Överkomna rädslor?

[Petruska]

Det måste vara fruktansvärt jobbigt! Min oro släpper så fort jag börjar, då är den som bortblåst och jag njuter av varje sekund. Så länge nöjet är större än ångesten är det värt det för mig. Om ångesten satt i under tiden vet jag fan inte om jag skulle orka med det.

(Eller ja, för mig är det inte ångest utan nervositet helt enkelt)

För mig är det inte så tydligt koncentrerat till specifika händelser och aktiviteter, utan mer en väldigt stor del av tiden då ett obehag är närvarande.

Jag både undervisar och föreläser, tex, och jag är både obekväm innan och gillar det.

 

[Koltrast]

Ja, alltså, jag har ju inte några jätteproblem. Jag gör ju allting och livet funkar osv. Men jag är galet trött på mental motvind, liksom, även om den sakta avtagit med tiden.

Nej, jag förstår. Jag gör också vad jag ska och livet går som jag vill att det ska, men det är ju slitigt, även om jag som sagt sett så stora förbättringar på sistone att jag har gott hopp om ytterligare.

 

[Raderad medlem 6459]

För mig är det inte så tydligt koncentrerat till specifika händelser och aktiviteter, utan mer en väldigt stor del av tiden då ett obehag är närvarande.

Jaha. Ja då är det ju nåt helt annat än jag talar om. Jag startade tråden utifrån att man varit rädd för nåt men överkommit det och nu kan uppskatta det. Typ vara hundrädd men sen öppna hunddagis. Eller nåt.

 

[Kattennizze]

Jag är seriöst trött på det där kampläget. Jag BRILJERAR när det kommer till att göra saker och samtidigt vara rädd eller ha ångest för dem. Det jag lär mig av det är just att göra saker och att ha ångest medan jag gör dem. Det är bättre - MYCKET bättre - än att undvika allt som ger obehag, men jag är trött på det. Jag vill ha strategier för att få bort ångest, inte bara hantera att jag har den. (Jag hanterar den jättebra, inte många ser den.)

Exakt så. Jag höll i ett föredrag för nån vecka sen på jobbet, ganska stort och prestigefyllt. Jag gjorde det såklart på mitt sätt, lite kontroversiellt än det vanliga slide-showen. Min rädsla är ju hela tiden med och där så jag blir paradoxalt modigare av den också, lite fatalistiskt sådär, jag är ändå livrädd för allting så det kan inte bli mycket värre än såhär....föredraget gick naturligtvis strålande. Men kampen, rädslan, fatalismen....ibland när jag är lite nere undrar jag om det fan är värt det....eller det tror jag ju men jag blir lite trött emellanåt.

 

[EmmaBovary]

Ja, det funkar ju för många och det är såklart fantastiskt. Vilken TUR att det hjälpte dig, verkligen. Min mening är egentligen inte alls att klanka ner på KBT/ACT men jag tycker utbudet är så ensidigt idag bara.

Jag håller med dig, det är fantastiskt för de många som det fungerar för. Men det är beklaglig att det ofta är det enda som erbjuds numera, och att vi som inte blivit hjälpa många gånger inte får något annat alternativ.

 

[Flavor]

Jag har haft fobi för sprutor sen 12års åldern, fot problem som behandlades med kortison spruta. Inga problem med sprutor alls innan det men efter. Gjorde nått fruktansvärt ont och vägrade vaccinationer efteråt.

Kommit en bit på väg, jag gråter som en dåre vid blodprover osv men får inte fullständig panik längre. Innan var det total panik och skulle därifrån oavsett hur, slagit läkare så de börjat blöda näsblod osv. Bestämde mig för att jag inte kan leva såhär mer och sökte hjälp. Gråter hysteriskt men slåss iaf inte

Höjder är en annan sak som ger mig panik, jag älskar en vacker utsikt men kollar jag ner får jag panik. Att våga åka höjdskräcken på Liseberg var enormt för mig, var totalt likblek och chockad men stolt att ha klarat det.

 

[Petruska]

Jaha. Ja då är det ju nåt helt annat än jag talar om. Jag startade tråden utifrån att man varit rädd för nåt men överkommit det och nu kan uppskatta det. Typ vara hundrädd men sen öppna hunddagis. Eller nåt.

Ja, jag vet, jag spann nog mest vidare på temat bara.

