Paus idag

Jag har varit igång rätt mycket på sistone men idag fick det bli en paus. Jag har känt mig trött och sen fick jag mensvärk på det. Så efter jobbet la jag mig på golvet och somnade.

Sen har jag ägnat mig åt att elda i spisen, äta och så betsade jag några bitar ramlist som jag tog in igår.

Idag hade jag mitt andra möte med psykologen på Mindler. Mötena är rätt korta och hittills är det mest jag som har pratat. Det känns lite tradigt att dra sin historia en gång till, men hon behöver ju veta om den. Samtalen har kretsat rätt mycket kring min familj. Hur ska jag kunna umgås med min familj utan att ta så illa vid mig av det de gör? En tanke som slagit mig nyligen är att min morsa kanske har någon störning så att det helt enkelt är omöjligt för henne att se någon annans perspektiv och att hon bara kan se sitt eget perspektiv. I så fall är det ju helt lönlöst att försöka få henne att förstå mig och hon kommer fortsätta att trampa i klaveret för hon begriper inte bättre. Hur hanterar man sånt? Går det ens att hantera eller är det bara bäst att hålla sig undan för att skydda sig själv?

Det där är väl något jag får fundera på. Och hur ska jag hantera det faktum att mina syskon inte har försökt kontakta mig en enda gång sedan den där jävla julen då allt sket sig?

Kanske måste jag på något sätt acceptera att jag verkligen inte har en familj.

 

[cewe]

Ta inte det här fel, men det där var nog det bästa jag sett dig skriva när det kommer till familjeproblematiken.

Min pappa och jag rök ihop en nyårsafton för 10-12 år sen, riktigt jävla rejält. Efter det tog det lång tid innan jag besökte mina föräldrar igen, och de bor 2,5 km från mig.
Däremot hade jag daglig telefonkontakt med min mamma och hon kom hem till oss. Men jag fullständigt vägrade träffa min far just där och då. För min egen psykiska hälsas skull.
Man måste göra vad som är bäst för en själv, och är bryta familjeband det så får man göra så.

 

[Görel]

Jag som har en förälder med asperger kunde sluta bli så sårad och kränkt av föräldern när jag insåg att den gjorde som den gjorde av oförstånd och inte av elakhet.

 

[cassiopeja]

Sen jag läste Brene Browns böcker så funderar jag en hel del över det här med att hantera smärta. Hon menar ju på att smärta och besvikelse är en naturlig ingrediens i ett liv där man ger sig hän och lever helt och fullt - att bli förkrossad är en naturlig följd av att älska. Man kan inte skydda sig mot vissa känslor men samtidigt få andra, så antingen dövar man alla känslor, skaffar sig ett pansar och lever ett "känslotomt" liv (vilket jag har förstått för de flesta människor förr eller senare blir förknippat med någon form av ohälsa), eller så bejakar man alla känslor och behöver då lära sig att hantera smärtsamma känslor, eftersom de så att säga "ingår i paketet". Så att istället för att skydda sig mot smärta, sorg och besvikelse så behöver man istället lära sig att hantera dem och gå igenom dem.

Det här snurrar mycket i mitt huvud. Jag har bestämt mig för att jag vill leva ett liv där jag bejakar känslor, men det innebär alltså att jag kommer att bli sviken och sårad. Det gör mig rädd. Eftersom jag har en historik av att vara suicid så är jag såklart livrädd för att hamna i ett läge där jag tappar livslusten igen och bara blir programmerad att döda mig. Men som jag har förstått det finns det tekniker och tankesätt att lära sig, som gör att man kan hjälpa till att överleva en smärtsam händelse - UTAN att behöva bli en livsfara för sig själv med döden som enda utväg. Och jag försöker lära mig och öva på de teknikerna. Det svåra är bara att lita på att det funkar...

