Paus idag

Jag har varit igång rätt mycket på sistone men idag fick det bli en paus. Jag har känt mig trött och sen fick jag mensvärk på det. Så efter jobbet la jag mig på golvet och somnade.

Sen har jag ägnat mig åt att elda i spisen, äta och så betsade jag några bitar ramlist som jag tog in igår.

Idag hade jag mitt andra möte med psykologen på Mindler. Mötena är rätt korta och hittills är det mest jag som har pratat. Det känns lite tradigt att dra sin historia en gång till, men hon behöver ju veta om den. Samtalen har kretsat rätt mycket kring min familj. Hur ska jag kunna umgås med min familj utan att ta så illa vid mig av det de gör? En tanke som slagit mig nyligen är att min morsa kanske har någon störning så att det helt enkelt är omöjligt för henne att se någon annans perspektiv och att hon bara kan se sitt eget perspektiv. I så fall är det ju helt lönlöst att försöka få henne att förstå mig och hon kommer fortsätta att trampa i klaveret för hon begriper inte bättre. Hur hanterar man sånt? Går det ens att hantera eller är det bara bäst att hålla sig undan för att skydda sig själv?

Det där är väl något jag får fundera på. Och hur ska jag hantera det faktum att mina syskon inte har försökt kontakta mig en enda gång sedan den där jävla julen då allt sket sig?

Kanske måste jag på något sätt acceptera att jag verkligen inte har en familj.

 

[AraSlei]

Hon har ändå aldrig varit en bra mamma. Hon har aldrig brytt sig om mig. Det enda hon gjort har varit att föda mig och det kunde hon gott ha låtit bli för jag är inte särskilt tacksam över det.

Varför vill du så desperat ha kontakt med henne?
Det låter inte som en människa som du vill ha kontakt med, egentligen.
Man måste inte umgås med och tycka om sin släkt, bara för att man har blodsband till dem.

 

[Magiana]

Varför vill du så desperat ha kontakt med henne?
Det låter inte som en människa som du vill ha kontakt med, egentligen.
Man måste inte umgås med och tycka om sin släkt, bara för att man har blodsband till dem.

Hon är ju inte elak egentligen, men jag tar ju illa vid mig när hon inte respekterar mig. Sen är det väl en önskan och en längtan efter att det skulle fungera bättre än det gör och har gjort. Jag känner också besvikelse över att hon inte skyddade mig när jag var liten utan godkände misshandeln. Hon borde ha stridit för vårdnaden redan när de skilde sig så farsan inte hade fått så mycket makt. Jag uppfattar det som att vårdnaden delades upp helt mellan dem genom myndighetsbeslut vid skilsmässan. Min mamma fick vårdnaden om mina syskon och farsan fick vårdnaden om mig, trots att han var helt olämplig och inte brydde sig ett skit om att ta hand om barn. Jag känner mig negligerad och bitter. Och på något sätt vill jag få det gottgjort, men det verkar ju inte hända. Jag känner mig fortfarande lika negligerad.

Jag tror att jag vill ha bekräftelse på att jag är önskad, att jag inte föddes i onödan. Nu känner jag mig bara ensam i en fientlig värld.

 

[TinyWiny]

Hon är ju inte elak egentligen, men jag tar ju illa vid mig när hon inte respekterar mig. Sen är det väl en önskan och en längtan efter att det skulle fungera bättre än det gör och har gjort. Jag känner också besvikelse över att hon inte skyddade mig när jag var liten utan godkände misshandeln. Hon borde ha stridit för vårdnaden redan när de skilde sig så farsan inte hade fått så mycket makt. Jag uppfattar det som att vårdnaden delades upp helt mellan dem genom myndighetsbeslut vid skilsmässan. Min mamma fick vårdnaden om mina syskon och farsan fick vårdnaden om mig, trots att han var helt olämplig och inte brydde sig ett skit om att ta hand om barn. Jag känner mig negligerad och bitter. Och på något sätt vill jag få det gottgjort, men det verkar ju inte hända. Jag känner mig fortfarande lika negligerad.

Jag tror att jag vill ha bekräftelse på att jag är önskad, att jag inte föddes i onödan. Nu känner jag mig bara ensam i en fientlig värld.

Den bekräftelsen kommer du aldrig att få och jag tror att du mår bäst utav att släppa den önskan. Det är svårt, jag vet, jag har varit där själv, men när man har släppt så slipper man de ständiga besvikelserna.

 

[Magiana]

Den bekräftelsen kommer du aldrig att få och jag tror att du mår bäst utav att släppa den önskan. Det är svårt, jag vet, jag har varit där själv, men när man har släppt så slipper man de ständiga besvikelserna.

