Man brukar ofta höra talas om hästägare som egentligen inte borde ha häst, de har kanske inte råd eller tid. Hästarna tas inte omhand korrekt och är håglösa i brist på aktivitet. Men vad säger man till de här människorna när man stöter på dem själv?
Jag har sedan ett halvår tillbaka stått i ett finfint kollektivstall, stooora marker och boxar. Tolv hästar och tredubbelt så många människor som pysslar, rider och skämmer bort. Ägaren är själv inte hästintresserad, men hjälper oss ekonomiskt med redskap, elektronik, ridebanebygge osv. Ett väl fungerande stall med ett härligt gäng människor. Men det finns en häst...
Hästen är strax över två år gammal, borde vid det här laget alltså vara på gång i sin utbildning. Hästen har haft träns på sig någon gång, och sadel. Men är absolut inte tränad regelbundet. Han ska iväg på inridning i februari, eventuellt. Första gången de verkade hovarna på den här tvååringen var för ett par veckor sedan. Första gången i hans liv. Detta efter påtryckningar från övriga hästägare och tillsägelse av stallchef. Han har en inkorrekt benställning, inget grovt men det såg riktigt illa ut när hovarna var långa. Tandläkare har aldrig varit ute. Hästen blir nästintill aldrig hanterad av sina ägare, då de kommer och mockar och gör foder mellan 20.30-21.30 för att sedan åka därifrån. Hästen är då intagen av övriga då vi givetvis ej lämnar den själv i hagen.
Under sommaren har de inte sett till honom överhuvudtaget. Trots att jag vid flera gånger sade till att han hade sår, fästingar så hände inget. Det slutade med att jag plockade bort fästingar och tvättade sår, ute i sommarhagen. De andra hästarna hade flugmedel, så det var som att allt ohyra drogs till unghästen som inte hade något.
Hästen är rastlös och blir ibland yster av all energi han har, övriga hästägare vågar inte leda hästen, utan de brukar ropa på mig eller någon annan "modig". Men hästen är världens snällaste, lite ung, dum och ouppfostrad bara. (vilket iof inte är så bara, tänk om elvaåringarna som har ponnier skulle leda in honom när han blev yster? Han har ingen respekt överhuvudtaget för människor)
Han blir aldrig, sällan borstad, ingen kärlek överhuvudtaget. En klapp på mulen av någon förbipasserande - man har ju sin egna häst att sköta, inte har man tid att gulla med honom, fast han trånar och ber.
Ägarna är aldrig med på stallmöten, hjälper inte till med något. De är väldigt trevliga och så, men verkar nästan lite dumma som inte förstår att deras häst behöver tas omhand. Äldsta dottern ville sälja honom när hon för ett par månader sedan flyttade långt bort. Men mamman ville behålla honom. Mamman och pappan har ingen hästvana överhuvudtaget. Yngsta dottern har en egen häst och går på hästgymnasium. Hon har inte tid för unghästen och ses i stallet någon gång. Under mitt halvår har hon varit där ett tiotal gånger.
Förstår ni situationen? Det är mest det här med hovarna som jag är ledsen över, hur kan man göra så mot en unghäst? Han blir ju inte slagen eller så, han blir inte hanterad alls! Ni kanske kan föreställa er hans tomma blick? varför tar ingen hand om mig? Varför blir jag aldrig pussad på mulen av min matte? Att strunta i en häst så totalt... sommaren ser jag som vanvård, han sågs till, men inte av dem. Man orkar liksom inte tag tag i de här människorna, varje gång man försöker så är det "ja, jo, jaha" men inget händer!
Råd?
Jag har sedan ett halvår tillbaka stått i ett finfint kollektivstall, stooora marker och boxar. Tolv hästar och tredubbelt så många människor som pysslar, rider och skämmer bort. Ägaren är själv inte hästintresserad, men hjälper oss ekonomiskt med redskap, elektronik, ridebanebygge osv. Ett väl fungerande stall med ett härligt gäng människor. Men det finns en häst...
Hästen är strax över två år gammal, borde vid det här laget alltså vara på gång i sin utbildning. Hästen har haft träns på sig någon gång, och sadel. Men är absolut inte tränad regelbundet. Han ska iväg på inridning i februari, eventuellt. Första gången de verkade hovarna på den här tvååringen var för ett par veckor sedan. Första gången i hans liv. Detta efter påtryckningar från övriga hästägare och tillsägelse av stallchef. Han har en inkorrekt benställning, inget grovt men det såg riktigt illa ut när hovarna var långa. Tandläkare har aldrig varit ute. Hästen blir nästintill aldrig hanterad av sina ägare, då de kommer och mockar och gör foder mellan 20.30-21.30 för att sedan åka därifrån. Hästen är då intagen av övriga då vi givetvis ej lämnar den själv i hagen.
Under sommaren har de inte sett till honom överhuvudtaget. Trots att jag vid flera gånger sade till att han hade sår, fästingar så hände inget. Det slutade med att jag plockade bort fästingar och tvättade sår, ute i sommarhagen. De andra hästarna hade flugmedel, så det var som att allt ohyra drogs till unghästen som inte hade något.
Hästen är rastlös och blir ibland yster av all energi han har, övriga hästägare vågar inte leda hästen, utan de brukar ropa på mig eller någon annan "modig". Men hästen är världens snällaste, lite ung, dum och ouppfostrad bara. (vilket iof inte är så bara, tänk om elvaåringarna som har ponnier skulle leda in honom när han blev yster? Han har ingen respekt överhuvudtaget för människor)
Han blir aldrig, sällan borstad, ingen kärlek överhuvudtaget. En klapp på mulen av någon förbipasserande - man har ju sin egna häst att sköta, inte har man tid att gulla med honom, fast han trånar och ber.
Ägarna är aldrig med på stallmöten, hjälper inte till med något. De är väldigt trevliga och så, men verkar nästan lite dumma som inte förstår att deras häst behöver tas omhand. Äldsta dottern ville sälja honom när hon för ett par månader sedan flyttade långt bort. Men mamman ville behålla honom. Mamman och pappan har ingen hästvana överhuvudtaget. Yngsta dottern har en egen häst och går på hästgymnasium. Hon har inte tid för unghästen och ses i stallet någon gång. Under mitt halvår har hon varit där ett tiotal gånger.
Förstår ni situationen? Det är mest det här med hovarna som jag är ledsen över, hur kan man göra så mot en unghäst? Han blir ju inte slagen eller så, han blir inte hanterad alls! Ni kanske kan föreställa er hans tomma blick? varför tar ingen hand om mig? Varför blir jag aldrig pussad på mulen av min matte? Att strunta i en häst så totalt... sommaren ser jag som vanvård, han sågs till, men inte av dem. Man orkar liksom inte tag tag i de här människorna, varje gång man försöker så är det "ja, jo, jaha" men inget händer!
Råd?