 

[Petruska]

Exakt så. Jag höll i ett föredrag för nån vecka sen på jobbet, ganska stort och prestigefyllt. Jag gjorde det såklart på mitt sätt, lite kontroversiellt än det vanliga slide-showen. Min rädsla är ju hela tiden med och där så jag blir paradoxalt modigare av den också, lite fatalistiskt sådär, jag är ändå livrädd för allting så det kan inte bli mycket värre än såhär....föredraget gick naturligtvis strålande. Men kampen, rädslan, fatalismen....ibland när jag är lite nere undrar jag om det fan är värt det....eller det tror jag ju men jag blir lite trött emellanåt.

Så tänker jag också! Jag får/har typ ångest oavsett vad jag gör, så jag kan lika gärna våga göra lite knäppa saker. Det är en sorts frihet i att inte ha någon sinnesfrid att vara rädd om. I olika sammanhang genom livet har det blivit tydligt att jag är ganska orädd när det gäller att föra talan för saker eller att stå upp för andra som behandlas orätt. Jag tror att det har att göra med just att jag redan är så rädd, det blir inte värre av att utmanas, liksom.

 

[Tassetass]

Det jag främst kommer att tänka på är att jag trots sprutfobi klarade av att själv ta sprutor med blodförtunnande varje dag under ett halvårs tid. En annan grej är att jag trots brutal rädsla för allt vad trafik och köra bil heter lyckades ta körkort på mindre än fyra månader, klarade både teoriprov och uppkörning på första försöket.

När jag funderar vidare så vill jag nog peta in en besegrad rädsla för all form av fysisk aktivitet. Jag har nog alltid setts och själv känt mig som lat, vilket det ligger en del sanning i men när jag väl tog tag i min inaktiva livstil för snart tio år sedan så insåg jag att det låg mer där under. Det fanns en enorm rädsla för att misslyckas, för att inte orka, för att inte kunna lära mig. Jag är fortfarande rädd och osäker i nya situationer, men nu vet jag att jag kan lära mig, även avancerade saker som olympiska lyft eller saker som kräver uthållighet.

Likt många andra kan jag också bli irriterad över den där ångesten innan en prestation. Jag vet ju att det oftast går bra, så varför gå runt och må dåligt innan? Jag har dock börjat acceptera det hela mer och mer. Framförallt har jag börjat kunna hålla isär ångesten för aktiviteten i sig och prestationen som aktiviteten innebär. Jag har ångest inför tentor, men att jag har ångest har inget att göra med hur väl, eller inte väl, förberedd jag är.

 

[Koltrast]

Så tänker jag också! Jag får/har typ ångest oavsett vad jag gör, så jag kan lika gärna våga göra lite knäppa saker. Det är en sorts frihet i att inte ha någon sinnesfrid att vara rädd om. I olika sammanhang genom livet har det blivit tydligt att jag är ganska orädd när det gäller att föra talan för saker eller att stå upp för andra som behandlas orätt. Jag tror att det har att göra med just att jag redan är så rädd, det blir inte värre av att utmanas, liksom.

Det här kan jag också skriva under på och jag gillar att se det från det hållet. Att försöka se att det har gett mig något också.

 

[Sleepy]

Jag har gått från att avsky att prata inför folk till att fullkomligen älska det.

Har du nån liknande upplevelse? Stort som smått vore kul att läsa om .

Det är kul att läsa om. Att se folk möta sina demoner och utmana sina gränser.

Livet är för kort för att inte levas fullt ut.

 

[athena_arabians]

Jag var ett väldigt ängsligt barn (mamma förde tyvärr över mycket ångest på mig även om hon gjorde sitt bästa att inte göra det). När mobbingen började i åk 2 blev ju saker och ting inte bättre.

När jag blev äldre och var tvungen att ta tag i mig själv och titta på/erkänna mina demoner blev det mycket lättare. Jag gav mig den på att klara av saker jag tyckte var läskiga som tex sprutor/blodprov, tandläkare och prata inför folk. Just det där med att synas och prata inför andra blev mycket bättre när jag jobbade i kassan på ICA. Man var liksom tvungen att göra det då men det var ändå i en ganska avslappnad och bekant miljö.

Även om mycket med mitt psykiska mående och rädslor blivit mycket bättre efter jag fyllt trettio mådde jag väl inte direkt bra. Sedan blev jag sjuk och fick en diagnos på en kronisk sjukdom som innebär en massa blodprover och undersökningar. Jag gav mig den på att hantera den på så bra sätt som möjligt så nu ger jag mig själv sprutor och visar var det brukar gå bäst att sticka när jag tar blodprov Undersökningarna går bra också även om de naturligtvis inte är trevliga.

