californication
Trådstartare
Hej jag heter Californication och jag är gravid. Och jag hatar det. Hatar. Varning för gnäll.
Jag hade någon naiv, romantisk dröm om att jag skulle tycka det var härligt. Mysigt. I guess I was wrong.
Överallt möts man med pekpinnar. "Gör si, gör så, gör inte sådär, gör såhär". Jag känner mig livegen! Jag förstår ju att det jag bär på är det viktigaste, men innebär det verkligen att jag skall behöva ge upp hela mig själv helt plötsligt? Är allt verkligen så farligt? Det känns som att allting är fel, och att allting kretsar runt "om det finns två bud så är det bättre att ta det säkra före det osäkra". För mig känns det som att jag inte kan göra något. Får göra något.
Äta godis - fel. Jag äter inte ens sånna mängder hallå..
Dricka annat än vatten - fel. Man kan få graviditetsdiabetes.
Dricka alkoholfri dryck - fick skäll av barnmorskan att jag druckit öl med 0.5% alkoholhalt. Trots att det står på 1177 vårdguiden att det är okej. (Det var ju därför jag drack det med gott samvete, hallå!)
Äventyrsbad - fel. Risken är ju vääääääldigt liten, men tänk OM jag skulle slå i magen jättehårt? Jaha. Tänk om jag skulle halka på isen och slå mig då? Mutter mutter..
Rida - fel. Man kan ju trilla av.
Äta ost, kött, allting förutom typ egenodlad sallad - fel. För salt. För mycket socker. Listeria. Diabetes. Bla bla.
Vara vaken sent - fel. Man ska sova på natten. (Jag brukar sova 02.00-10.00 ca.)
Det känns som att vad jag än gör, äter eller tänker så blir jag kritiserad. Ingenting är rätt. Och jag går runt med konstant dåligt samvete för att jag är grinig och tjurig över det här. Jag känner mig ego. Som en dålig människa för att jag inte kan avstå ytligt skit i 9 mån. (Okej, inse att det ju faktiskt blir flera år eftersom allting inte är "ok" direkt ungen är ute.)
Förstå mig rätt, jag är glad över graviditeten egentligen. Men just nu vill jag bara spy på allt och göra abort. Jag är beredd att avstå mycket, men jag tror inte att jag är beredd att utplåna hela mig själv på grund av en graviditet. Jag klarar inte att sluta dricka alkohol, sluta röka, lägga om hela min kost drastiskt och börja tvångsmotionera på en gång bara för att "det är bra". Jag mår inte alls bra psykiskt av det här, det känns bara övermäktigt och fånigt. Jag undrar hur människan någonsin överlevt tidigare.
Tyckte ni om graviditeten? Kände ni att det var jobbigt att avstå saker? Hur levde ni, blev det en stor omställning eller ingen alls i princip?
Jag har ingen lust med det här längre. Och jag är bara i v.11 (10+3). Och jag känner mig sjukt otacksam och barnslig som beter mig såhär, när jag äntligen blivit gravid.
Jag hade någon naiv, romantisk dröm om att jag skulle tycka det var härligt. Mysigt. I guess I was wrong.
Överallt möts man med pekpinnar. "Gör si, gör så, gör inte sådär, gör såhär". Jag känner mig livegen! Jag förstår ju att det jag bär på är det viktigaste, men innebär det verkligen att jag skall behöva ge upp hela mig själv helt plötsligt? Är allt verkligen så farligt? Det känns som att allting är fel, och att allting kretsar runt "om det finns två bud så är det bättre att ta det säkra före det osäkra". För mig känns det som att jag inte kan göra något. Får göra något.
Äta godis - fel. Jag äter inte ens sånna mängder hallå..
Dricka annat än vatten - fel. Man kan få graviditetsdiabetes.
Dricka alkoholfri dryck - fick skäll av barnmorskan att jag druckit öl med 0.5% alkoholhalt. Trots att det står på 1177 vårdguiden att det är okej. (Det var ju därför jag drack det med gott samvete, hallå!)
Äventyrsbad - fel. Risken är ju vääääääldigt liten, men tänk OM jag skulle slå i magen jättehårt? Jaha. Tänk om jag skulle halka på isen och slå mig då? Mutter mutter..
Rida - fel. Man kan ju trilla av.
Äta ost, kött, allting förutom typ egenodlad sallad - fel. För salt. För mycket socker. Listeria. Diabetes. Bla bla.
Vara vaken sent - fel. Man ska sova på natten. (Jag brukar sova 02.00-10.00 ca.)
Det känns som att vad jag än gör, äter eller tänker så blir jag kritiserad. Ingenting är rätt. Och jag går runt med konstant dåligt samvete för att jag är grinig och tjurig över det här. Jag känner mig ego. Som en dålig människa för att jag inte kan avstå ytligt skit i 9 mån. (Okej, inse att det ju faktiskt blir flera år eftersom allting inte är "ok" direkt ungen är ute.)
Förstå mig rätt, jag är glad över graviditeten egentligen. Men just nu vill jag bara spy på allt och göra abort. Jag är beredd att avstå mycket, men jag tror inte att jag är beredd att utplåna hela mig själv på grund av en graviditet. Jag klarar inte att sluta dricka alkohol, sluta röka, lägga om hela min kost drastiskt och börja tvångsmotionera på en gång bara för att "det är bra". Jag mår inte alls bra psykiskt av det här, det känns bara övermäktigt och fånigt. Jag undrar hur människan någonsin överlevt tidigare.
Tyckte ni om graviditeten? Kände ni att det var jobbigt att avstå saker? Hur levde ni, blev det en stor omställning eller ingen alls i princip?
Jag har ingen lust med det här längre. Och jag är bara i v.11 (10+3). Och jag känner mig sjukt otacksam och barnslig som beter mig såhär, när jag äntligen blivit gravid.