Det är möjligt att det är så. Samtidigt går jag och förväntar mig att resten av världen kommer att behandla mig som hon, d.v.s. jag ser mig själv som en besvärlig och jobbig människa, som inte kan accepteras eller respekteras av andra. De som bara har träffat mig någon enstaka gång verkar ju tycka att jag är en okej typ, men jag räknar alltid med att det kommer att ändras efter ett tag.

Jag har väldigt ömma tår och reagerar ganska starkt i en del lägen. Och så triggas mitt försvarsläge väldigt lätt så jag känner att jag måste försvara mig från hot utifrån, oavsett hur de ser ut. Det är som om jag lever i ett konstant krig, även om jag intelligensmässigt kan resonera mig fram till att det inte är så.

 

[TinyWiny]

Det är möjligt att det är så. Samtidigt går jag och förväntar mig att resten av världen kommer att behandla mig som hon, d.v.s. jag ser mig själv som en besvärlig och jobbig människa, som inte kan accepteras eller respekteras av andra. De som bara har träffat mig någon enstaka gång verkar ju tycka att jag är en okej typ, men jag räknar alltid med att det kommer att ändras efter ett tag.

Jag har väldigt ömma tår och reagerar ganska starkt i en del lägen. Och så triggas mitt försvarsläge väldigt lätt så jag känner att jag måste försvara mig från hot utifrån, oavsett hur de ser ut. Det är som om jag lever i ett konstant krig, även om jag intelligensmässigt kan resonera mig fram till att det inte är så.

Jag förstår dig helt och fullt.

 

[Kattennizze]

En sak som jag tycker var oerhört skönt att landa i var att det blev inte mer än såhär. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar. Rättvist, nej. Oerhört sorgligt, ja. Men det är en skön känsla av trygghet faktiskt att ha landat i.

 

[Magiana]

En sak som jag tycker var oerhört skönt att landa i var att det blev inte mer än såhär. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar. Rättvist, nej. Oerhört sorgligt, ja. Men det är en skön känsla av trygghet faktiskt att ha landat i.

Fast jag vet ju inte ens hur jag ska reda ut det som blev. För mig fortsätter ju allt i samma spår och jag känner mig fullständigt rökt i mina chanser att kunna ha nära relationer. Jag är liksom destruktiv och sabbar allt. Jag tänker att det enda jag klarar av är att ha en massa ytliga kontakter. Antagligen kommer inte alla att börja hata mig samtidigt. Men ytliga kontakter kan ändå aldrig ge mig det jag önskar.

 

[Kattennizze]

Fast jag vet ju inte ens hur jag ska reda ut det som blev. För mig fortsätter ju allt i samma spår och jag känner mig fullständigt rökt i mina chanser att kunna ha nära relationer. Jag är liksom destruktiv och sabbar allt. Jag tänker att det enda jag klarar av är att ha en massa ytliga kontakter. Antagligen kommer inte alla att börja hata mig samtidigt. Men ytliga kontakter kan ändå aldrig ge mig det jag önskar.

Ja man får hitta sin väg. Jag har säkert gått 10 år i terapi vid det här laget och gör det fortfarande.

 

[EmmaBovary]

Det är möjligt att det är så. Samtidigt går jag och förväntar mig att resten av världen kommer att behandla mig som hon, d.v.s. jag ser mig själv som en besvärlig och jobbig människa, som inte kan accepteras eller respekteras av andra. De som bara har träffat mig någon enstaka gång verkar ju tycka att jag är en okej typ, men jag räknar alltid med att det kommer att ändras efter ett tag.

Jag har väldigt ömma tår och reagerar ganska starkt i en del lägen. Och så triggas mitt försvarsläge väldigt lätt så jag känner att jag måste försvara mig från hot utifrån, oavsett hur de ser ut. Det är som om jag lever i ett konstant krig, även om jag intelligensmässigt kan resonera mig fram till att det inte är så.

Men tror du att det skulle göra någon skillnad gällande att du förväntar dig att bli sviken och hamnar i försvarsläge, om du fick bekräftelse på att du varit och är önskad av din mamma? Det låter nästan lite så...? Det är nog en väldigt farlig tanke att fastna i.

Hej förresten! Känns som det var ett bra tag sedan jag skrev något till dig.

 

[Magiana]

Ja man får hitta sin väg. Jag har säkert gått 10 år i terapi vid det här laget och gör det fortfarande.

Trist att det ska vara så. Jag kan inte direkt påstå att jag ser fram emot att gå i terapi år efter år utan att det någonsin blir bra.

Men tror du att det skulle göra någon skillnad gällande att du förväntar dig att bli sviken och hamnar i försvarsläge, om du fick bekräftelse på att du varit och är önskad av din mamma? Det låter nästan lite så...? Det är nog en väldigt farlig tanke att fastna i.

Hej förresten! Känns som det var ett bra tag sedan jag skrev något till dig.

Jag vet inte hur jag tänker egentligen.

*vinkar hej tillbaka*