Sjukdomen är ju rätt allvarlig och kronisk så iom det fick jag omvärdera mycket i mitt liv. Innan jag ska göra något jag inte gjort förut frågar jag mig själv: "Är det troligt att jag kommer att dö av det?". Så länge svaret är "nej" så kör jag på. Men jag tycker fortfarande inte om höjder (läs: jag får lite lätt panik faktiskt) vilket irriterar mig enormt. Men jag vet inte riktigt hur man ska kunna träna bort det.

 

[Raderad medlem 6459]

Det är kul att läsa om. Att se folk möta sina demoner och utmana sina gränser.

Livet är för kort för att inte levas fullt ut.

Tack! Jag håller verkligen med .

 

[athena_arabians]

Jag hörde på radion här i veckan att det vi svenskar var mest rädda för var just att hålla föredrag, att dö kom längre ner på listan.

Beroende på grupp så kan jag avsky eller tycka det är ok att hålla föredrag, men oftast när jag är så nervös att jag tycker jag stammar så har jag fått höra att jag sett väldigt säker ut och inte alls låtit nervös så det är skönt att det inte märks hur skakig jag känner mig inombords.

Låter som mig

 

[monster1]

Så tänker jag också! Jag får/har typ ångest oavsett vad jag gör, så jag kan lika gärna våga göra lite knäppa saker. Det är en sorts frihet i att inte ha någon sinnesfrid att vara rädd om. I olika sammanhang genom livet har det blivit tydligt att jag är ganska orädd när det gäller att föra talan för saker eller att stå upp för andra som behandlas orätt. Jag tror att det har att göra med just att jag redan är så rädd, det blir inte värre av att utmanas, liksom.

Jag har något liknande och är ju diagnostiserad med GAD. Jag har ju både gått på KBT för en specifik specifik ångest (ångest kopplad till min IBS som var väldigt hämmande). Tanken med att exponeras för sin ångest är ju att den ska minska på sikt. Om den inte gör det så är det något i exponeringen som inte lirar, typ bearbetningen eller metoderna för hanteringen av själva ångesten (du vet de där grejerna när man ska förändra sina tankar, typ lägga till nu tänker jag att framför sina "sanningar" eller när tänkte jag den här tanken senast, ja just det det var då, hur gick det då osv) eller kanske för stort kliv i exponeringen etc. Jag har ju också exponerat mig själv väldigt länge (annars skulle mitt liv bli väldigt fattigt och kanske enbart bestå av sängen efter ett tag). Men vissa saker klarade jag helt enkelt inte av själv ändå, de vart liksom lika läskiga ändå. Det är ju fortfarande så med saker jag gör sällan eller om jag har mycket omkring mig att hetsa upp mig över. Just nu har jag faktiskt strategin att jag inte MÅSTE göra allt som jag tycker är ångestladdat, jag kan faktiskt välja lite. En stund där var jag som "Yesman" mannen som inte fick säga nej till något, det är rätt tröttande i längden. Meditation eller mindfullness som vården kallar det fungerar bra för mig om jag använder det hela tiden alltså har det med mig i kroppen redan innan ångesten kommer. Då kan jag lugna ångesten bara genom att ta de där lugna andetagen, det blir som en halvhalt . Men precis som i ridningen så kan jag inte göra någon halvhalt om jag inte har dressyren på plats innan situation uppstår.

 

[monster1]

Jag försökte förklara min rädsla för en dåvarande sambo en gång. Han hanterade sin rädsla genom att tex skidåkning att ta sig högst upp på den svåraste backen och sedan ta sig ned därifrån, klarade han det så klarade han ju allt, alla rädslor borta. Om jag gör samma sak så min enda tanke när jag väl kommit ner är, det där ska jag ALDRIG göra med. Sån tur har man bara en gång . Jag måste liksom knapra i mig små bitar av det läskiga tills jag svalt hela, då har jag liksom smugit mig igenom det och dessutom blir det ju enorma mängder upprepning vilket är bra för mig. Upprepning och små steg är nyckeln till framgång hos mig. Jag bryter ned och upprepar det så många gånger att jag tillslut glömt bort att jag någonsin tyckte det var läskigt. Ibland kommer jag på det igen och vissa gånger är det bara den gången och jag lyckas nypa det i sin linda eller så får jag backa lite och bryta ned igen. Det läskigaste jag gjort är nog att dansa inför folk, första gången jag uppträdde hade jag sådan sjuk panikångest att det fanns inte. Ansiktet var så stelt att jag inte kunde le, jag måste sett helt vansinnig ut, tur att det var mörkt i salen. Resa själv var också något jag aldrig trodde jag skulle göra men det gick väldigt bra. Dejta, också en grej jag aldrig trodde jag skulle klara av.