Partnerns barn

[EnPappa]

Väljer att vara anonym i den här frågan. Om någon känner igen mig, hoppas jag att ni ändå respekterar min önskan att förbli anonym.

Ni som är tillsammans med någon som har barn sedan tidigare, hur hanterar ni det? Ibland håller jag på att krypa ur mitt eget skinn när det gäller bonussonen. Det gäller sådant som att inte avbryta andra personer när de pratar, låta andras saker vara (inte pilla på allt), sänka rösten när någon ligger och sover, sitta kvar vid matbordet tills maten är uppäten, m.m. Självklart säger jag till honom när han beter sig illa i min närhet, men eftersom beteendet ligger så djupt rotat skulle det behövas att alla i omgivningen är konsekventa. Det är där problemet uppstår. Väldigt, väldigt känsligt att påpeka för någon att man tycker de har använt och använder fel uppfostringsmetoder... Så hur gör man?

 

[Acses]

Sv: Partnerns barn

Det är svårt med bonusbarn, jag har en hel drös. Dottern har en storasyster och killen jag dejtat sedan en tid har två söner.

Det är en konst att ta upp problematik runt barnen utan att göra föräldern upprörd, för även om man "köper hela paketet" när man väljer att gå in i en relation med barn så kan man inte vara helt utan talan när förhållandet blir seriöst.

Jag har alltid vart konsekvent, i mitt hem gäller de regler jag satt upp. För alla barn, inga undantag. (och det är inga konstigheter, utan basic, hjälp till att plocka undan efter sig, avbryt inte när andra pratar, tacka när man får något och svara ett erbjudande med Nej tack eller Ja tack)

Killen som jag dejtar nu och jag kommer väldigt bra överens, vi kan prata om barnen, i båda leden, är det något som inte funkar för mig så tar vi upp det och försöker hitta en lösning som ska passa oss alla, för det är ju för allas vår skull. Och samma gäller så klart honom. Då vi båda har små barn så gäller det att kompromissa för att få det att funka.


Uppfostran av barn är känsligt för många föräldrar, och ingen vill känna att man gör fel i sitt sätt att agera som vuxen. Jag tror att man ska undvika att tala om för en person hur den ska göra. Själv brukar jag försöka linda in det lite.

Jag brukar...
Jag hörde...
Jag läste om...

... och de löste problemet såhär, tror du att det kan vara värt att prova?

får oftast bättre gensvar än att säga: Jag tycker...!

 

[Ferrari]

Sv: Partnerns barn

Jag har ett bonusbarn (han är 5,5 år - jag är 18 år) och jag behandlar honom som om han vore mitt barn. Men jag älskar också honom otroligt mycket, så de underlättar ju en del. Gör han något han inte får göra, så säger jag till honom. Jag upprätthåller satta regler, och kan själv fatta beslut om han frågar mig om något.

Han lyssnar lika bra på mig som han gör på sin pappa. Men min bonusson är väldigt duktig och brukar inte trotsa utan gör oftast direkt vad man säger. Vilket är skönt!

Min kille ifrågasätter inte mig, för både han och jag har samma syn på regler & uppfostran. Ibland när jag blir lite tveksam så frågar jag killen om vad han anser om just det där, så berättar han det för mig. Ofta så är det i slutändan just det som jag tänkt på.

 

[Jane_Done]

Sv: Partnerns barn

Det verkar som om mamman och du har helt olika syn på hur man uppför sig. Kanske är det där ni ska börja?

 

[EnPappa]

Sv: Partnerns barn

Tack för råden! I vissa fall har jag lindat in det så som du beskriver. I andra fall har jag kört med mina metoder och hoppats att hon ska tycka det är en god idé att ta efter.

Jane_Done - Jag tror vår syn på vad som är acceptabelt beteende inte skiljer sig jättemycket. Men hon har inte orkat vara konsekvent tidigare, vilket gör det etter värre att försöka få bukt med nu.

