P-pillermyt

[Centaur]

För höga progesteronvärden är kopplade till depression så jag är inte överraskad. Viktigt att det är balans och det blir det sällan med enbart progesteron om du inte har väldigt högt estrogen från början.

Absolut viktigt att ta biverkningar på allvar.

 

[Badger]

Jag ångrar att jag inte slutade med mina p-piller tidigare. Mitt psykiska mående gjordes garanterat värre av dem. Utan pillren får jag inte de där totalt nattsvarta stunderna som var standard när jag tog dem.

Att lusten blev så mycket starkare är och mina slemhinnor inte så torra är ju också stort plus

Jag blev så irritabel att jag inte kunde vara i samma rum som mig själv längre stunder , första gången. Andra gången märkte jag ingenting förrän min man bad mig sluta med dem, numera har jag bara pms ett par tre dagar i månaden istället för mellan 28-31. (sammanlagt lyckades jag äta p-piller i ett år bara, gick upp i vikt också såklart, men det är det nog ingen som förnekar att man kan göra.)

Det kändes så konstigt att folk utan att ens ha undersökt saken bara påstod att det inte existerade. Och det känns ännu bättre att de som försökte "dumpa myten" och lät lite nedvärderande i TV-intervjuer inför testet fick "fel" resultat.

 

[Badger]

Själv mådde jag sämre utan mina p-piller, vad är studien om det

Det finns med i studien och i texterna runtom, läs artikeln. Det fungerar så också, det har de koll på, mer koll på.

 

[Badger]

Många mår ju dessutom dåligt av en sort men mycket bättre än ursprungsläget av en annan sort.

Svårt ämne att göra statistik på eftersom alla reagerar olika. Bara att fråga bland vänner eller på olika forum så ser du att det en person tycker är gift och borde förbjudas, tycker en annan är en gudagåva!

Om man verkligen ska göra en vettig studie får man börja med att mäta hormonvärden och ta en djupgående anamnes innan medicinering med p-piller påbörjas. Alla i studien måste dessutom ta samma piller eller ev måste studien delas i olika grupper där de i samma grupp tar samma piller.

Sen får man se om det finns en korrelation med hormonvärden innan behandling och hur de olika preparaten fungerat. Det är för lättvindigt att säga att "kvinnor får ångest av att ta hormoner".

Alla använde samma piller, ett vanligt och de hade en grupp på placebo. Jag länkade .

De erkänner att det är en liten studie och någon annan får nog göra en större.

 

[Badger]

Jag mådde väldigt bra på p-piller. Det tog ju några månader innan de första biverkningarna försvann, men sen blev det jättebra. Jag tror att många slutar nästan genast uran att vänta ut biverkningarna. .

Tror inte det, barnmorskorna brukar säga att man måste testa i minst tre månader innan man kan veta.

 

[Badger]

Ni som fick hemska biverkningar, provade ni andra typer av piller eller gav ni upp direkt? Det är ganska rejäla skillnader mellan alla olika som finns på marknaden. Och hur länge testade ni? 3 mnd brukar man säga att det tar för kroppen att anpassa sig.

Jag har upplevt att vissa piller varit hemska för mig medan andra har varit väldigt positiva. Så är det för alla jag känner.

Jag gav upp efter ett halvår varje gång utan att byta sort, men första gången för att det inte fanns någon mening med att äta dem längre heller, ingen pojkvän.

Andra gången hade jag ju testat två olika sorter och kände inte för att dumpa ett halvår till i sjön och gå upp fem kg till på kuppen.

(Då hade ju jag egentligen inga problem heller, gick ned i (vatten) vikt i början när jag åt dem (kissade jättemycket), (var det ett år i alla fall?), men gick upp till min normalvikt (fett vikt) igen under året och har man inte så mycket lust så har man ju inte, inget jag led så mycket av eller tänkte på. Det var bara min man som tyckte det var jobbigt i längden att dela håla med en irriterad drake. Hade jag ätit p-piller när vi träffades skulle han ju dessutom inte ens vetat att jag hade blivit en irriterad drake istället för att jag alltid hade varit det -jag märkte det inte. När jag slutade, blev gladare, uhm fick lust igen, gick upp fem kg på ett par veckor -fettkilona som kommit drog åt sig vatten som stannade kvar. Så märkte jag ju direkt att det var bättre utan.)

Det finns ju egentligen inget krav på att man måste äta p-piller heller, det finns div andra preventivmedel, så jag kan inte se någon direkt anledning till att jag måste ägna flera år åt att testa olika sorter tills jag kanske hittar en sort som passar.

