Fobier är väl ett väl starkt ord, skulle snarare använda ordet rädsla, men det finns iaf 3 saker jag haft klart svårt för/känt visst obehag över. Det är hundar, muntliga anföranden och nålar/sprutor.
Hundar, särskilt sådana som skäller och kastar sig mot än och/eller sådana jag inte är bekanta med, har jag fortfarande svårt med. Hundar jag känner till och/eller sådana som inte slänger sig över mig och skäller, samt gärna ser söta ut, har jag inget som helst problem med.
I ovan nämnda skulle jag säga att det fortfarande finns en viss problematik kvar. Alla bekantas hundar är helt okej, och alla söta dammtrasor av div. slag man möter på gatan är också helt okej. Men möter jag en stor kamphund eller dylik, gärna som börjar morra/skälla och (försöker)/kasta sig mot mig, byter jag fortfarande sida av vägen.
Det jag däremot skulle säga att mitt obehag för både muntliga anföranden och nålar är helt borta.
Om vi börjar med de muntliga anförandena:
Anledningen till mitt obehag började i 5e klass när vi skulle redovisa någonting om landskap. Jag tyckte väl i grunden att presentationen gick helt okej. Inte perfekt, men absolut helt okej. Så skulle klasskamraterna ge feedback på det, både positiv och som konstruktiv kritik.
Mina mobbare hade suttit och hånskrattat åt mig hela tiden/avbrutit flera gånger, så det störde mig till viss del/drog ner min känsla av det lite. Men så kom vi till feedback delen. Ingen sa någonting positivt. Sen till den s.k. "konstruktiva kritiken". Där började direkt de nyss hånskrattande/avbrytande mobbarna att vräka ur sig en massa skit, inte för 5 korvören konstruktivt heller. Och det kändes verkligen. Jag tog riktigt illa vid mig.
Det var så mitt obehag började.
Jag har i grunden inget problem med muntliga anföranden så, om det är max en 20-30 personer och dessa inte avbryter, hånskrattar eller stör mig. Men efter ovan nämnda händelse vågade jag inte hålla muntliga anföranden för mer än max 5-10 personer, oftast då mina kompisar, av risk för att något av ovanstående skulle hända.
Så i 9an hade vi "elevens val" en eftermiddag, då vi fick välja mellan olika aktiviteter. En lärare hade tipsat mig om en "teater-/muntlig-anförande-övning" då det också skulle vara rätt "vettiga" personer med i den gruppen. Absolut tänkte jag, håller jag på att dö ligger inte närmsta sjukhus mer än 4-5 min bort (skolan låg nära ett stort sjukhus).
Sagt och gjort. Vi gjorde olika övningar på temat, minns inte allt i detalj. Tror vi började med något i stil med "blunda och ta upp en sak ur din skolväska - ta 5 min och skriv ner några punkter om den - redovisa muntligt vad du kommit fram till under 1 min för 2 personer". Vi avslutade med ett lite större egenskrivet muntligt anförande på ca. 5-7 min för de övriga i gruppen. Tror vi var typ 16 personer i gruppen sammanlagt.
Där och då vände verkligen mitt obehag för muntliga anförande - bara sådär i ett nafs!
För där var det ingen som försökte/avbröt mig, ingen hånskrattade, ingen störde. Feedbacken jag fick var på riktigt endera positiv eller bara konstruktivt kritisk.
Efter det har jag återfått självförtroendet till att redovisa muntligt. Det är absolut inte så att varje muntligt anförande efter ovanstående gått perfekt och varit en solklar 10/10, men det har ändå känts helt okej både före och efter. Som mest har jag pratat inför ca. 45 personer.