På sätt och vis tror jag det hade blivit bättre om vi bodde ihop på heltid. Som det är nu är bonussonen hos mig väldigt sällan. Det känns inte bra att försöka införa mina regler hemma hos min flickvän, såvida det inte är saker som jag verkligen inte accepterar. Samtidigt finns risken att jag åker på att göra det som andra borde gjort för flera år sedan.

 

[mino]

Sv: Partnerns barn

Hur gammal är bonussonen?

Det verkar lite som om du blandar ihop alla möjliga beteenden till nån sorts "så uppför man sig inte"-kod. Jag tror att du skulle ha lättare att hantera sonen om du kunde skilja på vad som är verkligen är viktigt och vad som är allmän uppförandepolish, som faktiskt är mindre viktigt. Att sitta kvar till alla har ätit upp känns tex inte superviktigt om det är ett yngre barn. Att låta andra prata färdigt kan däremot vara viktigt för dig som individ och sånt bör du påtala, ungefär så som man skulle göra med andra vuxna.

Själv är jag väldigt förtjust i Jesper Juuls synsätt; att man sätter gränser runt sig själv snarare än att sätta gränser runt barnet ("Jag vill att alla ska få prata till punkt" snarare än "du får inte avbryta folk!"). Jag tror däremot inte särskilt mycket på att uppfostra bara för uppfostrandets skull, där är det bättre att ni som familj föregår med gott exempel och att samtliga i familjen tex tackar för maten, äter med kniv och gaffel, snarare än att just barnen i nån sorts uppfostringssyfte ska göra det. Även om bonusen bara är där ibland så lär han snabbt snappa upp hur ni gör på de olika ställena och anpassa sig till det.

Om det däremot finns något problem som gör att han motarbetar kulturen i er familj, tex att han inte är nöjd med skilsmässan, då är det det man ska ta tag i och inte hålla på att tjata om bordsskick etc.

 

[Inte_Ung]

Sv: Partnerns barn

Min sambo hart mina äldre barn som bonusbarn.
Och vi har kört varianten att var och en måste få sätta sina egna gränser runt sig själv.
Och det har fungerat väldigt bra.

Dock har stilen blivit mycket slappare när vi fick ett gemensamt barn också.
För då så förstod sambon bättre skillnaden mellan viktiga gränser och oviktiga.

 

[Inte_Ung]

Sv: Partnerns barn

Det gäller sådant som att inte avbryta andra personer när de pratar, låta andras saker vara (inte pilla på allt), sänka rösten när någon ligger och sover, sitta kvar vid matbordet tills maten är uppäten, m.m.
........
Så hur gör man?

Du behandlar honom som en annan människa som du behöver sätta gränser mot.

Det första som du skall göra är att släppa det där med andra människor än dig själv.

Du kan bara påverka att han skall låta DINA saker vara, inte avbryta DIG eller den som DU pratar med och vill lyssna på, inte störa DIG när du ligger och sover och sitta kvar vid matbordet när DU äter för att DU känner dig störd annars.

Och så måste du vara beredd på att förklara varför du känner så.
För att man gör så, skall göra så eller att det hör till allmänt folkvett fungerar INTE.
Det blir bara en strid och svartsjuka kring mamman av det.

 

[TinyWiny]

Sv: Partnerns barn

Ja visst är det väldigt känsligt att säga till andras barn
Det är svårt att säga "att gör så här så blir det bra"

Jag har två bonusbarn, och jag har insett att jag kräver mer av mina egna barn än av bonusbarnen, jag skulle aldrig acceptera ett sådant beteénde av mina barn som bonus sonen beter sig emellanåt, men jag har insett att jag kan inte göra något åt hur han är och vad han gör, det enda jag kan göra är att kräva att han inte gör det mot mej, mina barn och mina djur.

Om han kallar sin pappa för gubbjävel så hjälper inte det att jag säger till honom, det måste hans pappa göra och hur gärna jag än vill så är det inte jag som ska få honom att förstå att man inte gör så.