 

[Badger]

Det är säkert otroligt individuellt det med

Jag har testat mig igenom p-ring, minipiller (2 sorter) och p-stav (har inte kunnat äta kombinerade piller pga blodproppsrisk) och varit suicidal av allt utan p-ringen. Vilket är så otroligt jobbigt för både en själv och omgivningen och framförallt när en inte blir tagen på allvar utan det förnekas att det kan finnas någon koppling till ens preventivmedel. :/

lite mer allmäna funderingar.
Nu har jag inga hormoner och mår bättre än på många år (det blev också en markant skillnad så fort jag slutade med hormoner) vilket såklart är fantastiskt skönt. Men jag tänker att om jag hade börjat med hormoner i dagsläget så hade jag antagligen blivit mer tagen på allvar om jag mådde dåligt än vad jag blev som 16-åring. För helt ärligt så var bemötandet från ungdomsmottagningen helt jäkla bedrövligt och jag fick noll och ingen hjälp att hantera mina biverkningar när jag käkade hormoner. Idag hade jag troligtvis varit bättre på att uttrycka mig och få fram mina åsikter. Så ja, min allmänna inställning till preventivmedel är att att det skrivs ut alldeles för lättvindligt och slentrianmässigt till unga tjejer utan att det finns någon ordentlig uppföljning eller att biverkningar blir tagna på allvar. Förhoppningsvis har detta ändrat sig något de senaste åren men jag tillåter mig att tvivla.

(sen är det såklart superbra att alternativet finns och att många mår bättre/blir hjälpta av det - men det är ett dumt risktagande att inte ta personer med allvarliga humörsvängningar eller andra biverkningar på allvar eftersom konsekvenserna kan bli så himla allvarliga)

Det är den biten som oroar mig lite, säkert i onödan. Börjar man när man är 16 och ändå ska må dåligt psykiskt enligt statistiken och läkarna och sedan träffar en kille och visar sig ha dålig sexlust och torra slemhinnor osv så kan man ju lyckas må dåligt i tio till tjugo år och få problem med sexlivet, kanske äta antidepressiva till och med, utan att någonsin ens veta att det var p-pillren som är orsaken. Man kan ju inte veta om ångest och dålig sexlust är ens personlighet eller om det är p-piller. Om man testar p-piller första gången när man är 25 så kanske man har en aning om normalhumör och normalsexlust och har någonting att jämföra med.

Det är därför det känns viktigt att forska på området, så att en läkare kan säga -utan att hitta på själv att - Vi testar att sluta med p-pillren ett halvår och ser om ångesten går över, sedan kan vi testa en annan preventivmetod eller ett annat piller, om en tonårsflicka söker för depression eller torra slemhinnor eller vad det nu kan vara.

Det känns tråkigt om hon ska lida i många år för abortstatistiken och en hypotetisk risk att hon skulle kunna bli gravid. Även om risken för graviditet naturligtvis blir låg med kombinationen obefintlig sexlust och p-piller.

Kort sagt, kunskap om biverkningar känns viktigt.

 

[Modest]

Intressant forskning! Det behövs verkligen mer information om hur preventivmedel påverkar kvinnors psykiska hälsa.

Jag känner tyvärr att jag har blivit rädd för p-piller efter att ha läst om och provat många sorter..

 

[em-pirre]

Tror inte det, barnmorskorna brukar säga att man måste testa i minst tre månader innan man kan veta.

Fast bara på buke hör man om folk som slutar ganska fort p.g.a. biverkningar. Jag fixade inte att äta piller tre veckor och vara utan en. Jag blev jätte ojämn i humöret, mådde illa och var ledsen. På rekommendation av gynekolog åt jag alltså piller sex veckor och var utan en.
Helt otrolig skillnad!

Sen tar jag hellre emot recept på medicin av en läkare istället för någon sköterska. Jag fattar inte riktigt varför folk går till bm.

 

[Petruska]

Ni som fick hemska biverkningar, provade ni andra typer av piller eller gav ni upp direkt? Det är ganska rejäla skillnader mellan alla olika som finns på marknaden. Och hur länge testade ni? 3 mnd brukar man säga att det tar för kroppen att anpassa sig.

Jag har upplevt att vissa piller varit hemska för mig medan andra har varit väldigt positiva. Så är det för alla jag känner.

Jag hade aldrig hållit ut i flera månader och aldrig testat flera sorter om jag mådde så dåligt vid första försöket. Varför skulle man offra sig så?

 

[astronaut]

Jag var en gråtande historia i ungefär tre månader. Grät för inget och mådde apa. Däremot efter dessa tre månader mår jag på topp och har nu ingen mens och är därför inte extremt självmordsbenägen. Mitt huvudsakliga mål med pillret är ju just att bli av med mensen och sex är något jag inte vill ha längre just nu (mest p.g.a. dragit mig självmant undan mänsklig närhet, ogillar min kropp och vill definitivt inte visa mig naken). Jag var extremt självmordsbenägen vid mens trots jag hade en enkel sådan (max fyra dagar och en av dessa dagar var mer blödning, ingen mensvärk eller något) så för mig mår jag bättre trots allt.