Nu blev det här kanske lite halv-offtopic, men min egen övertygelse är att de allra flesta människor beter sig som de gör på grund av sina egna tillkortakommanden och begränsningar, och om andra är elaka mot mig har det egentligen mer med de själva att göra än med mig, och jag kan egentligen aldrig "kräva" att någon ska bete sig vettigt (för de kanske inte ens har den förmågan, oavsett hur mycket jag tycker att de borde ha det). Tyvärr. Men det innebär också att om jag vill umgås med ofullkomliga människor som kan bete sig illa i de mest oväntade situationer, så behöver jag kunna hantera det, och kunna hantera min smärta, mina sårade känslor och min besvikelse. Och det är där mitt intresse för Brene Browns forskning kommer in, om att det finns tekniker att kunna lära sig överleva motgångar på bättre sätt....

(förlåt om det blev svamligt, jag har inte skrivit på länge och har svårt att formulera mina tankar i ord märker jag)

 

[Lillgrådis]

Jag har nyligen fått en del pusselbitar att falla på plats kring ett narcissistiskt beteende och just den där kompletta avsaknaden av äkta empati och intresse för andras perspektiv, tankar och känslor trots att man försöker förklara dem. För mig har det varit slitsamt och ledsamt att hantera under lång tid och enormt mycket energi som gått åt för att försöka förklara mig lite bättre, för någon gång skulle det väl gå fram?

Men varje gång möttes jag av kompakt tystnad eller att det bara byttes samtalsämne rätt av till att handla om den andre.

Det var en stor befrielse för egen del att känna "okej, exakt den här känslan av väldigt stor frustration och hopplöshet kring silent treatment och det ständiga förminskandet av mig och allting annat har ALLA dessa andra drabbade också, och det beror på att den andre har en narcissistisk personlighet". Jag kan känna igen beskrivningar och ordagranna citat från andras berättelser som "du är så känslig", när allt man bett om var att visa en normal omtanke. Att vilja bli hörd och förstådd och mötas av en tegelvägg av tystnad.

Och jag har långt om länge kommit att förstå att det finns andra typer av narcissism än den där övertydligt utåtriktade. En del behöver man komma närmre och under lång tid, för att fatta hur landet ligger. Men att det kommer aldrig att ändras, för att narcissisten per definition anser sig vara perfekt redan och har ingen anledning att ändra på något hos sig själv. Och tycker verkligen att det är precis så ointressant med andras tankar och känslor som det verkar. Det var nog den delen jag hade svårast att hantera tidigare.

Samtidigt som man ska vara försiktig med att diagnosticera andra, så tror jag att man vet själv ganska väl om man under flera år känt saker som skaver och plågar en i förhållande till en och samma person, och precis alla faller in under en och samma rubrik.

Om din mamma har narcissistiska drag eller någon annan diagnos eller något ditåt vet jag ju givetvis ingenting om. Jag kan bara säga att just i mitt fall var det en så stor lättnad med den plötsligt övertydliga bilden och förståelsen för att exakt det jag känt delar jag med många, många andra, och det som jag slitit med och hoppats på kommer aldrig att kunna ändras hur ingående jag än förklarar mig. Det blev genast så mycket lättare att bara lägga ner och släppa taget om att försöka igen.

Nu var det i mitt fall inte en släkting som jag "måste" ha kontakt med utan för mig lättare att släppa helt och hållet, men om det hade varit så att det var en nära släkting eller något som gjort det nödvändigt, så kan det också finnas verktyg och förhållningssätt som hade kunnat underlätta en mer formell kontakt.

Man får värdera vad kan den här kontakten ge mig för positivt, i förhållande till hur mycket irritation och besvikelse kommer den att orsaka. Kan irritationen och besvikelsen minska om jag utgår från att det handlar om en diagnos eller något som ligger helt och hållet hos den andre personen och som inte kommer att ändras, så kanske det är lättare att dra ner mina egna förväntningar till nära noll, ge upp att försöka förklara mig eller påverka den andres beteende - och då kanske de positiva inslagen (förutsatt att det finns några) ändå väger över?

 

[Scata]

Och jag har långt om länge kommit att förstå att det finns andra typer av narcissism än den där övertydligt utåtriktade. En del behöver man komma närmre och under lång tid, för att fatta hur landet ligger. Men att det kommer aldrig att ändras, för att narcissisten per definition anser sig vara perfekt redan och har ingen anledning att ändra på något hos sig själv. Och tycker verkligen att det är precis så ointressant med andras tankar och känslor som det verkar. Det var nog den delen jag hade svårast att hantera tidigare.