Min bonus son slänger sig med otroligt mycket lögner, det är lögner om allt och inget och det finns få saker jag har så svårt med som lögner, att jag dessutom ser/vet att han ljuger gör mej bara ändå mer frustrerad eftersom hans pappa inte tar hårt på lögner så blir det givetvis ett ännu svårare läge.

Jag konfronterade honom ett tag och frågade varför han ljög men tyvärr blev det inte bra han blev förbannad och pappan blev förbannad (på mej) pappan ansåg att jag tog varje tillfälle i akt att hacka på bonus sonen vilket jag från min synvinkel inte alls gjorde.

Nu har jag slutat försöka, jag har uppfostrat mina barn på ett sätt som har gjort dem trevliga att umgås med, det har inte varit några tonårs problem alls och jag är väldigt nöjd att jag faktiskt har klarat av att ge mina barn det som de behövde för att bli de de är.

Jag lägger inte ner varken ork eller energi på att försöka uppfostra bonussonen längre, jag sätter ramar runt mej och säger ifrån direkt om han går över den gränsen.

Det kan låta som om jag avskyr mina bonus barn, men det gör jag absolut inte, men visst hade jag önskat att bonus sonen hade hållt kvar den tanken han hade när han var liten och han sa att han ville stanna hos mej för att jag sa vad som var rätt och fel och att han ville ha "lite uppfostran".

Barnen var 8, 9, 10 och 13 när jag och min sambo träffades, det är 8 år sedan nu.

 

[movi]

Sv: Partnerns barn

När jag träffade min nuvarande sambo och hans barn,så hade jag inga problem att säga till dom när dom var hemma hos mig om jag tyckte att något var fel!
För hans barn och mina barn ska ha samma regler hemma hos mig! Ingen skillnad ska finnas!

Så när vi sedan flyttade ihop,då visste både hans och mina barn "regler"(vilket hårt ord,men inte så hårt som det låter)!

Men du och din sambo,får sätta er ner och prata om vad som ska gälla osv med "regler" i hemmet med barn/bonusbarn!

 

[EnPappa]

Sv: Partnerns barn

Jag uttryckte mig nog otydligt. Det är när jag blir drabbad som jag reagerar. Fast det är rätt påfrestande när man är borta hos någon eller i en affär och han far runt som ett jehu. I och för sig drabbas jag delvis också då.

Bonussonen är 6, snart 7. Jag menar inte att han måste sitta kvar till alla vuxna också ätit upp. Men inte springa ifrån bordet femtioelva gånger under en måltid, som han gör ibland. Jag säger självklart ifrån och det hjälper för stunden. Nästan alla andra måltider är det ju andra regler som gäller. Tillsägelser får han ofta av mamman men struntar för det mesta i dem.

Mino - din sista mening ligger det mycket i. Jag tror en hel del av hans allmänna oro beror på turbulensen i samband med föräldrarnas separation. Plus att han kanske fått lite extra fria tyglar på grund av dåligt samvete hos föräldrarna.

 

[Draumsyn]

Sv: Partnerns barn

Sökte efter trådar om bonusbarn, och denna verkade iaf handla om det

Jag har träffat en kille som är underbar på alla sätt, är bara en sak som är lite "ovanlig" för mig och det är att han har två pojkar på 4 & 1½ år,
min pojkvän är 24 och jag är 21 så vi är själva ganska unga.

Nu har vi beslutat oss för att bli sambos och jag försöker "lära mig" detta med barn, jag gör egentligen inte så mkt utan låter de få komma till mig och försöker inte bestämma för mkt då jag helt enkelt inte är van vid det hela.
Har själv 2 halvbröder men som jag inte levt med varje dag så jag är lite "grön" på detta, min pojkvän försöker givetvis hjälpa mig att "lära mig".