 

[em-pirre]

Jag hade aldrig hållit ut i flera månader och aldrig testat flera sorter om jag mådde så dåligt vid första försöket. Varför skulle man offra sig så?

Det finns ju skillnader på dåligt mående och dåligt mående. Är man verkligen deprimerad eller suicidal fattar jag ju att man inte vill vänta så länge. Har man bara symtom motsvarande pms och illamående kan det ju vara vettigt att vänta eftersom vissa kan må bättre på p-piller än utan.

 

[Petruska]

Det finns ju skillnader på dåligt mående och dåligt mående. Är man verkligen deprimerad eller suicidal fattar jag ju att man inte vill vänta så länge. Har man bara symtom motsvarande pms och illamående kan det ju vara vettigt att vänta eftersom vissa kan må bättre på p-piller än utan.

Ja, jo. Jag har nog snarare tänkt att jag inte vill ha mitt humör manipulerat av hormonrr alls och att hormonella p-medel i sin helhet är rätt tveksamt. Därmed en mycket låg tolerans för biverkningar. Att bli snäll och glad av hormonerna - nej tack, liksom.

Det inlägg jag svarade på kändes för mig som att kvinnor nästan är skyldiga att ge p-piller en ärlig chans, vilket känns en aning feltänkt.

 

[Badger]

Fast bara på buke hör man om folk som slutar ganska fort p.g.a. biverkningar. Jag fixade inte att äta piller tre veckor och vara utan en. Jag blev jätte ojämn i humöret, mådde illa och var ledsen. På rekommendation av gynekolog åt jag alltså piller sex veckor och var utan en.
Helt otrolig skillnad!

Sen tar jag hellre emot recept på medicin av en läkare istället för någon sköterska. Jag fattar inte riktigt varför folk går till bm.

För att de finns och erbjuds? Någonting annat måste man ju lägga en del energi på att komma till antar jag (som undviker dem för det mesta).

Tre månader är ju ganska lång tid att må uselt på egentligen och viktuppgången är väl nära nog permanent om man får den så jag har lite svårt att förstå oförståelsen inför det. Ytterligheten att vilja ta livet av sig i tre månader men härda ut eller det mindre problemet bara skippa sex/få ont av sex i tre månader och härda ut är ju båda ganska radikala egentligen om man tänker efter. De flesta skulle ju inte testa en spik i foten i tre månader heller. Många barnmorskor är ju också ganska barska så de tycker nog att man får lida pin om man ska vara fin så att säga och ta lite psykbryt en månad extra för att se om det går över istället för att få komma in och byta direkt. Det är väl bara inte värt det när det finns alternativ. Det är inte livsuppehållande med p-piller direkt.

Om man jämför tex med när jag hade ont i knäet och skulle få läkartid om tre månader. Konstaterade att om tre månader har det antingen gått över eller så har benet gått av och jag åkt in akut så jag kan lika gärna strunta i att boka den. Det gick över och det blev ju onekligen billigare för vården, så nu tycker jag det är enklast att oftast inte söka för saker som hälta. Eller så går jag någonstans dit jag betalar själv och får tid direkt.

 

[Badger]

Det finns ju skillnader på dåligt mående och dåligt mående. Är man verkligen deprimerad eller suicidal fattar jag ju att man inte vill vänta så länge. Har man bara symtom motsvarande pms och illamående kan det ju vara vettigt att vänta eftersom vissa kan må bättre på p-piller än utan.

Hurdå må bättre än utan? Det förutsätter väl att man på något sätt mår dåligt innan? Eller mår alla kvinnor dåligt på princip?*

Det finns ju folk som mår riktigt bra i allmänhet och har en trevlig, regelbunden, lagom stor mens, med fullt hanterliga menssmärtor. Hur skulle man må bättre då var det tänkt? Som att äta uppåttjack? Med lite tur så är det till och med ganska många kvinnor som mår bra till och med utan mediciner.

*(ok erkänner det sista var en bukekommentar men ibland känns det som att folk förutsätter att kvinnor bör må dåligt, om inte annars så under mensen i alla fall och om inte då så bör alla ha PMS och har de det så måste det vara ett problem istället för bara en dag som man är lite mer lättirriterad istället för peppig och följsam och det är ok att vara det.)

 

[Badger]

Ja, jo. Jag har nog snarare tänkt att jag inte vill ha mitt humör manipulerat av hormonrr alls och att hormonella p-medel i sin helhet är rätt tveksamt. Därmed en mycket låg tolerans för biverkningar. Att bli snäll och glad av hormonerna - nej tack, liksom.