Å vilken bra formulering av även min erfarenhet, särskilt det jag citerat ovan.

Vilken energi och kraft det tar i det långa arbetet med sig själv för att förstå att det faktiskt inte är mig det är fel på, som råkar vara en "vanlig" person med känslor och empati... och sen arbetet med att hitta verktyg och vägar för att kunna hantera det utan att duka under.
Jag (liksom @Magiana) har det så nära det går och då måste man rota så djupt i sig själv för att bestämma sig för hur fortsättningen ska hanteras, om man vill ha en form av umgänge (och hur den ska se ut) eller ej. Tyvärr...

 

[Magiana]

Sen jag läste Brene Browns böcker så funderar jag en hel del över det här med att hantera smärta. Hon menar ju på att smärta och besvikelse är en naturlig ingrediens i ett liv där man ger sig hän och lever helt och fullt - att bli förkrossad är en naturlig följd av att älska. Man kan inte skydda sig mot vissa känslor men samtidigt få andra, så antingen dövar man alla känslor, skaffar sig ett pansar och lever ett "känslotomt" liv (vilket jag har förstått för de flesta människor förr eller senare blir förknippat med någon form av ohälsa), eller så bejakar man alla känslor och behöver då lära sig att hantera smärtsamma känslor, eftersom de så att säga "ingår i paketet". Så att istället för att skydda sig mot smärta, sorg och besvikelse så behöver man istället lära sig att hantera dem och gå igenom dem.

Det här snurrar mycket i mitt huvud. Jag har bestämt mig för att jag vill leva ett liv där jag bejakar känslor, men det innebär alltså att jag kommer att bli sviken och sårad. Det gör mig rädd. Eftersom jag har en historik av att vara suicid så är jag såklart livrädd för att hamna i ett läge där jag tappar livslusten igen och bara blir programmerad att döda mig. Men som jag har förstått det finns det tekniker och tankesätt att lära sig, som gör att man kan hjälpa till att överleva en smärtsam händelse - UTAN att behöva bli en livsfara för sig själv med döden som enda utväg. Och jag försöker lära mig och öva på de teknikerna. Det svåra är bara att lita på att det funkar...

Nu blev det här kanske lite halv-offtopic, men min egen övertygelse är att de allra flesta människor beter sig som de gör på grund av sina egna tillkortakommanden och begränsningar, och om andra är elaka mot mig har det egentligen mer med de själva att göra än med mig, och jag kan egentligen aldrig "kräva" att någon ska bete sig vettigt (för de kanske inte ens har den förmågan, oavsett hur mycket jag tycker att de borde ha det). Tyvärr. Men det innebär också att om jag vill umgås med ofullkomliga människor som kan bete sig illa i de mest oväntade situationer, så behöver jag kunna hantera det, och kunna hantera min smärta, mina sårade känslor och min besvikelse. Och det är där mitt intresse för Brene Browns forskning kommer in, om att det finns tekniker att kunna lära sig överleva motgångar på bättre sätt....

(förlåt om det blev svamligt, jag har inte skrivit på länge och har svårt att formulera mina tankar i ord märker jag)

Jag har väl lite samma problem. Det som gör ont känns alltid 10 gånger starkare än det som känns bra. Jag kan inte hantera det.

Jag har nyligen fått en del pusselbitar att falla på plats kring ett narcissistiskt beteende och just den där kompletta avsaknaden av äkta empati och intresse för andras perspektiv, tankar och känslor trots att man försöker förklara dem. För mig har det varit slitsamt och ledsamt att hantera under lång tid och enormt mycket energi som gått åt för att försöka förklara mig lite bättre, för någon gång skulle det väl gå fram?

Men varje gång möttes jag av kompakt tystnad eller att det bara byttes samtalsämne rätt av till att handla om den andre.

Det var en stor befrielse för egen del att känna "okej, exakt den här känslan av väldigt stor frustration och hopplöshet kring silent treatment och det ständiga förminskandet av mig och allting annat har ALLA dessa andra drabbade också, och det beror på att den andre har en narcissistisk personlighet". Jag kan känna igen beskrivningar och ordagranna citat från andras berättelser som "du är så känslig", när allt man bett om var att visa en normal omtanke. Att vilja bli hörd och förstådd och mötas av en tegelvägg av tystnad.

Och jag har långt om länge kommit att förstå att det finns andra typer av narcissism än den där övertydligt utåtriktade. En del behöver man komma närmre och under lång tid, för att fatta hur landet ligger. Men att det kommer aldrig att ändras, för att narcissisten per definition anser sig vara perfekt redan och har ingen anledning att ändra på något hos sig själv. Och tycker verkligen att det är precis så ointressant med andras tankar och känslor som det verkar. Det var nog den delen jag hade svårast att hantera tidigare.

Samtidigt som man ska vara försiktig med att diagnosticera andra, så tror jag att man vet själv ganska väl om man under flera år känt saker som skaver och plågar en i förhållande till en och samma person, och precis alla faller in under en och samma rubrik.

Om din mamma har narcissistiska drag eller någon annan diagnos eller något ditåt vet jag ju givetvis ingenting om. Jag kan bara säga att just i mitt fall var det en så stor lättnad med den plötsligt övertydliga bilden och förståelsen för att exakt det jag känt delar jag med många, många andra, och det som jag slitit med och hoppats på kommer aldrig att kunna ändras hur ingående jag än förklarar mig. Det blev genast så mycket lättare att bara lägga ner och släppa taget om att försöka igen.

Nu var det i mitt fall inte en släkting som jag "måste" ha kontakt med utan för mig lättare att släppa helt och hållet, men om det hade varit så att det var en nära släkting eller något som gjort det nödvändigt, så kan det också finnas verktyg och förhållningssätt som hade kunnat underlätta en mer formell kontakt.

Man får värdera vad kan den här kontakten ge mig för positivt, i förhållande till hur mycket irritation och besvikelse kommer den att orsaka. Kan irritationen och besvikelsen minska om jag utgår från att det handlar om en diagnos eller något som ligger helt och hållet hos den andre personen och som inte kommer att ändras, så kanske det är lättare att dra ner mina egna förväntningar till nära noll, ge upp att försöka förklara mig eller påverka den andres beteende - och då kanske de positiva inslagen (förutsatt att det finns några) ändå väger över?

Jag tror inte att morsan är narcissist, snarare något annat.

En irriterande vana hon har är att ge mig grejer och hon bekymrar sig så mycket över sina saker när hon går bort, så då kan vi ju lika gärna få dem i förskott. Jag har förklarat att hennes dödsstädande är sjukligt. Vi kan köra rubbet till närmaste second hand så blir vi av med problemet om det nu är ett problem. Sen undrar hon vad det egentligen är jag vill ha när jag inte vill ha saker. Mitt svar på det är "vad sägs om omtanke och respekt?" plus exempel på hur hon inte visar det, men som är tillfällen då det skulle kunna visas.

Jag har inte fått svar på det och inte heller de två andra kortare mejlen jag skickat efter det.

Jag har tidigare hållit min relation med morsan på en neutral nivå. Ämnet trädgård är neutralt så det är något jag ofta pratat med henne om. Men sen uppstår det såna här grejer i alla fall som jag inte kan hantera. Min morsa borde nog inte ha skaffat barn. Det känslomässiga stödet har aldrig funnits. Jag har haft kläder på kroppen, tak över huvudet och mat för dagen, men jag har aldrig upplevt att hon älskat mig.

 

[Magiana]

Fasen vad det här tär på mig. Jag känner mig arg och ledsen.

 

[cewe]

Fast det är okej vara arg och ledsen. Se det som en sorgeprocess.

 

[Lovisaleonora]

Fasen vad det här tär på mig. Jag känner mig arg och ledsen.

Bra, arg och ledsen är bättre än hängig och deprimerad. Jag brukar se det som att dra ut trollen i solljuset, de spricker. För mig börjar inte läkeprocessen förrän jag känner sig och ilska.

 

[Magiana]

Man får värdera vad kan den här kontakten ge mig för positivt, i förhållande till hur mycket irritation och besvikelse kommer den att orsaka. Kan irritationen och besvikelsen minska om jag utgår från att det handlar om en diagnos eller något som ligger helt och hållet hos den andre personen och som inte kommer att ändras, så kanske det är lättare att dra ner mina egna förväntningar till nära noll, ge upp att försöka förklara mig eller påverka den andres beteende - och då kanske de positiva inslagen (förutsatt att det finns några) ändå väger över?

Jag har funderat och tror det kommer bli svårt hur jag än vänder på det. Åtminstone känns det så just nu. Jag tycker ju att även om hon har en diagnos så behöver hon skärpa till sig. Jag fixar liksom inte att ha överseende med hennes sätt. Just nu kan jag heller inte se vilka positiva inslag det skulle kunna finnas i den relationen. Men det kan ju bero på att jag är så jäkla arg på henne nu. Och jag är ledsen över att jag blev född till värld där jag inte fick några goda förutsättningar att fungera bra.

 

[Trissa]

Jag har funderat och tror det kommer bli svårt hur jag än vänder på det. Åtminstone känns det så just nu. Jag tycker ju att även om hon har en diagnos så behöver hon skärpa till sig. Jag fixar liksom inte att ha överseende med hennes sätt. Just nu kan jag heller inte se vilka positiva inslag det skulle kunna finnas i den relationen. Men det kan ju bero på att jag är så jäkla arg på henne nu. Och jag är ledsen över att jag blev född till värld där jag inte fick några goda förutsättningar att fungera bra.

Diagnoser funkar ju inte så, att man bara kan skärpa till sig. Det vore som att säga till dig när du var sjukskriven att nu får du skärpa till dig och lägga av med att må så dåligt.

 

[Magiana]

Diagnoser funkar ju inte så, att man bara kan skärpa till sig. Det vore som att säga till dig när du var sjukskriven att nu får du skärpa till dig och lägga av med att må så dåligt.

Fast man kan ju lära sig stava även om man är dyslektiker. Det krävs bara mer jobb än för dem som bara kan stava utan vidare. Jag jämför andra diagnoser med dyslexi, d.v.s. man kan om man kämpar lite mer.

Depressioner och liknande kräver tid att läka. Man kan inte bara resa sig från en dag till en annan. Men även där ingår att man får kämpa för att bli bättre.

 

[mandalaki]

En irriterande vana hon har är att ge mig grejer och hon bekymrar sig så mycket över sina saker när hon går bort, så då kan vi ju lika gärna få dem i förskott. Jag har förklarat att hennes dödsstädande är sjukligt. Vi kan köra rubbet till närmaste second hand så blir vi av med problemet om det nu är ett problem.

Nu vet jag inte hur gammal din mamma är, men du har skrivit att hon är gammal och sjuklig. Och så där gör ju många gamla! Det är sannolikt deras oro för döden som talar.

De sista åren frågade min mamma det där nästan varje gång vi sågs. Vem ska ta hand om allt det här sedan? Oroa dig inte mamma, vi kommer att ta hand om allt på bästa sätt. Vill du ha den här? Nej tack mamma, du vet jag har ju redan så mycket prylar och vi kommer att dela upp allt utan problem så småningom.

Mamma frågade oftare och oftare i takt med att hennes demens förvärrades. Demens kommer smygande mycket långsamt, i början märks den knappt. Kanske har din mamma det.

 

[Trissa]

Depressioner och liknande kräver tid att läka. Man kan inte bara resa sig från en dag till en annan.

Varför inte, hur svårt kan det vara liksom? Man får väl anstränga sig lite extra, bara?



(Jag vet att det inte är så, men så låter det för mig när du skriver om diagnoser och att man "får kämpa lite mer").

 

[Hippocampus]

Jag har funderat och tror det kommer bli svårt hur jag än vänder på det. Åtminstone känns det så just nu. Jag tycker ju att även om hon har en diagnos så behöver hon skärpa till sig. Jag fixar liksom inte att ha överseende med hennes sätt. Just nu kan jag heller inte se vilka positiva inslag det skulle kunna finnas i den relationen. Men det kan ju bero på att jag är så jäkla arg på henne nu. Och jag är ledsen över att jag blev född till värld där jag inte fick några goda förutsättningar att fungera bra.

Men måste du ha en relation då? En relation du mår dåligt av?

 

[MiaMia]

Nej, alla dyslektiker lär sig inte att läsa obehindrat "bara de anstränger sig".
En del lägger ner enormt mycket ansträngning och klarar ändå inte mer än att långsamt och halvknackigt stava sig fram. För många innebär det att man kämpar MER, men fortfarande kan SÄMRE, dock lite bättre än totalurkasst.
Kom ihåg att det finns gränser för hur mycket extraansträngning du kan plocka fram ur något hemligt reservförråd också.

Om du vet med dig att du inte klarar av att umgås med människor som läser för dåligt så tycker jag det är ditt ansvar att göra valet att låta bli. Inte lasta på andra att det är deras fel att de inte lyckas lära sig bättre.

Jag lastar ingen alls som säger att de inte klarar av sin egen hantering av att jag är som jag är. Alla får ha sin egen begränsning i vad man klarar av och inte.
Men om du säger att du inte klarar av faktumet att jag är som jag är. Och gör det till mitt ansvar att fungera så att det inte ska skapa problem för dig. Då säger jag ifrån och hävdar mitt människovärde.
(nu pratar jag alltså om saker som bottnar i nedsatt förmåga, funktionshinder - inte folk som bara har nollhänsyn och egobaserade beteenden)

 

[Magiana]

Nu vet jag inte hur gammal din mamma är, men du har skrivit att hon är gammal och sjuklig. Och så där gör ju många gamla! Det är sannolikt deras oro för döden som talar.

De sista åren frågade min mamma det där nästan varje gång vi sågs. Vem ska ta hand om allt det här sedan? Oroa dig inte mamma, vi kommer att ta hand om allt på bästa sätt. Vill du ha den här? Nej tack mamma, du vet jag har ju redan så mycket prylar och vi kommer att dela upp allt utan problem så småningom.

Mamma frågade oftare och oftare i takt med att hennes demens förvärrades. Demens kommer smygande mycket långsamt, i början märks den knappt. Kanske har din mamma det.

Det är möjligt att hon börjat bli dement. Det finns saker hon inte minns.

Men gällande sakerna så frågar hon inte. Hon skickar dem bara till mig med posten. Jag får ingen chans att tacka nej.

Men måste du ha en relation då? En relation du mår dåligt av?

Jag vet inte. Men jag mår ju dåligt av att det inte fungerar heller.

Det här gäller ju inte bara morsan. Det gäller mina syskon också. De har inte hört av sig en enda gång sedan de försvann härifrån. Jag har försökt prata med dem, men tyckte inte det gav något. Situationen ändrades inte åt nåt håll.

 

[mandalaki]

@Magiana om du sagt till henne att hennes dödsstädning är sjuklig och att ni kan köra grejerna till second hand förstår jag om hon inte vågar fråga. Och visst, det är irrationellt att skicka saker till någon som inte vill ha dem. Men ett tecken på demens kan vara just att man gör irrationella saker, demens handlar inte bara om att glömma.

Nu vet jag förstås inte alls om din mamma har demens, jag förstår bara inte hur du kan vara så hård mot någon som agerar som gamla ofta gör när de oroar sig för döden.

 

[Magiana]

@Magiana om du sagt till henne att hennes dödsstädning är sjuklig och att ni kan köra grejerna till second hand förstår jag om hon inte vågar fråga. Och visst, det är irrationellt att skicka saker till någon som inte vill ha dem. Men ett tecken på demens kan vara just att man gör irrationella saker, demens handlar inte bara om att glömma.

Nu vet jag förstås inte alls om din mamma har demens, jag förstår bara inte hur du kan vara så hård mot någon som agerar som gamla ofta gör när de oroar sig för döden.

Hon har hållit på i åratal. Det är först förra veckan jag sa att det hon gör är sjukligt. Däremot har jag sagt ifrån hur många gånger som helst att jag inte vill ha saker.

Hon har ändå aldrig varit en bra mamma. Hon har aldrig brytt sig om mig. Det enda hon gjort har varit att föda mig och det kunde hon gott ha låtit bli för jag är inte särskilt tacksam över det.