Med 4åringen går det rätt bra, han är också den som är hos oss oftast, han förstår ju lite mer och vi pratar mkt, han lyssnar om jag säger ngt.
Lillen är det lite värre med då han är extremt "pappig" han vill vara i knätt eller i famnen på pappa hela tiden, vilket är förståligt, men om jag eller ex hans farbror håller i honom så börjar han direkt att gråta...
Jag som är ovan är lite rädd för att göra några fel...
Försöker mest att ge han tid att lära känna mig.

Någon med bra tips på hur man lär sig att hantera barnen på ett bra sätt?

 

[Sol]

Sv: Partnerns barn

Håller med Inte_Ung. Kan inte tala i egenskap av bonusförälder utan endast i egenskap av att vara bonusbarn (var 9 år när mina föräldrar skiljde sig). Mina bonusföräldrar är verkligen helt olika människor och den jag idag har bäst relation med är den som satte upp gränser och var tydlig, ärlig och rak. Han är även den jag bråkade mest med, tidivis var det väldigt turbulent men vi lyckades alltid lösa saker och ting.

Min bonusmamma var det motsatta. Hon ville nog att min pappa skulle sköta all uppfostran och hon tassade runt på tå och försöka vara god vän med alla. Det funkade inte så bra i längden. Man visste aldrig var man hade henne och det blev en konstlad och osäker relation.

 

[Petruska]

Sv: Partnerns barn

Jag tror att du förstorar upp respektive förminskar fel delar av problemet här.

Dels tror jag att mycket av vad bonussonen gör, är sådant som barn gör. Tokälskar man dem framstår de som mindre jobbiga än de gör i mer sansade ögon. Träffar du honom sällan är det inte så konstigt att du inte känner riktig föräldrakärlek.

Sen tror jag att du överdriver behovet av att alla vuxna är konsekventa, och säger samma sak. Du och pojken har en relation er emellan, och inom den behöver ni hitta fram till ett sätt att vara. Du behöver sätta gränser kring dig och han kring sig, precis som i alla relationer. Till och med hästar och hundar vet ju att lite olika regler gäller med olika personer, och alla djur jag känner kan hantera det. Min häst börjar tex inte tigga av mig bara för att min man gärna ger henne morötter. Så det klarar nog din bonusson också!

Och då - simsalabim! - slipper du diskutera felaktiga uppfostringsmetoder med flickvännen! Du kan istället säga att du och pojken håller på att hitta varandra i er helt egna kontakt.

Det hela förutsätter att hon klarar av att lämna åt dig och pojken att utforma er egen relation er emellan. Där kan det nog behövas en del samtal, kan jag tänka mig. Själv klarade jag av att lämna över min son på motsvarande vis efter ett tag. Jag trodde att jag kunde från början, men några år senare insåg jag ju att så var det inte alls.

Min son och min man har idag en mycket bra relation, som väl liknar en far och son-relation. En bra sådan. De har känt varandra sedan sonen var ca sju år, han är nitton nu.

 

[Petruska]

Sv: Partnerns barn

Samtidigt finns risken att jag åker på att göra det som andra borde gjort för flera år sedan.

Precis sådant menar jag! Jag tror inte så mycket på det där. Barn ändrar sig och utvecklas (invecklas, kanske) så mycket under sin uppväxt att det inte funkar så att det man en gång lyckats lära dem sitter kvar. Det sitter i alla fall inte kvar på ett sådant sätt att det syns utåt genom hela uppväxten...

Tex sa min son Tack när man höll upp dörren åt honom när han var 1-2 år. Du kan ju gissa hur ofta samma sak hände när han var en ohängd trettonåring!!

Din bonusson kanske var ett under av bordsskick (för sin ålder) vid tre års ålder. Eller inte. Jag tror inte att det spelar särskilt stor roll nu. (Däremot hyser jag hopp om att det man tjatar in i dem återkommande under uppväxten, ger genomslag när de är vuxna.)