Nålar/sprutor blev jag rädd för redan som liten. Jag måste ha varit bara en 3-4 år. Det var vinter, kanske januari-februari och jag var på VC för att jag varit förkyld länge. Så skulle de ta blodprov i fingret. Det visar sig att det är en student (vet ej vad hon utbildade sig till) som skulle göra det. Men det går käpprätt åt h-vete, på ren svenska. Hon sticker - det kommer inte tillräckligt med blod. Så går hon till nästa finger - händer samma sak där. Osv. Osv. Tillslut har hon stuckit mig 9 gånger. Mina fingrar gör ont. Jag är ledsen. Fick inget bokmärke heller, för att studenten tyckte mina fingrar "fungerade för dåligt". Det kändes verkligen som att "hon sparkade på den som redan låg ner". Mamma (ssk själv - sedan då ca. 25 år) blev såklart skitförbannad på henne, men skadan var redan skedd.
Kan förtydliga att jag inte har några som helsta problem med att se blodprov på TV, se andra som tar blodprov eller så - så länge de själva inte är extremt rädda. Har inte heller något som helst problem med blod - om det inte är rena "splatterfilms-mängder". Utan det är till 99% bara när det gäller blodprov på mig själv jag tycker det är obehagligt.
Sen under många, många år (typ 15, om jag räknat rätt) hade jag ingenting med nålar och sprutor att göra - vad jag kan minnas iaf.
Tills jag skulle ha en NO-labb, sista veckan på gymnasiet (för ganska exakt 1 år sedan).
Labben bestod i att typa blodgrupp samt titta på blod i mikroskop *av någon anledning jag inte minns nu*.
I de andra labbarna hade vi jobbat i par, och det fanns inte mikroskop till alla nu heller - så lite "parjobb" skulle det bli här också. Min parhäst, tillika bordskamrat, i de andra labbarna var en supersnygg och jättetrevlig (professionell)fotbollsspelare ursprungligen från ett grannland till Sverige - men numera inlånad till ett stort Sthlms-lag.
Hur som helst. Så fort jag hörde ordet "blodprov" blev jag helt likblek. Killen blev uppenbarligen chockad av min plötsligt uppkomna likblek-het och utbrast spontant "Hur är det med dig egentligen?!
" Svarade att allt var bra frånsett att jag inte gillade blodprov. "Det löser sig - det kommer gå jättebra!" kontrade han med då. "Löser sig hur då? Med en ambulans till Kalmar lasarett pga. medvetslöshet eller vad då?
" Tänkte jag i mitt stilla sinne.
Så efter någon minut hade läraren delat ut allt material till alla. Han (läraren) förtydliga att blodprovet inte var obligatoriskt, "men om det inte fanns några medicinska invändningar så var det ändå bra om man gjorde det". Kände för en sekund viss press på mig då jag låg och vippade mellan två betyg, men tänkte att detta knappast kunde sänka mig.
Såg hur min bordsgranne/parhäst gjorde det och hur det gick bra. Så när han var klar med analysen och mikroskopet frågade han lite retoriskt "Och jag antar att du inte har några blodsmittande sjukdomar?" "Eh...Nej. Varför......
" Innan jag knappt ens pratat klart säger han "Då så! Fram med vänsterhanden!" "Nej, nej, nej! Du ska inte..." "Jo! Jag lovar dig, det kommer gå jättebra! Titta bara inte på fingret, utan på mig eller blunda istället - och kom ihåg att andas, så kommer det gå bra." Då hade han redan tagit tag i min vänsterhand. Tänkte att jag inte orkade tjafsa mer och slita åt mig handen. Svimmar jag så svimmar jag. Tittar på hans vackra ögon. Känner -nätt och jämnt- hur det sticker till liiite i ena fingret och hur det sedan "duttas" mot en glasskiva för att sedan viras ett plåster om. Och jag svimmade visst inte!
Utan att ens tänka slänger jag mig om killen och kramar om honom samtidigt som jag öser tack över honom.
Han kontrar bara med ett lugnt "Jag sa ju hela tiden att det skulle gå bra!"
Sedan dess har jag öht inte varit rädd.
Det enda tråkiga i ovanstående historia är att killen inte verkar ha några sociala medier - annars hade jag mer än gärna velat ha kontakt med honom. Kändes faktiskt lite tungt första dagarna efter att jag insåg faktum.