Det inlägg jag svarade på kändes för mig som att kvinnor nästan är skyldiga att ge p-piller en ärlig chans, vilket känns en aning feltänkt.

Kan man gilla två gånger

 

[Trani]

Det finns ju skillnader på dåligt mående och dåligt mående. Är man verkligen deprimerad eller suicidal fattar jag ju att man inte vill vänta så länge. Har man bara symtom motsvarande pms och illamående kan det ju vara vettigt att vänta eftersom vissa kan må bättre på p-piller än utan.

Tar man p-piller bara för den preventiva effekten, vilket väl ändå de flesta gör, så känns det väldigt onödigt att plåga sig i tre månader (sex månader har gynekolog sagt till mig är minimum att "prova" p-piller). Även om man "bara" har pms så är det lång tid att gå och vänta på att må bättre. Hellre då prova andra typer av preventivmedel.

Jag slutade efter en månad när jag provade p-piller. Var inte suicidal men hade sådana humörsvängningar att både jag och omgivningen led ("bara pms"). Det är väldigt svårt att bedöma sitt humör tycker jag. Efter ett halvår har man kanske glömt hur det brukade kännas innan p-pillren. Humörsvängningarna smög sig på för mig. Störst skillnad kände jag när jag blev mig själv två dagar efter sista pillret. Även om pillren hade hjälpt mig i längden (tagit bort mensvärken som var syftet) så vete fan om det hade varit värt att må sådär i två, tre, kanske sex månader. Jag hade kunnat hinna fucka upp mitt liv en del på den tiden (osams med folk, dumpat sambon etc, vem vet).

 

[Centaur]

Det är väl självklart att ingen ska gå och vara suicidal i flera månader pga ett piller, det trodde jag var inlysande! Det finns biverkningar och biverkningar, alla är inte lika allvarliga.

Får man så extrema biverkningar hjälper det förmodligen inte efter 3 mnd heller, då är det fel piller eller fel typ av preventivmedel för den personen. Kanske tål de inte hormoner öht.

Jag känner många som mår bättre när de tar hormoner och det är inte direkt ovanligt att man på läkares inrådan provar p-piller eller andra hormoner som en behandling för olika hormonella problem och inte bara för att undvika graviditet. Tex hudproblem, kraftiga blödningar, svåra menssmärtor osv. Det är ffa vid sån problematik man måste ge det några mnd för att se om det stabiliseras och inte byta hej vilt (givetvis slutar/byter du direkt om det enda du vill är att lägga dig framför tåget...). Men man kanske får härda ut och ha lite illamående, ömma bröst, gå upp 2 kg etc för att sen potentiellt må mycket bättre.

Men som jag redan skrivit, man ska absolut ta biverkningar på allvar och LÄS PÅ om biverkningarna för vartenda läkemedel ni tar så ni vet vad som kan vara en möjlig biverkning. Det är det första man ska göra när man får en ny medicin, lusläs hela bilagan eller gå in på fass.se och kolla, ta inga piller innan ni läst hela texten. Det är inte bara dumt men också farligt att strunta i det.
Läkare borde bli bättre på att upplysa om biverkningar (de säger nästan aldrig ett ord om det!) men tills dess är det i allas intresse att själv ta reda på vad det är vi stoppar i oss.

Har man sån tur att man har 100% perfekt hormonbalans, inga problem med smärta eller blödningar och det enda syftet med p-medel är att inte bli gravid så finns det hormonfria alternativ som är mer lämpliga.

 

[Ramona]

Jag känner ingen skillnad med eller utan mina p-piller i mig själv, förutom att jag inte har någon mens och därmed ej heller någon mensvärk.

Men jag har haft p-piller som jag mått jättedåligt av, inte mentalt men i kroppen. Ett tag hade jag så torra slemhinnor att jag vid varje uppehåll i kartan fick både urinvägs- och svampinfektion. Det var helt sjukt. Men nu när jag testat ett gäng har jag hittat rätt i djungeln och jag mår primafint.

 

[Petruska]

Jag känner många som mår bättre när de tar hormoner och det är inte direkt ovanligt att man på läkares inrådan provar p-piller eller andra hormoner som en behandling för olika hormonella problem och inte bara för att undvika graviditet. Tex hudproblem, kraftiga blödningar, svåra menssmärtor osv.

Då pratar vi ju knappt om preventivmedel längre, utan om preparat som vanligtvis används som preventivmedel men som också kan användas av andra skäl. (Det är i sig inget konstigt, det händer då och då att man upptäcker att ett läkemedel funkar för något annat än det etablerade området.)

Om det man använder p-piller till är just för att undvika graviditet, skulle jag säga att det är rätt orimligt både att uthärda och att uppmana andra att uthärda några nämnvärda biverkningar överhuvudtaget.