Varje dag är mycket mer ny för små barn, än för vuxna, som jag förstår det. Man kan därför inte lära dem några beteenden "en gång för alla". Det är bara något som småbarnsföräldrar drömmer om, därför att det skulle göra deras liv lättare. Tror jag.

 

[leva11]

Sv: Partnerns barn

Väljer att vara anonym i den här frågan. Om någon känner igen mig, hoppas jag att ni ändå respekterar min önskan att förbli anonym.

Ni som är tillsammans med någon som har barn sedan tidigare, hur hanterar ni det? Ibland håller jag på att krypa ur mitt eget skinn när det gäller bonussonen. Det gäller sådant som att inte avbryta andra personer när de pratar, låta andras saker vara (inte pilla på allt), sänka rösten när någon ligger och sover, sitta kvar vid matbordet tills maten är uppäten, m.m. Självklart säger jag till honom när han beter sig illa i min närhet, men eftersom beteendet ligger så djupt rotat skulle det behövas att alla i omgivningen är konsekventa. Det är där problemet uppstår. Väldigt, väldigt känsligt att påpeka för någon att man tycker de har använt och använder fel uppfostringsmetoder... Så hur gör man?

Hej en bra och snabblösning är bara att prata med din kille och sedan att du behandlar dem som om dem vore dina barn och ha ansvaret till sammans ,och inte tänka på att det är hans barn och att allt hänger på han.
Självklart sitter man kvar tills alla har ätitt upp för att det inte ska vara en väntat diskutera och prata vid matbordet så det inte blir tyst och tråkitt
Sen just det här att inte avrytta när anndra pratar eller om någon ska säja någott så lägger sig den anndra i och talar om i stället tala om att den som ska beretta kan prata för sig själv,

Jag träffar en man som har barn och ena bor med oss och vi har samma regler och vist det kan vara svårt men jag tyckte det tog 2veckor att få barnen föla samma regler och rutiner vist kan vara jobbigt men dem kommer på själva vad skönt att slippa gnället,
jag önskar dig verkligen lycka till det går nog bra

 

[Björk]

Sv: Partnerns barn

Till och med hästar och hundar vet ju att lite olika regler gäller med olika personer, och alla djur jag känner kan hantera det. Min häst börjar tex inte tigga av mig bara för att min man gärna ger henne morötter. Så det klarar nog din bonusson också!

Jag har bara haft bonusbarn en kortare tid. Och jag och barnets pappa bodde aldrig ihop. Hon var en jättegullig tjej som verkligen visade mig sin kärlek från första stund (7 år då). Däremot tyckte jag ju att pappan och mamman var väldigt inkonsekventa och hon var rätt "bortskämd" på olika sätt. På så vis blev hon ibland jobbig att ha omkring sig. En tjatande, envis och obstinat 7åring - ja de är ju som de är!

Men; det du beskriver ovan fick jag en direkt flashback av - vi var på semester och dottern stod och tjatade på pappa (som talade med en annan person). "Pappa, pappa, pappa". Hans (i min ögon olämpliga metod) var att ignorera hennes tjat (troligen eftersom han inte "klarade av" att säga nej till vad hon nu begärde).
En stund gick och sen kom hon till mig
- Björk....??
- Ja, vad vill du M?
- Kan inte du gå och hämta en filt till mig i vårt rum?
- Det kan du ju göra själv M!
- Jamen.... (gnällig bebisröst)... det är ju vått i gräset (hon skulle gå 10 meter över en gräsmatta för att komma dit).
- Ja, det är vått om jag skulle gå också, svarade jag. Men; vi kan ju gå tillsammans! föreslog jag. Och det köpte hon förstås.

Grejen var att hon väntade in i det sista med att vända sig till mig med frågan. Och jag såg på henne att redan när hon ställde den förstod hon så väl att jag INTE skulle göra som pappa brukade; serva henne direkt på hennes order.
Så; visst är det så; barn lär sig direkt var respektive person står.