar mig att vara chef, saknar min "gamla" roll en hel del. Chefsrollen har "skavt" (och stressat mig mer än vad jag vill). En annan bidragande orsak är just ledningen; inte min egen chef, men ledningen ovanför. I korta och lite medvetet luddiga ord: det finns ingen vilja att lyssna på oss som är specialister i sakfrågorna. vissa beslut blir i praktiken en slags personalpolitik som jag inte kan stå bakom. Och jag vet att jag tyvärr inte är ensam om den åsikten.

(Jobbar i en politiskt styrd organisation.... :angel: )

Jag syftar på hur organisationen är uppbyggd. Själv har jag i en ny roll i ett nytt sammanhang och jag får inte någon logik i hur arbetet leds och styrs.
 
Jag behöver också


Det heter kanske flexkontor, jag döpte det för länge sedan till hela havet stormar och har glömt bort vad det egentligen kallas.

Jag jobbar som socialsekreterare. Vi växlar genom att tala i telefon, träffa klienter och skriva. Vi har mycket hög sekretess och det är absolut inte meningen att alla ska veta allt om alla ärenden.

Vi ska märkligt nog få ett eget tangentbord men inte stol (är alla pengar som lagts ner på ergonomer helt plötsligt bortkastade). Vi ska få ett minimalt skåp och ska släpa runt på våra prylar inkl tangentbordet. Är vi borta från den plats vi hittat under mer än en timme ska vi plocka ihop så någon annan kan ta platsen. Om jag har klientbesök 9:00, 11:00 och 14:00 för att däremellan skriva utredningar så bli det ett jäkla springande. Hur mycket arbetstid går inte bort på detta? Och hur mycket stress skapar det inte hos personalen? Vi kommer dessutom ha många fler färre platser än personal, därav mitt namn på det, så alla får inte plats samtidigt.
Folk ska få sitta hur man vill och det finns liten förståelse från arbetsgivaren för hur olika funktioner ska kunna upprätthålla rättssäkerheten. Dessutom ska det inte vara några regler. Jag som är doftallergiker behöver ett parfymförbud men det blir det inte.

Min erfarenhet av kontorslandskap, med fasta platser, är att man förlorar minst 30% av sin arbetskapacitet och att man känner sig korkad eftersom hjärnan har fullt upp med att sortera bort intryck istället för att vara kreativ gällande arbetet. Dessutom har förkylningar och magsjuka etc en förmåga att gå runt till alla eftersom man inte kan skydda sig genom att hålla sig på sitt rum.

Vi ska om två år flytta till exakt det du beskriver. Kommundirektören har beslutat att för att vi ska bli effektiva MÅSTE vi flytta till aktvitietsbaserat kontor där vi INTE får ha fasta platser.

Det är ingen som mätt vår effektivitet och det är ingen som kan tala om vad det är som gör att vi ska bli mer effektiva med att INTE ha egna arbetsplatser.

Jag är, precis som du, doftallergiker och ser med fasa framför mig hur jag ska tvingas beblanda mig med personer som inte kan ge fan i att hälla på sig parfym eller andra doftande produkter. Att inför doftförbud är det inte tal om.

Att vår verksamhet inte passar till att sitta i flexkontor/aktvitetsbaserat/flexkontor - det uppenbarligen helg oväsentligt. Jag ser framför mig hur jag kommer få släpa runt på mitt tangentbord, laptop, mousetrapper och egen stol (har haft diskbråck och måste ha en speciell stol) i mitt sökande efter att få hitta en arbetsplats i lugn och ro.

Märkligt att den där viktiga ergonomiska arbetsmiljön helt plötsligt inte är så himla viktigt längre.

/Lizzie
 
Men suck, har inte alla undersökningar visat att öppna kontorslandskap och otrygghet vad gäller arbetsplatser är ett stort stressmoment för arbetstagarna? Jag trodde att det var allmänt känt.
Vad är det som förbättras menar ledningen?
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp