Min sambo har en ny kollega som troligen är mytoman, men han ljuger om "harmlösa" saker som inte direkt påverkar omgivningen, tex att han jobbar som livvakt åt en multimiljonär i Polen på helgerna, att hans pappa varit president i HA, att hans polare har hundra kilo amfetamin i sin lägenhet, att HA kontaktat honom personligen för att be honom gömma deras vapen hemma hos sig, att han fått erbjudande om stora summor pengar i utbyte mot att hjälpa ryska maffian att gömma döda kroppar i Sverige osv. Dvs det är väldigt grandiosa gangsterhistorier där han personligen har centrala roller vilka troligen har sin grund i någon typ av psykisk ohälsa där han skapar en "drömvärld" som han låtsas leva i för att få känslan av att betyda något, få respekt från andra och utmärka sig. Jag upplever att han som person tyvärr har "egenskaper" som troligen gjort honom till ett ganska lätt offer för mobbare under skoltiden vilket skulle kunna förklara behovet av att synas, sätta sig i respekt och "bli någon" genom att ljuga. Han är i 20-års åldern.
Jag har svårt att se att någon skulle vara en mytoman/patologisk lögnare utan att det ligger psykisk ohälsa eller någon annan form av diagnos bakom på ett eller annat sätt. Att systematiskt ljuga är ett "sjukt" beteende oavsett varför man gör det men det är ju inte alltid säkert att personen är medveten om sina lögner även om omgivningen ser rakt igenom dem och tycker de är helt befängda. Det svåra är ju att försöka få personen att söka hjälp om lögnerna är på en sån nivå att personen skulle behöva hjälp för att sluta. Personen vill ju sällan att den där drömbubblan ska spricka och de ska behöva se sanningen i vitögat och jag tror att många gärna viftar bort sina lögner med att "det är väl inte så farligt, varför bryr sig folk ifall jag ljuger eller inte, det spelar väl ingen roll?" för att man inte ser sambandet mellan lögnerna och den bristande tilliten ens omgivning har mot en.
